#170: Långpass dagen efter loppet

Min löptränare från Barcelona är på Stockholmsbesök. Han tog med mig på en bergsrunda i Barcelonas utkanter i oktober förra året, så nu var det dags att återgälda det med en av mina favoritrundor.

För att inte komplicera det i onödan så valde jag Hellasgårdens gröna spår. Lite slarvigt tänkte jag att det borde bli 15-16 kilometer, vilket jag hoppades skulle fungera trots att jag sprang ett lopp igår. Vi kom iväg först framåt 17-tiden, och eftersom jag bara ätit en lätt lunch tog jag ryggan med ett par Clif Bars och två vattenflaskor för att kunna dela med mig.

Totalt blev det 18 pratiga kilometer i 5:40-tempo. Det hade varit finare om solen hade varit framme, men jag tyckte att det var varmt nog ändå.

Vi passerade flera sjöar, men såg inte så många som badade.

Det slumpade sig så att augusti i och med detta slutade på ganska exakt 10 mil. Mer än vad det blev i juni och juli, även om det inte riktigt når upp till vårens nivå.

#144: Nittiofyra minuter gott och blandat

Morgonen gick och jag började misströsta kring möjligheten att ha tillräckligt med tid för ett långpass. Klockan hann bli 10 (jag skulle vara på jobbet 13) innan jag lunkade iväg. Det regnade en del, men inte värre än att det faktiskt var ganska behagligt. Blixt och åsknedslag när jag nådde Hellasgården, men sedan blev vädret faktiskt snällare.

På Hellasgårdens gula spår, närmast Ältavägen, blev jag omsprungen av en betydligt bättre löpare. Jag hakade på honom för att kolla tempot och fick därmed en liten fartökning som var neråt fyra minuter per kilometer, men efter 300 meter vek han av mot gröna spåret och jag återgick till lunken.

Funderingarna handlade mest om hur jag skulle bygga ut rundan och om jag möjligen skulle satsa på att trots allt nå upp till minst 17,5 km och mer än 90 minuter. När jag närmade mig Kärrtorps IP bestämde jag mig för att springa in och göra en snabb kilometer på bana. Den trettonde kilometern tog därför mindre än 4 minuter.

För att nå upp till mina minimikrav för ett långpass så avslutade jag med två varv på Hammarbyrundan. Det var först på de sista 200 metrarna jag kände av höger knä som faktiskt inte bråkat alls under den tidigare delen.

Dagens runda med oväntad avstickare.

Det var förstås en liten miss att inte tejpa bröstvårtorna idag. Det gjorde att duschen efteråt blev mindre angenäm. Men bortsett från det var jag riktigt nöjd med att det blev ett långpass idag.

#33: Hellasgårdens gröna spår

För en månad sedan sprang jag runt de flesta av motionsspåren häromkring i olika kombinationer för att få ihop olika distanser. I min spårinventering utelämnade jag dock Hellasgårdens gröna spår, vars terräng jag har stor respekt för och därför inte ville beträda innan all snö och is försvunnit.

Idag var det dock fin sol på förmiddagen och jag tänkte ge mig ut på en längre runda. Jag sköt på det till efter lunch då vädret var mer av apriltyp, men det gröna spåret blev det. Det var ungefär som jag mindes det, men eftersom jag trodde det hade ändrats blev jag stående när de gröna markeringarna plötsligt försvann.

Tre möjliga val då vägen korsas av Sörmlandsleden. Höger är rätt val.

När jag bestämde mig för att springa som jag gjort förr visade det sig fortfarande vara riktigt. Sedan rullade det på i makligt tempo. Hellasgårdens gröna spår är verkligen bland det finaste och mest omväxlande som finns att springa häromkring. Där spåret vänder tillbaka hade det kommit upp en del nya skyltar och pilar som lockar till vidare utforskningar i framtiden.

Skyltar som lockar till ytterligare upptäcktsfärder i området.

På tillbakavägen mötte jag en kvinna med två små hundar som skällde hysteriskt. Hon hävdade att hon precis sett en älg springa genom skogen och över vägen. Själv har jag aldrig sett älg i området, men blev ändå lite skärrad när jag hörde ljud någon minut senare.

Efter en hel del sol och en liten skvätt regn var jag tillbaka hemma igen. Jag klarade utan marginal gränsen för ett långpass – 17,5 kilometer på 1:36. Hyfsat tempo med tanke på den bitvis tuffa terrängen. Inga känningar i den onda foten heller, och inget ytterligare snedtramp.

#4: Spårinventering

Motionsspåren omkring där jag bor är bland de bästa jag sett och sprungit. Det känns som att jag adopterat vissa av dem och aktivt ser efter dem. Det enda jag kan sakna är ett lite längre spår eftersom de flesta av dem är ganska korta. De går dock att sätta ihop i olika kombinationer för att få längre rundor, vilket jag gjort ganska mycket mer nu i mars än tidigare. Det mesta av vintern har lämnat spåren, även om det fläckvis fortfarande funnits snö och is.

Björkhagsspåret är nog med sina tre kilometer det finaste spåret av mina närmaste. Det är nästan helt isfritt nu, bara ett större isparti kvar som lätt går att springa förbi.

Hammarbyrundan har offrats för ett husbygge vid Finn Malmgrens väg. Det går att ta sig runt det, även om det inte är så roligt (men särskilt rolig var Hammarbyrundan inte innan heller).

Kärrtorpsspåret brukade alltid var översvämmat närmast Kärrtorps IP så här års. När IP byggdes ut förra året blev det ny sträckning och ny dränering, så nu är det bara lite blött däromkring.

Hellasgårdens elljusspår är helt isfritt. Den här veckan har man fyllt på med sand på den del av spåret som ligger lägst och närmast Källtorpssjön.

Hellasgårdens gula spår är också löpbart, även om det ligger kvar ganska mycket is i ett parti nära Söderbysjön, ungefär en kilometer från Hellasgården.

Hellasgårdens gröna spår, delen utöver det som är gemensamt med gula spåret, har jag ännu inte hunnit springa i år. Jag återkommer med besked om ingen annan hinner före.

220: Favorit i repris

Det slumpade sig så att jag hade både lunch- och middagsmöten inbokade idag, men eftersom vädret var så fint klämde jag in lite löpning däremellan. Lite fantasilöst valde jag att igen springa ut på Björkhagsspåret och lägga till Hellasgårdens elljusspår som en extra slinga. Till skillnad från i tisdags krävdes dock inte mössa och vantar, vilket kanske bidrog till att det gick nästan två minuter snabbare att komma hem. Jag kände mig helt fantastiskt pigg och stark efter avslutad runda och började fantisera om ett långpass till helgen.

222: Två förlorade veckor

Trots att vädret talat olika årstiders språk så har det många gånger funnits goda förutsättningar att springa de här veckorna. Tid har inte heller varit en bristvara. Tyvärr har jag dock gått omkring och hostat, vilket varit en fullgod ursäkt för att inte springa, vilket i sin tur blivit en ursäkt för att inte skriva något. Nu har jag förhoppningsvis hostat för sista gången.

Jag börjar om igen. Första steget blev att springa Björkhagsspåret med Hellasgårdens elljusspår som en liten avstickare. Det är fortfarande mössa, vantar och långärmat som gäller, men det är inte helt utan vårkänslor. 6,5 kilometer på 36 minuter och med en tung känsla i kroppen. Förhoppningsvis återvänder konditionen snabbare än vårvärmen och de längre dagarna.

Poängen (75 dagar)

Visst är det bra att göra till god vana att springa ett långt pass under helgen. Om man vänjer kroppen vid allt längre distanser blir det givetvis lättare att uthärda ett maratonlopp.

Men strunta i nyttan med det. Idag var jag ute i fint väder och sprang i prattempo med en god vän. Det behöver inte finnas något långsiktigt mål med det, det är bra i sig.

Vi sa att vi skulle springa i max 70 minuter, och så blev det. Prick 13 kilometer.

Långpass bästa start på dagen (138 dagar)

Det hade lätt kunnat bli uppskjutet. Jag var fortfarande äckligt mätt efter gårdagens kvällsmat, hade flera andra saker att göra och var lite orolig att jag fortfarande inte var återställd efter Midnattsloppet.

Innan klockan 12 hade jag dock hunnit springa två mil. Där har ni nyttan av att bestämma tid i förväg med en träningskompis! Sedan kunde jag med välbehag ta mig an dagens uppgifter och nöjen, men det ska erkännas att jag var lite trött mot slutet av kvällens kräftskiva.

18 km gott och blandat (150 dagar)

Min vän beklagade sig över rösten i örat om att öka tempo när han sprang igår. Han hade ställt in 5:50 per kilometer men är inte riktigt så pigg i benen som han skulle önska. När jag själv skulle ge mig ut på långpass idag bestämde jag mig för att hålla Stefan-tempo. Jag känner fortfarande av lördagens intervaller och vill inte köra slut på benen inför Midnattsloppet.

Det är lyxigt att ha nära tillgång till en massa fina motionsspår, men jag saknar ett längre spår här i närheten. De flesta spåren här är tre kilometer eller kortare. Borta vid Hellasgården finns ett femkilometersspår och ett tufft milspår. Det hade varit roligt om det hade funnits ytterligare något långt spår i närheten eller kanske något i stil med Xtreme-spåret i Ursvik.

Nu körde jag en kombination av olika spår igen för att få ihop många natursköna kilometrar utan att behöva springa flera varv på samma slinga. Det blev delar av Björhagsspåret, Hellasgårdens elljussspår, Hellasgårdens fem- och tiokilometersspår samt lite av Sörmlandsleden.

Det blev aldrig särskilt jobbigt att springa, jag blev inte ens andfådd förutom i den branta ”stentrappan” på milspåret där jag försökte bibehålla tempo istället för ansträngningsgrad. Jag avslutade med två kilometer i 4:30-fart, mitt drömtempo på Lidingöloppet. Totalt fick jag ihop 18 kilometer på en timme och trekvart. En bra start på sista semesterveckan.

Långpanna (193 dagar)

”Du ser snabb ut” sa grannen när jag var på väg ut. ”Tanken är att jag ska vara uthållig” svarade jag. ”Långpanna” konstaterade han, kanske också med hänvisning till att jag bar ryggsäck. Klockan var ett par minuter över tio. Mitt mål med dagen var uppåt 25 kilometer, en tiondel av slingan runt Fuerteventura i tävlingen på jogg.se.

Jag saknar ett längre spår att basera mina långpass på. Som det är nu tänker jag bara att jag springer mot Hellasgårdens spår och kanske gör ett varv på det gröna spåret i kombination med något annat. Idag ville jag egentligen springa så med tanke på det blöta underlaget, men så tänkte jag att regnvatten försvinner snabbare än smältvatten.

Det var en del lerpölar lite varstans, men det gick oftast att ta sig runt dem. Jag försökte hålla mig springandes samtidigt som jag ville undvika att skita ner mina DS Trainers som ju sköljdes rena och fina när jag sprang Stockholm Marathon.

Istället för att vända tillbaka där Sörmlandsleden går från etapp 1 till etapp 2 fortsatte jag vägen framåt, nyfiken på var jag skulle hamna. Skulle det inte kännas rätt kunde jag ju alltid vända tillbaka igen. Det är kul att springa där jag inte varit förut, men jag vill inte hamna längre bort än att jag kan ta mig tillbaka till fots. Jag nådde ett vägskäl efter precis en timme och stannade för att fotografera hästarna samt äta och dricka lite.

Jag kollade också kartan på mobilen så att jag säkert visste att nästa grusväg tog mig i rätt riktning. Jag såg ganska många andra löpare, bland annat en äldre man i bar överkropp som höjde handen till hälsning och sa hej. Jag svarade på samma sätt och sprang glatt vidare, snart tillbaka på det gröna spåret lagom till det tuffa partiet.

Det gick inte fort i sommarvärmen. Tempot var för det mesta strax under sex minuter men gled över när jag sprang uppför branta backar. Efter en brant backe tog jag ännu en paus för att dricka samt fotografera ett speciellt stenrös jag alltid brukar titta på.

Vid det här laget hade jag bestämt mig för att jag skulle springa till Hellasgården, en bit på elljusspåret och sedan längs med Sicklasjön och via Lilla Sickla hem. Det skulle inte bli några 25 kilometer av det, men jag tyckte att det fick räcka. Efter 18 kilometer var mina knän slut, vilket framförallt var besvärligt i branta nerförsbackar. Jag gjorde ännu ett kort stopp då jag åt en Dextrosol och drack upp resten av sportdrycken.

Hem kom jag efter totalt 21 kilometer på två timmar och en minut. Hade det här varit jubileumsmaran så hade jag förmodligen klivit av banan i Sollentuna och tagit pendeltåget tillbaka. Eller kanske inte, för jag har aldrig brutit ett lopp, men det skulle varit väldigt svårt att springa lika långt till som det kändes idag.

Huvudvärksdistans (238 dagar)

Flera dagar den senaste tiden har jag haft huvudvärk. Idag var den lite värre än vanligt. Jag tänkte först vänta ut den, men sedan bestämde jag mig för att springa i alla fall. Den positiva följden var att klockan hann passera fyra och att solen kanske därmed var lite mer barmhärtig.

Jag tog det väldigt lugnt och landade på sexminuterstempo. Hellasgårdens gröna spår vågade jag mig inte på idag. Efter ett varv på det gula spåret hade jag sprungit prick 8 kilometer när jag nådde Hellasgårdens toaletter. Efter toabesöket vilade jag i 15-20 minuter. När jag stod still kändes inte huvudvärken alls.

Det blev sexminuterstempo även på vägen hem. Det är lite oroväckande hur komfortabel den farten känns. Huvudvärken var värst i uppförsbackarna, men inte så farlig annars. Mot slutet kändes det faktiskt riktigt bra. När jag kommit tillbaka till K22 kunde jag stanna klockan efter prick 12 kilometer.

Långpass och draghjälp (284 dagar)

Det här blev fjärde söndagen i rad som jag sprang långpass, och det känns som att jag börjar få kläm på det. Dagens pass var dessutom ovanligt lyckat.

Eftersom jag först var ute med hunden i skogen en timme hann det gå ganska lång tid efter frukost, så jag toppade med en banan för att klara mig. Efter att ha improviserat en trevligare genväg till Hellasspåren sprang jag på upptäcktsfärd och förvirrade mig in i ett villaområde. Nästa gång går upptäcktsfärden åt ett annat håll.

När jag sprungit tillbaka längs Ältavägen såg jag en orange tröja på väg ut på det gröna spåret. På asfalten hade jag bytt från lugn lunk till femminuterstempo, och nu behöll jag det tempot för att komma ikapp. Det tog två kilometer, sedan passerade jag och la mig framför. Jag tänkte att han skulle komma ikapp och att vi kunde byta några ord längs vägen, men han höll sig där bak.

Efter ytterligare ett par kilometer kom vi till det tuffa partiet, precis efter att jag sprungit 13 kilometer. Nu var han precis bakom mig, men han sprang fortfarande inte om. Jag tyckte löpningen kändes lätt och rolig och kunde inte riktigt fatta att jag fortfarande höll femminuterstempo på det relativt tuffa spåret.

Jag tittade bakåt med jämna mellanrum för att inte missa om min följeslagare plötsligt skulle ta en annan väg. Han fortsatte dock längs de gröna markeringarna hela vägen tillbaka till Hellasgården. Där gjorde han stopp, så jag stannade även min egen klocka och vände tillbaka. Vi skrattade, tog i hand, pratade om vår runda och tackade varandra för sällskapet.

Mina hittills 16 kilometer skulle bli 19 för att komma hem. På Björkhagsspåret såg jag ännu en jacka, gul den här gången, och med högre fart. Jag tog hjälp av detta för att få en farthöjning på min nittonde kilometer. Sedan blev det lugn lunk igen till att jag var tillbaka vid K22. Jag lyckades också få i mig lunch innan det gått mer än en halvtimme efter avslutat pass.

Ett genomsnittstempo på 5:12 där det mesta gick lite snabbare känns väldigt bra med tanke på var jag sprang idag. Det roligaste är att jag börjat uppskatta långpass på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Nu gäller det bara att få till vettiga pass under veckorna också.

Långpass på vårfrudagen (291 dagar)

Av en lustig slump blev dagens långpass nästan på sekunden lika långt som förra helgens dryga 106 minuter. Sett till längden blev det dock 1,3 km mer, totalt lite över 19,5 km, kanske mest beroende på att jag inte sprang den tuffa terrängen på Hellas gröna spår den här gången.

Jag gjorde en annan avstickare från Hellas gula spår då jag vek av vid skylten mot Brotorp. Även här har Stockholm stad satt upp sina nya rödvita markeringar, fast utan sträckangivelser. På spårkartan står denna sträcka som ”Anslutning Brotorp - 2 400 m”. Det var precis den typ av skogsspår jag gillar, hela vägen fram till Skogsluffarnas stuga.

Väl vid Brotorp var jag lite osäker på vart jag skulle, så jag följde efter en annan löpare ett tag tills jag kände igen mig vid Djursjukhuset i Bagarmossen där jag återvände in i Nackareservatet. Nu blev det tyvärr till att upprepa sig och ännu en gång springa förbi golfklubben och vidare på Hellas gula spår.

När jag sprang med sällskap på lördagen fanns det inte riktigt utrymme för att inkludera elljusspåret norr om Hellasgården. Idag blev det dock lagom att plussa på detta för att komma upp i närmare två mil. Även här har det kommit upp nya rödvita spårmarkeringar från Stockholm stad. Enligt dessa är spåret 2300 meter, fast utan tydlig start- och slutpunkt.

Efter detta hade jag inga betänkligheter när jag valde närmaste vägen hem. Sedan några kilometer hade jag känt mig både trött och hungrig. Jag var nöjd med mig själv över att jag direkt när jag kommit hem hällde i mig ett stort glas havremjölk med kakao och åt en macka, men det var mindre bra att det dröjde fem timmar till ett större mål mat. Det kom förstås våfflor emellan.

Inspektion av Hellas gröna spår (298 dagar)

Jag kände mer av träningsvärken från flyttjobbet än av alkoholen från vår fest igår, men inget av det var tillräckligt för att hindra mig från att springa. Två timmar efter en fin pastalunch lufsade jag iväg mot Hellasgården i sexminuterstempo. Det kändes tungt i kroppen.

Det finns i stort sett bara fläckar eller små strängar av is kvar nu, men på vissa ställen har smältvattnet runnit brett över spåret vilket skulle kunna leda till förrädisk halka om det blir minusgrader igen. När jag lämnade Hellasgårdens gula spår för att följa det gröna spåret blev det betydligt slafsigare. Värst var det i de låga partierna — av spåren att döma mycket cyklisternas fel — men högre upp var det nästan snustorrt.

Solen sken större delen av tiden, så jag njöt av de vackra vyerna och funderade på om jag inte hade klarat mig med shorts eller åtminstone kortärmat. På gröna spåret var det till skillnad från på det gula nästan folktomt. Jag tyckte fortfarande att sexminuterstempot kändes bra.

Gröna spåret innebär mycket teknisk löpning. Bitvis är det mer terräng än jag vill ha nu för tiden, med stukade fötter i färskt minne. Det gäller att ha blicken i marken och tungan rätt i mun. Det är ett ordentligt krävande spår även sett till höjdskillnader. På ett ställe är det som en mycket brant trappa.

Jag valde att springa 10-kilometersvarianten av det gröna spåret, osäker på om jag tidigare sprungit det i dess nuvarande form. Jag är dock välbekant med de sträckor där Sörmlandsleden tangeras (som idag hörde till de slaskigaste partierna).

Istället för att springa direkt tillbaka till Hellasgården fullföljde jag det gula spåret. Vid Hellasgården såg jag folk som såg ut att bada. Jag strök elljusspåret ur min planering och bestämde mig för att nöja mig med att fullfölja Björkhagsspåret på min väg hem. En gul jacka närmade sig plötsligt bakifrån, så jag ökade takten för känslans skull.

Mot slutet la jag på den extra svängen för att komma hem från andra hållet, och på sista kilometern ökade jag tempot ytterligare, ner till under femminuterstempo. Totalt blev det 18,2 kilometer på 1:46, vilket uppfyller de nyligen antagna kraven för långpass. Träningsvärken och det tuffa vägvalet får stå som förklaring till sexminuterstempot.

Säsongsavslutning: Hellasloppet

Jag anmälde mig till Hellasloppet mest för att jag vill springa de lopp som är på hemmaplan, precis som Sicklaloppet helgen innan. Hellasloppets åttakilometersmarkering förra söndagen stod bara en kilometers gångväg hemifrån, något jag kunde konstatera när jag på förmiddagen tillsammans med sambo och hund gick till Hellas för att hämta min startlapp.

Efter den promenaden var det inte mycket tid över innan det var dags att ge sig av igen. Som kompromiss mellan lunch och en andra frukost åt jag ett stekt ägg på en rostad brödskiva. Med mindre än 40 minuter kvar till start blev det en rask promenad med inslag av jogg till klädinlämningen. Där träffade jag Ingmarie som hade loppet som inslag i dagens långpass.

Jag valde en ganska blygsam uppvärmning innan jag ställde mig så långt fram i startfållan jag vågade utan att skämmas. När starten gått insåg jag som vanligt att jag ändå stod för långt bak och fick stå ut med trängseln i några hundra meter. Efter en kilometer var det lite mindre trångt. Jag sprang om Ingmarie och vinkade lite, men jag tror inte att hon såg.

Nu blev det ganska stabil löpning där positionerna bara förändrades lite då och då. Efter fyra kilometer sprang jag om två tjejer som jag haft framför mig ett tag. Vid varvningen halvvägs (då man sprang under startbågarna igen) hörde jag att de låg fyra och femma.

Loppets andra halva gick via Björkhagens golfklubb i riktning hemåt för min egen del innan man leddes in på Björkhagsslingan. Efter sju kilometer började jag kanske tappa i tempo, för de två tjejerna jag haft bakom mig i tre kilometer passerade. Kort därefter kom ett riktigt bakslag när jag upptäckte att högra skosnöret var löst. Med nästan tre kilometer kvar fanns det inget annat att göra än att stanna för att knyta, en manöver som kostade mig nästan en halv minut.

Jag kände mig fortfarande stark, men jag hade långt till andra löpare att mäta mig med. Efter förmiddagens båda promenader visste jag hur det lutade på den sista kilometern – först uppför, sedan bara utför. Jag gjorde mitt bästa för att komma ikapp den enda löparen inom synhåll, men trots min smygande spurt var han i mål ögonblicket före mig.

Min tid i resultatlistan blev 42:36, vilket jag med tanke på den kuperade banan är nöjd med. Direkt efter målgång fick jag sällskap av Ingmarie igen som sprang in på en sjätteplats. Hade jag sprungit i herrarnas tävlingsklass så hade min tid räckt till en tiondeplats, men å andra sidan var det bara 17 som fullföljde i den klassen. Bland de 205 manliga motionärerna var jag nummer 16. Plats 25 bland 222 herrar totalt alltså. Det skulle vara kul om jag kunde förbättra både tid och placering nästa år.

För mig blev Hellasloppet årets sista tävling. Idag, en vecka senare, sprang några av mina träningsbekanta Hässelbyloppet. Jag är inte avundsjuk, men jag hade gärna varit där. Dels hade det varit roligt att själv göra en fin tid, men det roligaste hade förstås varit att få se Erik springa på 37:44, Staffan på 37:54 och Lennart på 40 blankt! Grattis killar!

Nästa lopp redan nästa vecka

Jag har ingen startplats i fulltecknade Hässelbyloppet, men min tävlingssäsong är inte slut. Med en timme kvar av ordinarie anmälningstid betalade jag nyss 175 kronor för 10 kilometer långa Hellasloppet nästa söndag. Det är ju på hemmaplan.

Allt på kartan (men fel på Garmin)

Det finns en spårkarta precis utanför mitt nya hem (som jag kallar K22 med anledning av adressen) där jag startar nästan alla mina rundor sedan drygt två månader tillbaka. I söndags bestämde jag mig för att springa samtliga motionsspår som är markerade på den kartan.

Jag var fortfarande seg efter min tvåveckors förkylning, så det var i mycket lugnt tempo jag följde Björkhagsslingan i riktning mot Hellas, elljusspåret upp mot Hästhagen och efter att ha passerat Hellasgården sprang vidare på det gulmarkerade femkilometersspåret.

Ett par kilometer in på det gula spåret blev jag omsprungen, något jag inte är van vid när jag är ute på träningsrundor. Jag valde att se det som välkommen draghjälp och hakade på killen och hans femminuterstempo. Det höll i ungefär en kilometer innan jag var tvungen att släppa honom i en jobbig backe. Det hade varit intressant att se lite pulsdata från den situationen, men jag sprang utan pulsband.

Jag kunde lika gärna sprungit utan GPS också, för Garmin och jag är inte överens om hur jag sprang resten av rundan. Samma väg tillbaka från Hellas mot Björkhagsslingan ser ut att vara något annat, och efter Kärrtorpsrundan blir det helt åt... Dammtorpssjön! Det ser ut som att jag avslutade med ett dopp.

Det här är inte hur jag sprang. Inzoomat ser det ännu värre ut.

I själva verket fortsatte jag på Björkhagsslingan, sprang förbi K22 och gjorde ett varv på Hammarbyrundan innan jag återvände hem. Klockan visade en tiominuterskilometer mot slutet innan det blev bara streck på tempot i några sekunder. Vid avslutad löpning tyckte jag att 15 kilometer verkade lite kort på nästan en och en halv timme.

När jag kollade passet på Garmin Connect efteråt blev jag både förvånad och irriterad. Vad fan hände här?

Följer spår och kollar kartor

Jag är faktiskt inte lika inaktiv som bloggaktiviteten antyder, för jag har varit väldigt nyfiken på mitt nya närområde. Skogen! Det är kärlek vid vart och vartannat ögonkast — hade jag inte varit tvungen att åka till jobbet så hade jag nog varit ute i skogen hela dagarna.

Nu har jag fått nöja mig med korta löprundor på utvalda kvällar. Vid de något längre turerna har jag gärna sprungit bort till Hellas. Spåren där är både längre och mer inspirerande än de korta slingorna runt Björkhagen. Tur att det bara är tre kilometer till Hellasgården.

En kombination av Björkhagsslingan, Sörmlandsleden, Hellas gula spår samt Hellas elljusspår.

När jag ska springa brukar jag alltid stå och kolla på spårkartan vid K22 medan klockan söker kontakt med satelliterna. Sedan blir det inte alltid så att jag springer som jag först har tänkt, men för varje gång lär jag känna skogen lite bättre. Det har även blivit en hel del avstickare från de markerade spåren...

En löptur till Hellas och lite till

Det här bytet av bostad blev ett oerhört lyft, inte minst sett till den nya bostadens geografiska läge. Det är inte bara extremt nära till fina motionsspår — om man springer ytterligare ett par kilometer så finns det ännu fler fantastiska spår! Jo, jag har sprungit på Hellas-spåren ett par gånger tidigare, men inte direkt hemifrån.

Idag ville jag springa något av Hellas-spåren. Först tänkte jag mig trekilometerspåret, men eftersom det var så överraskande nära dit valde jag det gulmarkerade femkilometerspåret för att få ihop lite fler kilometer. Jag kunde förstås valt det gröna milspåret, men det har jag sprungit tidigare och jag visste inte om jag skulle orka ett riktigt långpass.

Spåret bjöd på den ena skönhetsupplevelsen efter den andra. Några hundra meter tangerade Sörmlandsledens första etapp, och jag hade hunnit glömma hur fint det var just där. Tempot var inte högt, men jag njöt av upplevelsen och vred nästan nacken ur led för att se mig omkring medan jag sprang.

En huvudfoting i rött på kartan från Garmin Connect.

Tillbaka vid Hellas vände jag om för att ta genvägen via Söderbysjön. Här finns det en röd markering som jag verkligen kommer att återvända till för både löpning och promenader. Framme vid Björkhagens golfklubb sprang jag inte direkt hem utan vidare lite på måfå. Sträckan från golfklubben till Bagarmossen kändes inte lika inspirerande, men efter lite asfaltslöpning var jag snart tillbaka och på väg hem.

Efter en timme och en kvart var jag riktig trött och började få ont i magen. Det onda förvandlades till håll, men jag blev snabbt av med det genom att hålla in inandningarna, vilket funkade bättre än det brukar. Nu ville jag bara komma hem så snart som möjligt. Det blev inget långpass av det hela, men jag var ändå nöjd med att fått ihop drygt 15 kilometer. Det blev ju över tre mil på veckan!