Klädinlämning. Plåtade två byggnader (och oavsiktligt två löpare).
Med en halvtimme till starten kl 08:45 följer jag strömmen av löpare och skyltarna till startgrupp E. Precis innan jag kommer fram tar det tvärstopp. Många försöker hitta en alternativ väg och tränga sig igenom de sista parksnåren medan den sista kvarten rinner iväg. Desperationen är nära. Till slut kommer jag ut på trottoaren, joggar fram till bakre E-ingången och står längst bak med mindre än en minut till startskottet.
Även om det tar tid att nå fram till startlinjen så är det inte längre några problem. Jag har inte bråttom och har heller inga problem att hålla önskat tempo. Kilometer efter kilometer och vid varje mellantidsmatta var femte kilometer kan jag konstatera att jag springer ungefär i femminuterstempo.
Det finns några trånga passager med avsmalnande gatubredd tidigt under loppet, men det går hyfsat. Förr var jag snabbare än alla dessa människor jag nu ser framför mig, men inte idag. Jag har blivit en mellanmjölkslöpare, en i mängden av alla glada motionärer. Men det är fint att vara att turistlöpare.
Jag väljer att dricka ganska sällan, sportdryck vid 9 och 20 km och lite senare även vatten och en gel. Berlin Marathon är verkligen ett fantastiskt lopp! Man får se så mycket av staden och så mycket olika stadsmiljöer. Det råkar dessutom vara perfekta väderförutsättningar. Jag försöker njuta av omgivningarna och det fina vädret, men som vanligt kan jag inte låta bli att räkna upp och räkna ner och så småningom också fundera på om jag är på väg att bli trött.
I väntan på att få se min syster vid 36 kilometer försöker jag bibehålla det jämna tempot. En timme kvar, trekvart kvar, en halvtimme kvar och efter att jag passerat min syster kommer det bara att vara en halvtimme kvar till målgång... Självbedrägeri förstås, eftersom jag vet att tempot snart kommer att sjunka.
Där kommer jag ju!
Tre timmar och en minut har gått när jag ser min syster. Helt ok, men nu får jag håll på höger sida, börjar tänka mycket på andningen, känner tilltagande trötthet och allt större smärtor i kroppen. Jag vill verkligen inte sluta springa, men någonstans efter 39 kilometer börjar jag trots allt att gå.
En löpare i rödvitrandig tröja springer omkring och försöker få gående att börja springa igen. Han trycker handen även i min rygg och säger ”I'm watching you”. När han ger sig på någon annan börjar jag gå igen. Det gör ont, och trots att det är jobbigt att gå så är det svårt att börja springa igen. Jag växlar lite mellan gång och löpning, men inte heller löpningen går snabbt. Mängder av löpare passerar mig.
En stor grupp åskådare skriker mitt namn om och om igen. Jag ler, skakar på huvudet och börjar springa igen. De jublar. Nu är det inte längre kvar än att jag bestämmer mig för att bita ihop. En kilometer kvar, sedan sista kurvan, synen av Brandenburger Tor och vetskapen om att mållinjen ligger där bakom. Jag känner viljestyrkan och krafterna återvända. Jag ökar farten och passerar löpare.
Jag tittar på klockan, försöker kapa några sekunder på sluttiden och springer i mål utan att falla ihop. Det känns faktiskt bättre än väntat med tanke på den tidigare svackan. Jag tar emot medalj, värmebevarande plastskynke, dryck och frukt och vandrar mot den hägrande ölen. När jag hämtat min påse med överdragskläder sätter jag mig i gräset tills ölen är uppdrucken.
Skål, Berlin!
Promenaden tillbaka till hotellet går inte snabbt och kvällen blir ingen höjdare, men jag är trots allt nöjd med mitt resultat. Att jag har mer än tiotusen löpare före mig i resultatlistan känns förstås lite jobbigt, men hur många av dom ska springa Chicago Marathon två veckor senare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar