#222: Drömmen om Sörmlandsleden

Vi har en vän från Mexico på besök och använde dagen till att åka runt i Sörmland och besöka lite favoritplatser. Det är något vi har gjort själva vid flera tillfällen de senaste åren. Idag, precis som så många gånger tidigare, skymtade vi Sörmlandsleden på det ena stället efter det andra.

Hemma har vi förstås Sörmlandsleden helt nära – vi bor några hundra meter från startpunkten för första etappen. Utöver den och de närmast följande etapperna har jag sprungit eller gått på en handfull andra. Jag skulle gärna gå eller springa hela leden. Självklart inte hundra mil i ett svep, men varje etapp vid åtminstone något tillfälle tills jag avverkat dem alla. Poco a poco.

#33: Hellasgårdens gröna spår

För en månad sedan sprang jag runt de flesta av motionsspåren häromkring i olika kombinationer för att få ihop olika distanser. I min spårinventering utelämnade jag dock Hellasgårdens gröna spår, vars terräng jag har stor respekt för och därför inte ville beträda innan all snö och is försvunnit.

Idag var det dock fin sol på förmiddagen och jag tänkte ge mig ut på en längre runda. Jag sköt på det till efter lunch då vädret var mer av apriltyp, men det gröna spåret blev det. Det var ungefär som jag mindes det, men eftersom jag trodde det hade ändrats blev jag stående när de gröna markeringarna plötsligt försvann.

Tre möjliga val då vägen korsas av Sörmlandsleden. Höger är rätt val.

När jag bestämde mig för att springa som jag gjort förr visade det sig fortfarande vara riktigt. Sedan rullade det på i makligt tempo. Hellasgårdens gröna spår är verkligen bland det finaste och mest omväxlande som finns att springa häromkring. Där spåret vänder tillbaka hade det kommit upp en del nya skyltar och pilar som lockar till vidare utforskningar i framtiden.

Skyltar som lockar till ytterligare upptäcktsfärder i området.

På tillbakavägen mötte jag en kvinna med två små hundar som skällde hysteriskt. Hon hävdade att hon precis sett en älg springa genom skogen och över vägen. Själv har jag aldrig sett älg i området, men blev ändå lite skärrad när jag hörde ljud någon minut senare.

Efter en hel del sol och en liten skvätt regn var jag tillbaka hemma igen. Jag klarade utan marginal gränsen för ett långpass – 17,5 kilometer på 1:36. Hyfsat tempo med tanke på den bitvis tuffa terrängen. Inga känningar i den onda foten heller, och inget ytterligare snedtramp.

Åskådare idag, deltagare imorgon (89 dagar)

Förmiddagens promenad med hunden hade ett givet mål — startplatsen för Sörmland Ultra Marathon, SUM. Jag kom dit tio minuter i tio och tyckte att många ultralöpare hade samlats, men några minuter senare var de mer än dubbelt så många.

Information om hur man springer fel ges precis innan start.

Det fem mil långa loppet går till största del längs Sörmlandsledens första etapper, men direkt efter start avverkas först ett varv på Kärrtorpsspåret. Det innebär att man som åskådare kan stå kvar och få se deltagarna ordentligt utspridda eftersom tempot varierar väldigt mycket.

Ledarklungan på sex personer är långt före redan efter tio minuter.

Själv sprang jag två kilometer innan lunch, de första sedan Lidingöloppet, för att ha någonting i benen (och i huvudet) när jag åker till Hässelby imorgon. Jag ville kolla att jag fått ordning på min Garmin också, så jag inte blir utan mellantider som på Lidingöloppet. Hoppas att klockan klarar regnet imorgon.

18 km gott och blandat (150 dagar)

Min vän beklagade sig över rösten i örat om att öka tempo när han sprang igår. Han hade ställt in 5:50 per kilometer men är inte riktigt så pigg i benen som han skulle önska. När jag själv skulle ge mig ut på långpass idag bestämde jag mig för att hålla Stefan-tempo. Jag känner fortfarande av lördagens intervaller och vill inte köra slut på benen inför Midnattsloppet.

Det är lyxigt att ha nära tillgång till en massa fina motionsspår, men jag saknar ett längre spår här i närheten. De flesta spåren här är tre kilometer eller kortare. Borta vid Hellasgården finns ett femkilometersspår och ett tufft milspår. Det hade varit roligt om det hade funnits ytterligare något långt spår i närheten eller kanske något i stil med Xtreme-spåret i Ursvik.

Nu körde jag en kombination av olika spår igen för att få ihop många natursköna kilometrar utan att behöva springa flera varv på samma slinga. Det blev delar av Björhagsspåret, Hellasgårdens elljussspår, Hellasgårdens fem- och tiokilometersspår samt lite av Sörmlandsleden.

Det blev aldrig särskilt jobbigt att springa, jag blev inte ens andfådd förutom i den branta ”stentrappan” på milspåret där jag försökte bibehålla tempo istället för ansträngningsgrad. Jag avslutade med två kilometer i 4:30-fart, mitt drömtempo på Lidingöloppet. Totalt fick jag ihop 18 kilometer på en timme och trekvart. En bra start på sista semesterveckan.

Långpanna (193 dagar)

”Du ser snabb ut” sa grannen när jag var på väg ut. ”Tanken är att jag ska vara uthållig” svarade jag. ”Långpanna” konstaterade han, kanske också med hänvisning till att jag bar ryggsäck. Klockan var ett par minuter över tio. Mitt mål med dagen var uppåt 25 kilometer, en tiondel av slingan runt Fuerteventura i tävlingen på jogg.se.

Jag saknar ett längre spår att basera mina långpass på. Som det är nu tänker jag bara att jag springer mot Hellasgårdens spår och kanske gör ett varv på det gröna spåret i kombination med något annat. Idag ville jag egentligen springa så med tanke på det blöta underlaget, men så tänkte jag att regnvatten försvinner snabbare än smältvatten.

Det var en del lerpölar lite varstans, men det gick oftast att ta sig runt dem. Jag försökte hålla mig springandes samtidigt som jag ville undvika att skita ner mina DS Trainers som ju sköljdes rena och fina när jag sprang Stockholm Marathon.

Istället för att vända tillbaka där Sörmlandsleden går från etapp 1 till etapp 2 fortsatte jag vägen framåt, nyfiken på var jag skulle hamna. Skulle det inte kännas rätt kunde jag ju alltid vända tillbaka igen. Det är kul att springa där jag inte varit förut, men jag vill inte hamna längre bort än att jag kan ta mig tillbaka till fots. Jag nådde ett vägskäl efter precis en timme och stannade för att fotografera hästarna samt äta och dricka lite.

Jag kollade också kartan på mobilen så att jag säkert visste att nästa grusväg tog mig i rätt riktning. Jag såg ganska många andra löpare, bland annat en äldre man i bar överkropp som höjde handen till hälsning och sa hej. Jag svarade på samma sätt och sprang glatt vidare, snart tillbaka på det gröna spåret lagom till det tuffa partiet.

Det gick inte fort i sommarvärmen. Tempot var för det mesta strax under sex minuter men gled över när jag sprang uppför branta backar. Efter en brant backe tog jag ännu en paus för att dricka samt fotografera ett speciellt stenrös jag alltid brukar titta på.

Vid det här laget hade jag bestämt mig för att jag skulle springa till Hellasgården, en bit på elljusspåret och sedan längs med Sicklasjön och via Lilla Sickla hem. Det skulle inte bli några 25 kilometer av det, men jag tyckte att det fick räcka. Efter 18 kilometer var mina knän slut, vilket framförallt var besvärligt i branta nerförsbackar. Jag gjorde ännu ett kort stopp då jag åt en Dextrosol och drack upp resten av sportdrycken.

Hem kom jag efter totalt 21 kilometer på två timmar och en minut. Hade det här varit jubileumsmaran så hade jag förmodligen klivit av banan i Sollentuna och tagit pendeltåget tillbaka. Eller kanske inte, för jag har aldrig brutit ett lopp, men det skulle varit väldigt svårt att springa lika långt till som det kändes idag.

Inspektion av Hellas gröna spår (298 dagar)

Jag kände mer av träningsvärken från flyttjobbet än av alkoholen från vår fest igår, men inget av det var tillräckligt för att hindra mig från att springa. Två timmar efter en fin pastalunch lufsade jag iväg mot Hellasgården i sexminuterstempo. Det kändes tungt i kroppen.

Det finns i stort sett bara fläckar eller små strängar av is kvar nu, men på vissa ställen har smältvattnet runnit brett över spåret vilket skulle kunna leda till förrädisk halka om det blir minusgrader igen. När jag lämnade Hellasgårdens gula spår för att följa det gröna spåret blev det betydligt slafsigare. Värst var det i de låga partierna — av spåren att döma mycket cyklisternas fel — men högre upp var det nästan snustorrt.

Solen sken större delen av tiden, så jag njöt av de vackra vyerna och funderade på om jag inte hade klarat mig med shorts eller åtminstone kortärmat. På gröna spåret var det till skillnad från på det gula nästan folktomt. Jag tyckte fortfarande att sexminuterstempot kändes bra.

Gröna spåret innebär mycket teknisk löpning. Bitvis är det mer terräng än jag vill ha nu för tiden, med stukade fötter i färskt minne. Det gäller att ha blicken i marken och tungan rätt i mun. Det är ett ordentligt krävande spår även sett till höjdskillnader. På ett ställe är det som en mycket brant trappa.

Jag valde att springa 10-kilometersvarianten av det gröna spåret, osäker på om jag tidigare sprungit det i dess nuvarande form. Jag är dock välbekant med de sträckor där Sörmlandsleden tangeras (som idag hörde till de slaskigaste partierna).

Istället för att springa direkt tillbaka till Hellasgården fullföljde jag det gula spåret. Vid Hellasgården såg jag folk som såg ut att bada. Jag strök elljusspåret ur min planering och bestämde mig för att nöja mig med att fullfölja Björkhagsspåret på min väg hem. En gul jacka närmade sig plötsligt bakifrån, så jag ökade takten för känslans skull.

Mot slutet la jag på den extra svängen för att komma hem från andra hållet, och på sista kilometern ökade jag tempot ytterligare, ner till under femminuterstempo. Totalt blev det 18,2 kilometer på 1:46, vilket uppfyller de nyligen antagna kraven för långpass. Träningsvärken och det tuffa vägvalet får stå som förklaring till sexminuterstempot.

The Long Walk

För tio år sedan hade jag nog utan vidare kunnat få för mig att använda en sommarnatt till att gå i en och samma riktning tills jag stupade. På den tiden hände det ibland att jag gick från stan hem till Husby istället för att ta nattbussen, en frisk promenad på två och en halv timme.

Idag är det 100 dagar till Fotrally, gångtävlingen vars upplägg påminner lite om Maratonmarschen – fast med undantaget att man inte deltar med livet som insats. Förra året var jag otroligt nyfiken arrangemanget, men dagens påminnelse att anmäla sig för deltagande lockade inte alls.

Att gå långt känns dock fortfarande intressant. Jag tänker till exempel på Sörmlandsleden och andra vandringsleder i Sverige, fast självklart uppdelade i kortare dagsetapper. Långa vandringar kommer förmodligen att bli nästa sak att snöa in på, när jag inte kommer längre med löpningen.

137

Egentligen hade jag tänkt springa idag, men jag låter kroppen vila en dag till och nöjde mig med en längre hundpromenad på förmiddagen. Vi gick mest i skogen öster om Bagarmossen och Skarpnäck och passerade en orienteringsklubben Skogsluffarnas stuga Brotorp. Jag är inte jättehemma i de trakterna, men ganska snart föll vi in i ett spår med orange markering. Stigens karaktär skiftade hela tiden, och snart såg jag inte de bortnötta trianglarna. Jag visste dock i vilken riktning vi skulle gå, och till slut hittade vi in på rätt led.

Följ Sörmlandsleden till vänster för närmaste sjö.

Snart var vi nere vid Söderbysjön, och den av oss som saknar förmåga att svettas tog ett svalkande dopp innan det var dags att beskåda misären.

För knappt tre veckor sedan brände någon ner klubbhuset för Björkhagens Golfklubb. Jag är inte golfare, men jag har varit i klubbhuset flera gånger eftersom man passerar det på Sörmlandsledens första etapp. Det är först där jag tycker att Sörmlandsleden börjar på allvar, och det var en alldeles utmärkt plats att stanna och äta på - inte minst om man just avverkat etappen (eller kanske etapperna) från andra hållet, i riktning mot Björkhagen.

Det är sorgligt att den gamla klubbstugan, ursprungligen byggd på 1700-talet, nu är borta. Inte ens de förkolnade resterna är kvar, bara en öppen grusyta.

Inte många spår av timmerstugan där jag brukade köpa glass.

175

Tanken var att vi skulle starta tidigt. Åka med tunnelbana, pendeltåg och buss för att ta oss till Tyresta by. Sedan springa etapp 3 och etapp 2 av Sörmlandsleden (i den ordningen) på totalt 18 kilometer och därefter åka hem med buss från Älta.

Men eftersom jag inte svarade i telefon på morgonen trodde min löparkamrat att jag inte hade hunnit hämta mig från gårdagens öl-, vin- och whiskyintag. Resplanerna föll därmed och vi tvingades tänka om. Den enklare lösningen blev att ses i Björkhagen och springa etapp 1, först åt ena hållet och sedan det andra likt jag sprang i onsdags. Det var inte ett dåligt beslut.

Jag hade rycksäck igen för att ha plats för överdragskläder, den smurfdricka jag fick i lördags och lite jordnötter. Jag tog av mig jackan redan vid Björkhagens golfklubb och långbyxorna när vi nått fram till etappslutet efter drygt 49 minuters löpning. Jag skulle säga att det var perfekt väder att springa i.

Lika lång väg tillbaka.

Sörmlandsledens första etapp är ungefär lika krävande på båda hållen, men det tog någon minut längre att springa tillbaka. Efter återkomsten till Björkhagen cyklade ena halvan av sällskapet hem, men undertecknad önskade lite fler kilometer och minuter för att kunna kalla arrangemanget för långpass. Nackareservatets löpslingor har ju fått en fin upprustning – och idag råkade till och med vara årsdagen av invigningen.

Efter en liten paus valde jag att springa två varv på den rödmarkerade Björkhagsslingan som enligt kartan skulle vara 2800 meter. Det fanns tydliga markeringar var hundrade meter, och jag höll ungefär femminuterstempo (första varvet på 15:09, andra på 14:39). Men verkligheten såg inte riktigt ut som på kartan och markeringen för 2800 meter satt en bra bit innan start/målstolparna. Mystiskt. Någon som vet vad som gäller?

---

Uppdatering 2010-07-03:
Björkhagsslingan uppges vara 3050 meter. Totala sträckan för dagen blev alltså 22,1 kilometer.

179

Lite senare än önskvärt satt jag på bussen mot Älta. Klockan var nästan 15 när jag var framme vid Sörmlandsleden, drack ett par klunkar vatten och packade ner överdragskläderna i ryggsäcken.

Om man har ont om tid är det säkrast att springa etapp 1 från det här hållet. Annars finns alltid risken att man fortsätter på nästa etapp...

Det här är den del av Sörmlandsleden jag känner bäst. Tillräckligt väl för att inte springa fel där det är lite lurigt, men inte så väl att jag blir uttråkad. Det är ganska tuff löpning i ungefär sex av åtta kilometer, men det är värt varenda steg. Även en varm och solig dag skyddas man av träden mest hela tiden, och de sjöar man passerar är vackra inslag i löpningen och utmärkta badplatser på sommaren.

När man passerat Björkhagens golfklubb (trevligt ställe att fika på) är det grusväg för hela slanten till Sörmlandsledens startpunkt i Björkhagen. Enligt min mening i tjåligaste laget, men från ”rätt” håll blir det ju att gradvis lämna civilisationen bakom sig.

Idag sprang jag ända fram till tunnelbanan, för av någon anledning är Sörmlandsledens startskylt borta. En vandringsled på hundra mil, men ingen information vid startpunkten. Jag stannade klockan på 49 minuter och 50 sekunder.

188

När jag var i Malmköping i fredags så hittade jag Sörmlandsleden i ett skogsparti, på toppen av en liten skidbacke. Det är precis i början av etapp 21 som går från bad- och campingplatsen i Malmköping till Hagtorp, väg 53. På söndagen letade jag upp Sörmlandsleden igen, men jag utgick då från sjön Skundern (som ligger en bit norr om Malmköping) och hittade in på leden mot slutet av samma etapp.

De sista tre kilometrarna av etapp 21 är bitvis mycket kuperade och går genom både skog och lite mer öppna områden. Där det bara är slingrig stig är det ofta lite snårigt, vilket säkert blir värre när växtligheten fått fart. På väldigt många ställen ligger det olika typer av spillning. Det mesta kommer gissningsvis från olika betesdjur, men det lär finnas gott om vilt i området.

På tre ställen korsade jag små vattendrag, antingen på en enkel träbro eller på ett par gungande brädor. Väg 53 är aldrig långt borta — jag hörde trafiksuset ibland — men det störs man nästan inte av när solen skiner på den nya grönskan och det är vitsippor överallt.

Snarare än jag hade väntat mig nådde jag dock etappens slut, vilket enligt informationen som ges är Sveriges sista avrättningsplats (18 maj 1876). Allt är inte idyll, man kan inte komma ifrån att platser också har historia. Den här dagen var jag inte ute på långtur, så istället för att fortsätta på andra sidan vägen tog jag ett par bilder och vände tillbaka.