397: Lunch i Bryssel

Jag mådde inget vidare på kvällen efter Berlin Marathon. Men det räckte med en natts sömn för att det skulle bli bättre. Vi gick upp tidigt och flög till Bryssel och åt en lunchmacka med Jocke.

På kvällen sprang jag några steg för att hinna med ett tunnelbanetåg från Slussen. Nu återstår tio dagars återhämtning innan jag sätter mig på flyget igen.

398: Mitt resultat i Berlin Marathon

Femminuterstempot höll bara i tre mil, så sluttiden blev så mycket som 3:42:19 enligt resultatlistan.

Ja, okej, jag gick lite efter 39 kilometer. Men i ärlighetens namn var jag inte så snabb när jag sprang strax före det heller.

Efter ytterligare några kilometers gång tillbaka till hotellet.

399: I väntan på att se Berlin

Att springa ett maratonlopp kanske tar några timmar, men förberedelserna tar en hel dag. Det har alltså inte blivit mycket turistaktiviteter idag. Vi har följt planen att först besöka sportmässan, vila lite, gå ut och äta en lämplig middag och sedan återvända till hotellet under tidig kväll.

Det var dimmigt i morse.

Vi glömde att ta med kontanter till sportmässan, och det är ofattbart många av utställarna som inte tar emot kort – liksom Berlin i övrigt. Nu hittade vi ändå inget som vi absolut kände att vi måste ha, men det var synd att pengarna bara räckte till en pastalunch att dela på eftersom det var pant på tallriken.

Lunchutsikten på Tempelhof.

Efter en tupplur tillbaka på hotellet letade vi upp ett italienskt matställe på Turmstrasse där jag åt både gnocci och strudel. Jag var långt ifrån ensam bland matgäster med blått armband som signalerade deltagande i morgondagens lopp.

Schwester i väntan på San Juan.

Nu blir det läggdags och imorgon en tidig hotellfrukost. Sedan ska jag se betydligt mer av Berlin.

400: Reboot i Berlin

Det är fredag kväll och jag sitter på ett hotellrum i Berlin. Det är 400 dagar kvar till New York City Marathon 2014, men bara två dagar till Berlin Marathon.

Hotellrummets utsikt över Spree

Jag har sett fram emot att springa Berlin Marathon igen sedan jag sprang loppet 2011. Precis som sist är målsättningen inte riktigt den samma som när jag anmälde mig, så det är lika mycket en nöjesresa som en löparresa.

Vi valde indisk kvällsmat första kvällen. Bild: Schwester

Mitt startnummer är 26032, och man följer lättast min väg via Berlin Marathons app.

Skidpremiär

För fem veckor sedan stod jag på ett par skidor för första gången i vuxen ålder. Det var något jag aldrig trodde skulle hända, men en vän överraskade mig med en Gunde-mössa och löfte om en lektion. Som om inte det vore nog så fick jag all nödvändig utrustning och hjälp med valla.

Jag har inte varit det minsta lockad av skidåkning och har bland annat därför aldrig tänkt på att göra en svensk klassiker. Men trots ostadiga ben och ett par vurpor tyckte jag ändå att premiären var ganska rolig. Mest berodde det förstås på min skidlärare som dagen efter trodde att han hade kommit på något:

 

Det har blivit skidlektioner nästan varje helg sedan dess, med undantag för den helg jag åkte till Barcelona och sprang en halvmara och den här helgen då det närmaste jag kommer skidåkning är Vasaloppet på tv.

This is 40 (0 dagar)

Nyhuggen kokosnöt.

En hägring?

Nytt datum i Sverige, bara solnedgång på Holbox.

Ännu en dag (1 dag)

Ska man springa i den här hettan så gör man klokt i att ge sig ut redan vid soluppgång, vilket betyder halvsju på Isla Mujeres. Jag är ju lite senfärdig, så klockan var prick tio när jag igår gav mig av efter att ha laddat med mexikansk frukost.

Planen var att springa från vårt hotell på den smala öns norra del, längs kusten till södra spetsen, Punta Sur, och tillbaka till Playa Norte där min flickvän väntade. En vattenflaska med ett par deciliter var givetvis lågt tilltaget för en sträcka på femton kilometer.

På den inledande strandpromenaden kände jag en salt vind från havet på min vänstra sida. Där det inte gick att springa intill kusten fick jag mindre svalka på trottoarer och landsväg. Utöver den heta motvinden tyckte jag att det gick uppför mest hela tiden, så jag tänkte att det skulle bli lättare att springa tillbaka.

Efter varje kilometer tog jag en klunk från min vattenflaska och noterade att jag höll 4:45-tempo. Men snart kändes fyren vid Punta Sur väldigt avlägsen. Jag funderade på att vända, men bestämde mig för att hellre fortsätta och försöka få lift tillbaka. Jag behövde gå på toaletten också, samt kyla ned mig på något sätt.

Efter 7,2 kilometer kom jag fram till fyren och toaletterna utanför entrén till Maya-ruinen och skulpturparken. Jag märkte att jag var helt överhettad och knappt fick ur mig något. När jag gick ut kunde jag bara beklaga att jag inte hade de fem pesos det kostade att använda toaletterna.

Eftersom jag var helt utmattad gällde det att få lift tillbaka, men dessvärre var platsen helt tom på besökare. Efter bara någon minut kom dock en av de golfbilar man använder sig av på ön och slog en lov runt parkeringen. De hade en ledig plats och lät mig åka med.

Mina välgörare var två semestrande amerikaner från Philadelphia, Mike och John, som blev guidade runt ön av Jerry, en bofast kanadensare. De gjorde några stopp på vägen, men jag njöt av åkturen och samtalen och fick åka hela vägen till Playa Norte.

På rekognosceringstur med golfbil dagen innan.

Nu har jag förhoppningsvis lärt mig en gång för alla att inte springa den här sortens rundor utan att ta med lite pengar för alla eventualiteter. Den här gången gick det ändå bra – det var till och med trevligt – så mitt enda problem efteråt är en kvardröjande smärta på framsidan av vänster lår som kom krypande medan jag sprang.

Idag har vi bytt ö till Holbox som vi besökte också förra gången vi var i Mexico. Benen har fått vila medan överkroppen fått sitt genom min allra första kajaktur. Trots min höga ålder finns det så mycket kvar att upptäcka.