Vissa människor får saker gjorda, andra inte. Är jag en person som inte gör det säger att jag vill göra? Vad kan man då göra åt det? Det är viktigt att skrapa bort sådant som saknar betydelse, sådant man egentligen inte vill göra men gör ändå. Allt det där oviktiga tar av tiden som skulle kunna användas till någonting viktigt, det man vill göra men som aldrig blir av.
Det är lite som när man citerar Alfons Åberg, ”Jag ska bara...”. Strunta i det! Pang på bara!
fredag 31 mars 2017
torsdag 30 mars 2017
#220: Sista viloveckan
Jag har bestämt mig för att den lugna perioden efter maran får vara över nästa vecka. Då är det åter till arbetet och åter till ett högre antal kilometer per vecka. Det kan få gälla rent bokstavligt också, då jag faktiskt börjar jobba igen efter ett längre uppehåll och gärna springer till och/eller hem från jobbet.
onsdag 29 mars 2017
#219: Kayano eller GT-2000?
För ett par månader sedan kasserade jag mina Asics GT-2000, som var de skor jag då sprungit mest med och som faktiskt var det enda paret löparskor jag – synbart – slitit ut. Sedan dess springer jag oftast med ett par Asics Kayano som inhandlades vid samma tillfälle men som i första hand har varit mina ”maratonskor”.
Nu känner jag att det är hög tid att köpa ett nytt par, och jag lutar åt att hålla fast vid det jag är van vid. Frågan är bara om det blir Kayano eller GT-2000. Webhandeln Löparshop.se har påpassligt nog idag skickat ut en länk till en artikel där man skurit upp skorna och gjort en jämförelse. Jag ska dock fundera lite till innan jag tar ett beslut.
Nu känner jag att det är hög tid att köpa ett nytt par, och jag lutar åt att hålla fast vid det jag är van vid. Frågan är bara om det blir Kayano eller GT-2000. Webhandeln Löparshop.se har påpassligt nog idag skickat ut en länk till en artikel där man skurit upp skorna och gjort en jämförelse. Jag ska dock fundera lite till innan jag tar ett beslut.
#218: Högen med löpartröjor i garderoben
Jag gjorde en djupdykning i garderoben idag. Jag har en ordentlig hög med tröjor från olika lopp. Stockholm Marathon dominerar med alla ”Jag tränar inför”- och ”Finisher”-tröjor. Jag är inte ens säker på att jag använt alla. Jag funderar på att låta dem bli material för en följetong här på bloggen.
tisdag 28 mars 2017
#217: Om Marató de Barcelona 2017
Jag har dragit ut på det i mer än två veckor, men det här är min redogörelse för mitt deltagande i Marató de Barcelona 2017. Det lilla jag minns.
Det mesta av min nervositet inför ett lopp handlar om att komma i lagom tid till start. Nu bodde jag bara två-tre kilometer därifrån och hoppades på att allt skulle gå smidigt. Start 08:30, men jag klev upp först 06:30. Frukost klar vid sju, gick 07:10. Åt en banan och drack en Gatorade på vägen. Hur logistiken skulle fungera var otydligt på kartorna över start- och målområdet, men efter att ha lämnat överdragskläder och gjort ett kort toabesök var jag på plats i startfållan redan 07:52.
Det skulle vara svalt på morgonen, men jag frös aldrig. Det kändes helt ok att stå där, lite förväntansfullt. När startskottet gick släpptes konfetti över portalen, från högtalarna hördes ”Barcelona” med Freddie Mercury och Montserrat Caballé och mina ögon tårades. Det började bra.
Om jag hade satt upp guld- silver- och bronsmål innan loppet så hade guld varit under 3:13:21 (mitt PB), silver under 3:15 (tio minuter tillgodo på min kvalificeringstid till Boston) och brons under 3:20 (fem minuter tillgodo på min kvalificeringstid till Boston). Alltså höll jag drygt 4:30-tempo. Det funkade bra första milen, runt Camp Nou och tillbaka mot de centrala delarna av stan.
Vid 14 kilometer stod mina supporters, det vill säga min familj och vår värdinna i stan. Jag vinkade glatt, men kände redan att jag började bli trött. Jag var fortfarande tillräckligt närvarande för att slänga några blickar mot La Sagrada Familia lite senare, men snart såg jag bara vägen framför mig och kilometermarkeringarna.
Efter ungefär 18 kilometer springer man först upp och sedan ner samma gata. Att möta löpare och veta att man själv ska vara där först om fem kilometer är lite knäckande. Jag höll fortfarande hyfsat tempo här, även om jag i tanken redan börjat ge vika. När jag tittar på min statistik på Garmin Connect ser jag att något hände vid 23 kilometer. Pulsen steg, stegfrekvensen sjönk.
Tempot sjönk också, och det sjönk riktigt ordentligt vid 32 kilometer. Då hade jag en mil kvar som jag nästan inte minns något av utom att det var en plåga. Jag visste var jag var och vad som återstod, men fullt fokus låg på kroppskontroll istället för att hålla farten eller njuta av omgivningarna. Det kändes som att jag var nära att få kramp i baksidan av vänster lår varje gång jag gjorde något som avvek från lunken.
Jag passerade mina supporters igen vid 41 kilometer, vår tänkta mötesplats efter loppet, och lyckades en evighet senare ta mig någon meter förbi mållinjen. Av rädsla att inte kunna hålla mig på fötter meddelade jag funktionärerna att jag var yr och blev ledsagad in sjukvårdstältet. Jag fick sitta ner och dricka något.
Efter några minuter stapplade jag bort till platsen där man skulle få medaljen graverad och hamnade i kö för massage. Väl på bordet krampade högervaden flera gånger, sedan också vänstervaden. Jag skrek och bad om ursäkt. De hjälpte mig så gott de kunde att bryta kramperna men sa också att de skulle komma tillbaka om jag inte drack och åt banan.
Långsamt, mycket långsamt, rörde jag mig via medaljgraveringen och klädinlämningen bort till mötesplatsen. Krafterna återvände så smått efter lunch och fortsatta kramper uteblev. Besvikelsen över min tid var ganska liten i jämförelse med hur belåten jag var över att ha fullföljt utan att ha kollapsat.
Jag kände ingen omedelbar önskan att springa loppet igen i framtiden. Samtidigt känner jag mig lite snuvad på upplevelsen. Kanske 2020.
Det mesta av min nervositet inför ett lopp handlar om att komma i lagom tid till start. Nu bodde jag bara två-tre kilometer därifrån och hoppades på att allt skulle gå smidigt. Start 08:30, men jag klev upp först 06:30. Frukost klar vid sju, gick 07:10. Åt en banan och drack en Gatorade på vägen. Hur logistiken skulle fungera var otydligt på kartorna över start- och målområdet, men efter att ha lämnat överdragskläder och gjort ett kort toabesök var jag på plats i startfållan redan 07:52.
Det skulle vara svalt på morgonen, men jag frös aldrig. Det kändes helt ok att stå där, lite förväntansfullt. När startskottet gick släpptes konfetti över portalen, från högtalarna hördes ”Barcelona” med Freddie Mercury och Montserrat Caballé och mina ögon tårades. Det började bra.
Om jag hade satt upp guld- silver- och bronsmål innan loppet så hade guld varit under 3:13:21 (mitt PB), silver under 3:15 (tio minuter tillgodo på min kvalificeringstid till Boston) och brons under 3:20 (fem minuter tillgodo på min kvalificeringstid till Boston). Alltså höll jag drygt 4:30-tempo. Det funkade bra första milen, runt Camp Nou och tillbaka mot de centrala delarna av stan.
Vid 14 kilometer stod mina supporters, det vill säga min familj och vår värdinna i stan. Jag vinkade glatt, men kände redan att jag började bli trött. Jag var fortfarande tillräckligt närvarande för att slänga några blickar mot La Sagrada Familia lite senare, men snart såg jag bara vägen framför mig och kilometermarkeringarna.
Efter ungefär 18 kilometer springer man först upp och sedan ner samma gata. Att möta löpare och veta att man själv ska vara där först om fem kilometer är lite knäckande. Jag höll fortfarande hyfsat tempo här, även om jag i tanken redan börjat ge vika. När jag tittar på min statistik på Garmin Connect ser jag att något hände vid 23 kilometer. Pulsen steg, stegfrekvensen sjönk.
Tempot sjönk också, och det sjönk riktigt ordentligt vid 32 kilometer. Då hade jag en mil kvar som jag nästan inte minns något av utom att det var en plåga. Jag visste var jag var och vad som återstod, men fullt fokus låg på kroppskontroll istället för att hålla farten eller njuta av omgivningarna. Det kändes som att jag var nära att få kramp i baksidan av vänster lår varje gång jag gjorde något som avvek från lunken.
Jag passerade mina supporters igen vid 41 kilometer, vår tänkta mötesplats efter loppet, och lyckades en evighet senare ta mig någon meter förbi mållinjen. Av rädsla att inte kunna hålla mig på fötter meddelade jag funktionärerna att jag var yr och blev ledsagad in sjukvårdstältet. Jag fick sitta ner och dricka något.
Efter några minuter stapplade jag bort till platsen där man skulle få medaljen graverad och hamnade i kö för massage. Väl på bordet krampade högervaden flera gånger, sedan också vänstervaden. Jag skrek och bad om ursäkt. De hjälpte mig så gott de kunde att bryta kramperna men sa också att de skulle komma tillbaka om jag inte drack och åt banan.
Långsamt, mycket långsamt, rörde jag mig via medaljgraveringen och klädinlämningen bort till mötesplatsen. Krafterna återvände så smått efter lunch och fortsatta kramper uteblev. Besvikelsen över min tid var ganska liten i jämförelse med hur belåten jag var över att ha fullföljt utan att ha kollapsat.
Jag kände ingen omedelbar önskan att springa loppet igen i framtiden. Samtidigt känner jag mig lite snuvad på upplevelsen. Kanske 2020.
söndag 26 mars 2017
#216: Alternativa fakta om deltagarantal
Saxat ur dagens nyhetsbrev från Marathon.se, läst med tilltagande osäkerhet kring antalet deltagare i Tunnelloppet.
lördag 25 mars 2017
#215: Tunnelloppet
Jag sprang också Tunnelloppet – 2004. Då var det i Södra Länken. Min tid blev 48:03, men när jag sprang i mål i Globen var det utan att veta hur långt jag hade sprungit. Det är det nog fortfarande ingen som vet. Min frustration den gången har fått mig att avstå vidare deltagande i diverse tunnellopp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)