#376: Ett ovanligt långpass

Det är inte många långpass i träningskalendern inför Berlin Marathon. Med tre veckor kvar kommer det inte att bli så många fler heller.

Idag gav jag mig ut med avsikt att springa ett långpass med förbehåll för att jag skulle få så ont att jag skulle få avbryta längs vägen. Därför hade jag med mig SL-kortet i löparryggsäcken. I denna installerade jag dessutom för första gången ett nyinköpt vätskesystem. Jag har tidigare inte varit intresserad av att använda ett sådant utan alltid bara haft med mig en vattenflaska på långpassen.

Vädret var helt perfekt för att springa långt. Mulet, svalt och lite blåsigt. Att hålla ett lågt tempo som brukade vara så svårt kommer nu helt naturligt. Jag bestämde mig tidigt vart jag ville springa de första kilometrarna, och sedan var det bara att fundera över hur jag skulle fortsätta för att få ihop tillräckligt lång sträcka. Att hålla mig nära kollektivtrafiken var inget jag brydde mig om eftersom jag inte kände av några fysiska besvär.

Jag drack lite då och då ur munstycket som annars sitter fast med ett magnetfäste på bröstbandet. De enda problemen som uppstod var att jag var tvungen att ta en kisspaus efter en timme och en kvart och att det vid ett senare tillfälle rann vatten ur slangen när jag böjde mig fram för att knyta skosnöret eftersom jag lämnat munstycket öppet.

På eftermiddagen och kvällen hade jag ont i höger knä i samband med några tyngre lyft och att jag bar tungt uppför trappan, men i övrigt har det inte varit någon fara.

#239: De önskvärda långpassen

Vid uppföljningsbesöket hos sjukgymnasten idag fick jag frågan om jag hade sprungit. Jag berättade om mina två korta och lugna rundor den senaste veckan och blev rekommenderad att hålla det på den nivån och öka försiktigt.

Jag saknar långpassen. Det är i mitt tycke den trevligaste formen av löpning, att bara ge sig ut och helt fridfullt upptäcka omgivningarna i ett par timmar.

Sedan har vi ju det där med förberedelserna inför Stockholm Marathon. Vilken mardröm det här blir.

#181: Sista långpasset innan Berlin

Eftersom jag både jobbar och har annat inbokat i helgen var det lägligt att springa idag. Vädret var också minst sagt passande. Jag kände förstås för att springa samma väg som när jag gjorde ett maratontest förra veckan, bort till Erstaviksbadet och tillbaka. Dels visste jag att det skulle bli 20 kilometer och så är jag lite nyförälskad i Erstaviksområdet. Man får vara för sig själv.

Sist var det 4:25-tempo som gällde och en paus på 10 minuter längst bort. Då gick det trögt på tillbakavägen. Den här gången inledde jag lugnt och stilla, vilket landade på ca 5:10-tempo. Jag föreställde mig att jag skulle ligga kvar på 5:10-tempo och sedan snitta 4:50 på tillbakavägen. Jag stod bara still en minut och tittade ut över Erstaviksbadet innan jag vände tillbaka. Kilometertiderna varierade en hel del på tillbakavägen och jag spurtade ordentligt mot slutet.

 Tempo Tot. tid Tot. dist.
1 5:30 0:05:30 1,00 km
2 5:07 0:10:37 2,00 km
3 5:00 0:15:37 3,00 km
4 5:02 0:20:40 4,00 km
5 5:18  0:25:58 5,00 km
6 5:07 0:31:04 6,00 km
7 5:17 0:36:21 7,00 km
8 5:00 0:41:21 8,00 km
9 5:11   0:46:33 9,00 km
10 5:06 0:51:38 10,00 km
11 5:08 0:56:46 11,00 km
12 4:50 1:01:36 12,00 km
13 5:10 1:06:46 13,00 km
14 4:45 1:11:31 14,00 km
15 4:58 1:16:28 15,00 km
16 4:38 1:21:06 16,00 km
17 4:44 1:25:50 17,00 km
18 4:51 1:30:42 18,00 km
19 4:49 1:35:31 19,00 km
20 4:28 1:39:59 20,00 km

Notera gärna totaltiden vid 20 kilometer! Skitsamma att jag stannade klockan på 1:40:08 och 20,04 km. Det kändes mycket i lårens framsidor på tillbakavägen, men orken var det inget fel på. Det är sällan jag har så mycket kvar att ge när jag sprungit två mil – utan att ha fyllt på med varken vätska eller energi.

Nu blir det inte mycket mer löpning innan Berlin Marathon. Nästa helg blir det förmodligen en helt annan typ av aktivitet, men mer om det senare.

#174: Maratontest – 2 x 6 miles

Jag läste en artikel om ett sätt att testa maratonformen. Tanken är att – tre veckor innan maran – springa 6 miles (9,65 kilometer) i ett tempo som motsvarar måltiden på ett maratonlopp minus 5 sekunder per mile. Sedan ska man vila 10 minuter och köra samma sträcka ännu en gång i samma tempo. Det står att att man ska värma upp med 3 miles också, men det tycker jag blir lite mycket.

Ska jag springa så långt i det tempot vill jag varken göra det i motionsspåren eller på vägar och trottoarer. Eftersom jag länge har varit nyfiken på Erstaviks stora skogsområde och vägarna därigenom till Erstaviksbadet så bestämde jag mig för att springa dit och tillbaka. Det var ett fint val. Förutom imponerande skog av olika slag såg jag både rovfågel och hjort. Rovfågeln flaxade upp ur diket max 3-4 meter ifrån mig.

Tempot började lite lågt med 4:38 (backarna i motionsspåren närmast), men planade sedan ut (grusvägen genom skogen); 4:18, 4:28, 4:26, 4:32, 4:20, 4:23, 4:22, 4:24 och 4:16-tempo på sista 0,65. Jag använde pausen till att gå ner till vattnet och se mig omkring i några sekunder innan jag gick tillbaka till där jag stannat klockan.

There and back again.

Det gick trögare att springa tillbaka. Nu kändes det i vaderna. I praktiken blir ju det här ett långpass, vilket jag sprang så sent som i måndags. Så här snabbt brukar jag inte springa mina långpass, och nu hade jag inte med mig vätska eller energi. Tyvärr blev det helt andra kilometertider efter pausen; 4:47, 4:48, 4:35, 4:45, 4:37, 4:32, 4:40, 5:10, 4:50 och avslutande 5:12-tempo på sista 0,69.

Jag låter mig inte nedslås av att jag inte lyckades genomföra passet i avsedd fart. Rakt över blev det 19,3 km i tempot 4:36 per kilometer, och det är aningen snabbare än genomsnittstempot på min hittills snabbaste mara. Det är sällan (eller kanske rentav aldrig tidigare) som jag springer så här snabbt på ett långpass.

En positiv bieffekt är att jag hittat trevliga skogsvägar att springa på. Det snabbaste sättet att ta sig till Saltsjöbaden är inte kollektivtrafiken.

#170: Långpass dagen efter loppet

Min löptränare från Barcelona är på Stockholmsbesök. Han tog med mig på en bergsrunda i Barcelonas utkanter i oktober förra året, så nu var det dags att återgälda det med en av mina favoritrundor.

För att inte komplicera det i onödan så valde jag Hellasgårdens gröna spår. Lite slarvigt tänkte jag att det borde bli 15-16 kilometer, vilket jag hoppades skulle fungera trots att jag sprang ett lopp igår. Vi kom iväg först framåt 17-tiden, och eftersom jag bara ätit en lätt lunch tog jag ryggan med ett par Clif Bars och två vattenflaskor för att kunna dela med mig.

Totalt blev det 18 pratiga kilometer i 5:40-tempo. Det hade varit finare om solen hade varit framme, men jag tyckte att det var varmt nog ändå.

Vi passerade flera sjöar, men såg inte så många som badade.

Det slumpade sig så att augusti i och med detta slutade på ganska exakt 10 mil. Mer än vad det blev i juni och juli, även om det inte riktigt når upp till vårens nivå.

#144: Nittiofyra minuter gott och blandat

Morgonen gick och jag började misströsta kring möjligheten att ha tillräckligt med tid för ett långpass. Klockan hann bli 10 (jag skulle vara på jobbet 13) innan jag lunkade iväg. Det regnade en del, men inte värre än att det faktiskt var ganska behagligt. Blixt och åsknedslag när jag nådde Hellasgården, men sedan blev vädret faktiskt snällare.

På Hellasgårdens gula spår, närmast Ältavägen, blev jag omsprungen av en betydligt bättre löpare. Jag hakade på honom för att kolla tempot och fick därmed en liten fartökning som var neråt fyra minuter per kilometer, men efter 300 meter vek han av mot gröna spåret och jag återgick till lunken.

Funderingarna handlade mest om hur jag skulle bygga ut rundan och om jag möjligen skulle satsa på att trots allt nå upp till minst 17,5 km och mer än 90 minuter. När jag närmade mig Kärrtorps IP bestämde jag mig för att springa in och göra en snabb kilometer på bana. Den trettonde kilometern tog därför mindre än 4 minuter.

För att nå upp till mina minimikrav för ett långpass så avslutade jag med två varv på Hammarbyrundan. Det var först på de sista 200 metrarna jag kände av höger knä som faktiskt inte bråkat alls under den tidigare delen.

Dagens runda med oväntad avstickare.

Det var förstås en liten miss att inte tejpa bröstvårtorna idag. Det gjorde att duschen efteråt blev mindre angenäm. Men bortsett från det var jag riktigt nöjd med att det blev ett långpass idag.

#143: Löfte om långpass

Ledig förmiddag, utrustning framlagd, tvättid bokad klockan 10. Allt är upplagt för att gå upp tidigt och springa långt. Jag hoppas att det känns lika lockande när jag vaknar imorgon.

#115: Tvåtimmarspasset

Det har fuskats lite med långpassen. De har inte bara varit få, de flesta långpass jag sprungit har varit under två mil och bara drygt 90 minuter. Sist sprang jag bara precis så långt att det var godkänt, men idag var jag tillbaka på samma plats för att löpa linan ut.

Som vanligt kom jag iväg först vid en tid då hade varit lägligt att vara tillbaka, men både väder och ork var förlåtande. Jag drack lite sportdryck inför, och lämnade flaskan framme. Det kändes bra att springa. Rundan var lika fin som sist och tog ungefär lika lång tid.

Första varvet på en timme och en sekund.

Efter en timme var jag tillbaka och drack resten av sportdrycken. Även under andra arvet hade jag väder och ork på min sida. Först efter två mil började jag känna trötthet. Det konstiga var att jag höll högre fart de sista kilometrarna. Jag hade gissat att andra varvet skulle ta betydligt längre tid, men så blev det inte.

Andra varvet gick snabbare, 58:25.

Nu blev det inte ett pass på över två timmar, men jag kom tillräckligt nära och kompromissade inte när det gäller sträckan. Klockan visar fina mellantider också.

Prognosen höll. Det blev både ett långpass och efterföljande bad i sjön. Skönt att börja veckan med långpass och ha helgen fri.

#106: Nystart med långpass

Hög tid att komma igång med långpass igen, och planen var att komma ut på morgonen/förmiddagen innan det blev alltför varmt. Eftersom det blev dåligt med sömn och jag var helt sänkt när jag vaknade blev det till att tänka om, vilket ledde till en betydligt bättre lösning.

Utflykten vi tänkt bort blev aktuell på nytt. Efter en bilfärd på tio mil sprang jag tillsammans med min ”svåger” en lantlig runda på en timme som jag själv förlängde tills den uppfyllde kraven på vad som kan räknas som långpass. 17,7 km på 90 minuter i ett oväntat jämnt tempo. Sedan ett dopp i sjön innan en trerätterstillställning som gjorde kvällen till en riktig sommarpärla. Det är så här livet som löpare ska vara!

#64: Långpass i hällregn

Det bästa med att boka tid för att springa med en vän är att det blir av. Eller det näst bästa – det trevliga sällskapet är det bästa. Det sämsta är att man får ta det väder som bjuds.

Runt Järlasjön och Hammarby.

Målet var två mil med möjlighet till nödutgångar. Inget rakt ut i skogen, alltså. Det blev ändå väldigt mycket natur, men alltid nära till kollektivtrafiken. Plötsligt sprang vi längs Nacka Halvmaratons banmarkeringar. Lite senare blev det också en liten sväng förbi en av Sicklaloppets kilometermarkeringar.

Våra egna kilometrar sprangs på ungefär fem minuter. Värsta backen upp från Årstaviken gav oss dock en kilometertid på sex och en halv minut. Regnet tilltog och var som värst mot slutet när vi passerade Gullmarsplan och Globen. I det här läget kände jag att vi inte behövde ta omvägar för att nå upp i mer än 20 kilometer. Totalen blev 19,27 på 1:39:27 med snittempot 5:10.

Jag gick rakt in i duschen för att tina upp mina frusna underarmar och händer. Min löparvän stannade på en liten fika innan han cyklade hem. Tappert.

#33: Hellasgårdens gröna spår

För en månad sedan sprang jag runt de flesta av motionsspåren häromkring i olika kombinationer för att få ihop olika distanser. I min spårinventering utelämnade jag dock Hellasgårdens gröna spår, vars terräng jag har stor respekt för och därför inte ville beträda innan all snö och is försvunnit.

Idag var det dock fin sol på förmiddagen och jag tänkte ge mig ut på en längre runda. Jag sköt på det till efter lunch då vädret var mer av apriltyp, men det gröna spåret blev det. Det var ungefär som jag mindes det, men eftersom jag trodde det hade ändrats blev jag stående när de gröna markeringarna plötsligt försvann.

Tre möjliga val då vägen korsas av Sörmlandsleden. Höger är rätt val.

När jag bestämde mig för att springa som jag gjort förr visade det sig fortfarande vara riktigt. Sedan rullade det på i makligt tempo. Hellasgårdens gröna spår är verkligen bland det finaste och mest omväxlande som finns att springa häromkring. Där spåret vänder tillbaka hade det kommit upp en del nya skyltar och pilar som lockar till vidare utforskningar i framtiden.

Skyltar som lockar till ytterligare upptäcktsfärder i området.

På tillbakavägen mötte jag en kvinna med två små hundar som skällde hysteriskt. Hon hävdade att hon precis sett en älg springa genom skogen och över vägen. Själv har jag aldrig sett älg i området, men blev ändå lite skärrad när jag hörde ljud någon minut senare.

Efter en hel del sol och en liten skvätt regn var jag tillbaka hemma igen. Jag klarade utan marginal gränsen för ett långpass – 17,5 kilometer på 1:36. Hyfsat tempo med tanke på den bitvis tuffa terrängen. Inga känningar i den onda foten heller, och inget ytterligare snedtramp.

#19: Lång fredag?

Finns det någon dag på året som lämpar sig mer väl för ett långpass än långfredagen? Det skulle kanske vara midsommardagen i så fall. Planen på att springa ett längre pass denna fredag gjorde det i vilket fall lättare att ta ännu en vilodag för att låta de onda delarna av min kropp lugna sig lite.

182: Upptrappning

Dagen efter Sentrumsløpet blev det en liten strandutflykt, då jag fick cykla några väl tilltagna backar på en treväxlad damcykel. Sedan blev det några vilodagar innan jag på fredagen brände av en mil i hyfsat tempo.

Idag blev det både lugnare och längre; 17, 5 kilometer på en timme och 41 minuter. Jag siktade på Nyckelviken och improviserade vägvalet så väl att jag nådde prick 17,5 precis vid spårkartan på andra sidan gatan, tavlan som nästan alltid utgör start- och slutpunkt när jag springer.

En eller två kortare rundor ska jag nog få till innan Nacka Halvmarathon på lördag. Sedan hoppas jag på ett något längre långpass helgen efter det, då det bara återstår två veckor till Stockholm Marathon.

216: Sommartid i Nacka

Jag tog en extra vilodag på lördagen och fick därmed möjlighet till sällskap på ett längre pass på söndagen. Planen var att springa minst 15 kilometer, men sträckningen tog vi beslut om längs vägen. En del vägval gjorde att vi ibland fick skutta över stock och sten, samt vid enstaka tillfällen snarare klättra än springa. Vi tillät oss ett och annat stopp också, vid rödljus och vackra vyer.

Kort paus i nivå med Järlasjön.

Vi pratade på som vanligt under rundan. Som ett extra roligt inslag råkade vi möta våra gemensamma vänner som nyss fått barn, bara minuter efter att vi pratat om dem och konstaterat att ingen av oss ännu avlagt visit. Löpturen fick ett par kilometer senare ett abrupt slut när min löpkamrat höll på att kollapsa av en alltför låg sockernivå. Då hade vi dock hunnit passera 15 kilometer och var nästan tillbaka vid utgångspunkten, så snart var allt i sin ordning.

Idag är det två månader kvar till Stockholm Marathon, drygt sju månader (216 dagar) till New York City Marathon.

306: Ett löjligt år tar slut

När jag loggar in på Garmin Connect så ser jag att jag sprang 41 gånger under 2013. Bara vid sex tillfällen blev det längre än två mil, varav tre var martonloppen i Stockholm, Berlin och Chicago. De andra tre var halvmaran i Barcelona samt två långpass där jag hade sällskap.

Jag avslutar året med att vara sjuk, men jag är ganska nöjd med att det nog bara är för andra gången i år. Det mesta pekar trots allt på att 2014 kommer att bli ett betydligt bättre år. Gott nytt år!

Långpass bästa start på dagen (138 dagar)

Det hade lätt kunnat bli uppskjutet. Jag var fortfarande äckligt mätt efter gårdagens kvällsmat, hade flera andra saker att göra och var lite orolig att jag fortfarande inte var återställd efter Midnattsloppet.

Innan klockan 12 hade jag dock hunnit springa två mil. Där har ni nyttan av att bestämma tid i förväg med en träningskompis! Sedan kunde jag med välbehag ta mig an dagens uppgifter och nöjen, men det ska erkännas att jag var lite trött mot slutet av kvällens kräftskiva.

18 km gott och blandat (150 dagar)

Min vän beklagade sig över rösten i örat om att öka tempo när han sprang igår. Han hade ställt in 5:50 per kilometer men är inte riktigt så pigg i benen som han skulle önska. När jag själv skulle ge mig ut på långpass idag bestämde jag mig för att hålla Stefan-tempo. Jag känner fortfarande av lördagens intervaller och vill inte köra slut på benen inför Midnattsloppet.

Det är lyxigt att ha nära tillgång till en massa fina motionsspår, men jag saknar ett längre spår här i närheten. De flesta spåren här är tre kilometer eller kortare. Borta vid Hellasgården finns ett femkilometersspår och ett tufft milspår. Det hade varit roligt om det hade funnits ytterligare något långt spår i närheten eller kanske något i stil med Xtreme-spåret i Ursvik.

Nu körde jag en kombination av olika spår igen för att få ihop många natursköna kilometrar utan att behöva springa flera varv på samma slinga. Det blev delar av Björhagsspåret, Hellasgårdens elljussspår, Hellasgårdens fem- och tiokilometersspår samt lite av Sörmlandsleden.

Det blev aldrig särskilt jobbigt att springa, jag blev inte ens andfådd förutom i den branta ”stentrappan” på milspåret där jag försökte bibehålla tempo istället för ansträngningsgrad. Jag avslutade med två kilometer i 4:30-fart, mitt drömtempo på Lidingöloppet. Totalt fick jag ihop 18 kilometer på en timme och trekvart. En bra start på sista semesterveckan.

Långpanna (193 dagar)

”Du ser snabb ut” sa grannen när jag var på väg ut. ”Tanken är att jag ska vara uthållig” svarade jag. ”Långpanna” konstaterade han, kanske också med hänvisning till att jag bar ryggsäck. Klockan var ett par minuter över tio. Mitt mål med dagen var uppåt 25 kilometer, en tiondel av slingan runt Fuerteventura i tävlingen på jogg.se.

Jag saknar ett längre spår att basera mina långpass på. Som det är nu tänker jag bara att jag springer mot Hellasgårdens spår och kanske gör ett varv på det gröna spåret i kombination med något annat. Idag ville jag egentligen springa så med tanke på det blöta underlaget, men så tänkte jag att regnvatten försvinner snabbare än smältvatten.

Det var en del lerpölar lite varstans, men det gick oftast att ta sig runt dem. Jag försökte hålla mig springandes samtidigt som jag ville undvika att skita ner mina DS Trainers som ju sköljdes rena och fina när jag sprang Stockholm Marathon.

Istället för att vända tillbaka där Sörmlandsleden går från etapp 1 till etapp 2 fortsatte jag vägen framåt, nyfiken på var jag skulle hamna. Skulle det inte kännas rätt kunde jag ju alltid vända tillbaka igen. Det är kul att springa där jag inte varit förut, men jag vill inte hamna längre bort än att jag kan ta mig tillbaka till fots. Jag nådde ett vägskäl efter precis en timme och stannade för att fotografera hästarna samt äta och dricka lite.

Jag kollade också kartan på mobilen så att jag säkert visste att nästa grusväg tog mig i rätt riktning. Jag såg ganska många andra löpare, bland annat en äldre man i bar överkropp som höjde handen till hälsning och sa hej. Jag svarade på samma sätt och sprang glatt vidare, snart tillbaka på det gröna spåret lagom till det tuffa partiet.

Det gick inte fort i sommarvärmen. Tempot var för det mesta strax under sex minuter men gled över när jag sprang uppför branta backar. Efter en brant backe tog jag ännu en paus för att dricka samt fotografera ett speciellt stenrös jag alltid brukar titta på.

Vid det här laget hade jag bestämt mig för att jag skulle springa till Hellasgården, en bit på elljusspåret och sedan längs med Sicklasjön och via Lilla Sickla hem. Det skulle inte bli några 25 kilometer av det, men jag tyckte att det fick räcka. Efter 18 kilometer var mina knän slut, vilket framförallt var besvärligt i branta nerförsbackar. Jag gjorde ännu ett kort stopp då jag åt en Dextrosol och drack upp resten av sportdrycken.

Hem kom jag efter totalt 21 kilometer på två timmar och en minut. Hade det här varit jubileumsmaran så hade jag förmodligen klivit av banan i Sollentuna och tagit pendeltåget tillbaka. Eller kanske inte, för jag har aldrig brutit ett lopp, men det skulle varit väldigt svårt att springa lika långt till som det kändes idag.

Tröttande långpass (263 dagar)

Två timmar efter långpasset kände jag mig ganska matt, och även nu vill jag inget hellre än att sova. Jag tänkte först att det är tråkigt att det tog så mycket hårdare än senaste långpasset för tre veckor sedan, men när jag sedan kollade på de tidigare långpassen så ser dagens ändå hyfsat ut.

Det är så pass blött ute att jag inte ville ge mig på Hellasgårdens gröna spår eller liknande. Men det gula femkilometersspåret var fint, så jag tog två varv på det (även om min klocka hävdar att det snarare är 4,8 kilometer). En intressant iakttagelse är att det är lättare att få till hälsningar med mötande löpare vid andra tillfället man möter dem. Då kan det till och med hända att man får ett leende.

Jag sprang i riktigt lugnt tempo redan från start, ofta runt 5:40 per kilometer. För att få ihop minst 17,5 kilometer fick jag ta en längre väg hem. Jag yrade omkring lite på gångvägarna mellan golfklubbens utslagsplatser, vilket gav mi nästan en extra kilometer innan jag tog Björkhagsspåret hem.

På så vis passerade jag platsen för Naturkompaniets paket 11 igen. Två män jag sprang om skulle uppenbarligen dit, så jag gav dem ett par anvisningar. De tackade, men jag tror inte att det räckte — både hade bara sneakers på sig. Enligt dagens kompletterande ledtrådar så ligger paketet under vatten, mitt i kärret.

Den sista sträckan härifrån och hem ökade jag hastigheten till femminuterstempo eller något snabbare. För tillfället känns det konstigt att jag sprungit hela maratonlopp snabbare än så.

Långpass och draghjälp (284 dagar)

Det här blev fjärde söndagen i rad som jag sprang långpass, och det känns som att jag börjar få kläm på det. Dagens pass var dessutom ovanligt lyckat.

Eftersom jag först var ute med hunden i skogen en timme hann det gå ganska lång tid efter frukost, så jag toppade med en banan för att klara mig. Efter att ha improviserat en trevligare genväg till Hellasspåren sprang jag på upptäcktsfärd och förvirrade mig in i ett villaområde. Nästa gång går upptäcktsfärden åt ett annat håll.

När jag sprungit tillbaka längs Ältavägen såg jag en orange tröja på väg ut på det gröna spåret. På asfalten hade jag bytt från lugn lunk till femminuterstempo, och nu behöll jag det tempot för att komma ikapp. Det tog två kilometer, sedan passerade jag och la mig framför. Jag tänkte att han skulle komma ikapp och att vi kunde byta några ord längs vägen, men han höll sig där bak.

Efter ytterligare ett par kilometer kom vi till det tuffa partiet, precis efter att jag sprungit 13 kilometer. Nu var han precis bakom mig, men han sprang fortfarande inte om. Jag tyckte löpningen kändes lätt och rolig och kunde inte riktigt fatta att jag fortfarande höll femminuterstempo på det relativt tuffa spåret.

Jag tittade bakåt med jämna mellanrum för att inte missa om min följeslagare plötsligt skulle ta en annan väg. Han fortsatte dock längs de gröna markeringarna hela vägen tillbaka till Hellasgården. Där gjorde han stopp, så jag stannade även min egen klocka och vände tillbaka. Vi skrattade, tog i hand, pratade om vår runda och tackade varandra för sällskapet.

Mina hittills 16 kilometer skulle bli 19 för att komma hem. På Björkhagsspåret såg jag ännu en jacka, gul den här gången, och med högre fart. Jag tog hjälp av detta för att få en farthöjning på min nittonde kilometer. Sedan blev det lugn lunk igen till att jag var tillbaka vid K22. Jag lyckades också få i mig lunch innan det gått mer än en halvtimme efter avslutat pass.

Ett genomsnittstempo på 5:12 där det mesta gick lite snabbare känns väldigt bra med tanke på var jag sprang idag. Det roligaste är att jag börjat uppskatta långpass på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Nu gäller det bara att få till vettiga pass under veckorna också.