Jag anmälde mig till Hellasloppet mest för att jag vill springa de lopp som är på hemmaplan, precis som Sicklaloppet helgen innan. Hellasloppets åttakilometersmarkering förra söndagen stod bara en kilometers gångväg hemifrån, något jag kunde konstatera när jag på förmiddagen tillsammans med sambo och hund gick till Hellas för att hämta min startlapp.
Efter den promenaden var det inte mycket tid över innan det var dags att ge sig av igen. Som kompromiss mellan lunch och en andra frukost åt jag ett stekt ägg på en rostad brödskiva. Med mindre än 40 minuter kvar till start blev det en rask promenad med inslag av jogg till klädinlämningen. Där träffade jag Ingmarie som hade loppet som inslag i dagens långpass.
Jag valde en ganska blygsam uppvärmning innan jag ställde mig så långt fram i startfållan jag vågade utan att skämmas. När starten gått insåg jag som vanligt att jag ändå stod för långt bak och fick stå ut med trängseln i några hundra meter. Efter en kilometer var det lite mindre trångt. Jag sprang om Ingmarie och vinkade lite, men jag tror inte att hon såg.
Nu blev det ganska stabil löpning där positionerna bara förändrades lite då och då. Efter fyra kilometer sprang jag om två tjejer som jag haft framför mig ett tag. Vid varvningen halvvägs (då man sprang under startbågarna igen) hörde jag att de låg fyra och femma.
Loppets andra halva gick via Björkhagens golfklubb i riktning hemåt för min egen del innan man leddes in på Björkhagsslingan. Efter sju kilometer började jag kanske tappa i tempo, för de två tjejerna jag haft bakom mig i tre kilometer passerade. Kort därefter kom ett riktigt bakslag när jag upptäckte att högra skosnöret var löst. Med nästan tre kilometer kvar fanns det inget annat att göra än att stanna för att knyta, en manöver som kostade mig nästan en halv minut.
Jag kände mig fortfarande stark, men jag hade långt till andra löpare att mäta mig med. Efter förmiddagens båda promenader visste jag hur det lutade på den sista kilometern – först uppför, sedan bara utför. Jag gjorde mitt bästa för att komma ikapp den enda löparen inom synhåll, men trots min smygande spurt var han i mål ögonblicket före mig.
Min tid i resultatlistan blev 42:36, vilket jag med tanke på den kuperade banan är nöjd med. Direkt efter målgång fick jag sällskap av Ingmarie igen som sprang in på en sjätteplats. Hade jag sprungit i herrarnas tävlingsklass så hade min tid räckt till en tiondeplats, men å andra sidan var det bara 17 som fullföljde i den klassen. Bland de 205 manliga motionärerna var jag nummer 16. Plats 25 bland 222 herrar totalt alltså. Det skulle vara kul om jag kunde förbättra både tid och placering nästa år.
För mig blev Hellasloppet årets sista tävling. Idag, en vecka senare, sprang några av mina träningsbekanta Hässelbyloppet. Jag är inte avundsjuk, men jag hade gärna varit där. Dels hade det varit roligt att själv göra en fin tid, men det roligaste hade förstås varit att få se Erik springa på 37:44, Staffan på 37:54 och Lennart på 40 blankt! Grattis killar!
söndag 16 oktober 2011
onsdag 5 oktober 2011
Terrängskor från Snabba Fötter
För två veckor sedan lottade Kenth ut ett par terrängskor från Adidas på bloggen Snabba Fötter. Jag var inte snabbast att svara, men jag kom tvåa och blev erbjuden Kenths egna nästan obegagnade skor av samma modell (fast i andra färger) som han själv tyckte var för breda.
Igår efter jobbet tog jag emot skorna, ett par Adidas Response Trail 18, och tidigt i morse snörade jag på dem för första gången för en testrunda i Nackareservatet.
Med tanke på att de väger ungefär lika mycket som mina tyngsta skor kändes de oväntat stumma. Men när underlaget efter ett par kilometer blev ojämnt av stenar och rötter kom aha-upplevelsen. Det var inte greppet — jag halkade faktiskt lite ett par gånger — utan mer att jag fick en så tydlig känsla av markkontakt.
Jag hoppade runt ett tag bland tuvor och lerpölar i jakt på ett par orienteringskontroller, men var snart tvungen att söka mig hemåt för att hinna till jobbet i hyfsad tid. Tillbaka på plan mark kände inte skorna särskilt roliga, så jag genade några hörn genom skogen.
Det här är inte skorna för Hellasloppet på söndag, men det kommer definitivt att vara de skor jag använder på kommande orienteringsrundor. Tack Kenth! Tyvärr har jag haft ont i höger knä hela dagen (ett snedsteg någonstans?), men om det släpper så blir det mer orientering torsdag kväll eller fredag morgon tillsammans med mina blågula vänner från Adidas.
Igår efter jobbet tog jag emot skorna, ett par Adidas Response Trail 18, och tidigt i morse snörade jag på dem för första gången för en testrunda i Nackareservatet.
I väntan på satellitkontakt kring en kvart i sju.
Med tanke på att de väger ungefär lika mycket som mina tyngsta skor kändes de oväntat stumma. Men när underlaget efter ett par kilometer blev ojämnt av stenar och rötter kom aha-upplevelsen. Det var inte greppet — jag halkade faktiskt lite ett par gånger — utan mer att jag fick en så tydlig känsla av markkontakt.
Jag hoppade runt ett tag bland tuvor och lerpölar i jakt på ett par orienteringskontroller, men var snart tvungen att söka mig hemåt för att hinna till jobbet i hyfsad tid. Tillbaka på plan mark kände inte skorna särskilt roliga, så jag genade några hörn genom skogen.
Det här är inte skorna för Hellasloppet på söndag, men det kommer definitivt att vara de skor jag använder på kommande orienteringsrundor. Tack Kenth! Tyvärr har jag haft ont i höger knä hela dagen (ett snedsteg någonstans?), men om det släpper så blir det mer orientering torsdag kväll eller fredag morgon tillsammans med mina blågula vänner från Adidas.
måndag 3 oktober 2011
202 dagar till London Marathon
Jag räknar inte ned på bloggen längre. Första nedräkningen slutade med New York City Marathon 2010, och efter det blev det konstgjord andning ett tag i väntan på något nytt.
De nya 400 dagarna var först vad som återstod till Boston Marathon 2012, men när jag inte klarade att tidskvalificera mig så anmälde jag mig till London Marathons lotteri och justerade den numera tysta nedräkningen med sex dagar.
De senaste dagarna har varit en nervös väntan på besked. Idag hamnade det i inkorgen:
Det blir alltså inget London Marathon för mig i vår. Eftersom jag inte heller får springa i Boston nästa år så finns det ingenting att räkna ned till. Jag känner mig oväntat besviken.
---
Uppdatering: Jag insåg först efter publicering att det är exakt två år sedan jag skrev det första inlägget på den här bloggen med rubriken 400. Cirkeln är sluten.
De nya 400 dagarna var först vad som återstod till Boston Marathon 2012, men när jag inte klarade att tidskvalificera mig så anmälde jag mig till London Marathons lotteri och justerade den numera tysta nedräkningen med sex dagar.
De senaste dagarna har varit en nervös väntan på besked. Idag hamnade det i inkorgen:
Det blir alltså inget London Marathon för mig i vår. Eftersom jag inte heller får springa i Boston nästa år så finns det ingenting att räkna ned till. Jag känner mig oväntat besviken.
---
Uppdatering: Jag insåg först efter publicering att det är exakt två år sedan jag skrev det första inlägget på den här bloggen med rubriken 400. Cirkeln är sluten.
söndag 2 oktober 2011
Nästa lopp redan nästa vecka
Jag har ingen startplats i fulltecknade Hässelbyloppet, men min tävlingssäsong är inte slut. Med en timme kvar av ordinarie anmälningstid betalade jag nyss 175 kronor för 10 kilometer långa Hellasloppet nästa söndag. Det är ju på hemmaplan.
lördag 1 oktober 2011
Istället för återhämtning: Sicklaloppet
Jag skulle egentligen ha skrivit färdigt en längre rapport från Berlin Marathon, men det har inte blivit så mycket som en hel mening sedan jag satt på flygplatsen i Berlin.
Jag skulle egentligen ha sprungit en eller två återhämtningsjoggar under veckan, men istället blev det rakt på snabbdistans idag.
Jag skulle egentligen ha tagit det lugnt på Sicklaloppet, men jag lyckades hålla god fart i stort sett hela vägen och sprang milen på 40:47.
Jag skulle egentligen ha sprungit en eller två återhämtningsjoggar under veckan, men istället blev det rakt på snabbdistans idag.
Jag skulle egentligen ha tagit det lugnt på Sicklaloppet, men jag lyckades hålla god fart i stort sett hela vägen och sprang milen på 40:47.
Under loppet och efter målgång med min vän och kollega Johnny.
Bilder: Sara M
Bilder: Sara M
söndag 25 september 2011
En skaplig tid i Berlin
Jag är i Berlin med syrran och passade på att springa den lokala maran. Det gick riktigt bra, även om det var svårt att hålla tempot under andra halvan.
Om man kollar mina tidigare maratonresultat så var det här faktiskt min näst bästa tid. Livet är inte rättvist, jag vet. Många tycker kanske att jag inte förtjänar det, men jag tackar och tar emot. Nu: ut på stan!
splits
| Split | time of day | time | diff | min/km | km/h |
| 5 km | 09:24:21 | 00:22:35 | 22:35 | 04:31 | 13.29 |
| 10 km | 09:47:20 | 00:45:34 | 22:59 | 04:36 | 13.05 |
| 15 km | 10:10:14 | 01:08:28 | 22:54 | 04:35 | 13.10 |
| 20 km | 10:33:09 | 01:31:23 | 22:55 | 04:35 | 13.09 |
| Halb | 10:38:08 | 01:36:22 | 04:59 | 04:33 | 13.22 |
| 25 km | 10:56:31 | 01:54:45 | 18:23 | 04:43 | 12.74 |
| 30 km | 11:20:40 | 02:18:54 | 24:09 | 04:50 | 12.42 |
| 35 km | 11:46:43 | 02:44:56 | 26:02 | 05:13 | 11.52 |
| 40 km | 12:13:56 | 03:12:10 | 27:14 | 05:27 | 11.02 |
| Finish | 12:25:40 | 03:23:53 | 11:43 | 05:21 | 11.23 |
Om man kollar mina tidigare maratonresultat så var det här faktiskt min näst bästa tid. Livet är inte rättvist, jag vet. Många tycker kanske att jag inte förtjänar det, men jag tackar och tar emot. Nu: ut på stan!
onsdag 21 september 2011
Kistaloppet 2011
Det har gått lång tid sedan Kistaloppet. Många tankar kring loppet har hunnit dyka upp och försvinna, men några har blivit kvar och förtjänar att sättas på pränt — mest för att jag själv ska minnas och ta lärdom av dem i framtiden. Väldigt lite handlar om själva loppet, det mesta istället om hur jag ser på min egen insats.
Med runt 40 minuter kvar till start hämtade jag ut min startlapp i Kista Science Tower. Medan jag försökte nåla fast den på tröjan jag redan hade på mig träffade jag Lennart och Mathias. Lennart och jag hade bestämt att vi skulle hjälpas åt att klara sub40, och efter att ha lämnat min väska i hans bil värmde vi upp tillsammans.
Innan start träffade vi Erik också — pigg och glad, med ny kamera och mustasch. Vi stod alla ganska långt fram bland folk i klubblinnen. Skulle vi springa sub40 och få var sin jacka så skulle vi ju inte ha mycket mer än ett hundratal löpare framför oss för att inte behöva lägga en massa energi på att passera folk.
Första kilometern gick snabbt, men inte överdrivet snabbt. Lennart var med på min vänstra sida. Genom Kista Galleria utan problem, trängseln avtog och det gick fortfarande snabbt. Redan på andra kilometern hade jag en håll-liknande känsla under revbenen på högra sidan. Jag försökte tänka på andningen, hitta balans och flyt. Ute på Järvafältet kändes solen och värmen mer än vinden. Det började kännas tungt.
På femte kilometern kom Erik ikapp mig med kameran igång. Jag var väl knappast ett särskilt tacksamt intervjuobjekt (”goddag, yxskaft”), alldeles för fokuserad på den tilltagande plågan. Kilometertiderna var fortfarande acceptabla, men det kändes inte särskilt bra. På sjätte kilometern började tröttheten sätta spår i psyket. Efter sju kilometer slutade jag nog hoppas på att jag skulle klara mitt mål.
Hållet (eller vad det nu var) hade nu hunnit bli riktigt ansträngande och begränsande. Jag var helt fokuserad på att ta mig fram, så det är inte så att jag minns särskilt mycket av omgivningarna. Trots tunnelseendet hade jag fortfarande viss koll var Lennart var, men jag trodde inte längre att jag skulle kunna hålla honom sällskap resten av vägen. Vid åtta kilometer slutade jag bry mig om att jag blev omsprungen av flera starkare löpare.
Jag ropade till Lennart att han fortfarande kunde klara det. Det var väl lite optimistiskt med tanke på att han skulle behöva öka till 3:30-tempo, och riktigt så fort ökade inte avståndet mellan oss. Uppförsbackarna jag inte mindes från förra året kändes oväntat tunga, nerförsbackarna på slutet förmådde jag inte utnyttja till att öka farten nämnvärt. Det blev en ganska vek spurt in i Kista.
Nettotiden blev 41:09 enligt resultatlistan. Åtta sekunder efter Lennart och precis samma tid som jag hade på Sentrumsløpet i våras, mitt första tiokilometerslopp i år. Nu har jag sprungit milen ett ganska stort antal gånger på mellan 41 och 42 minuter (även Sentrumsløpet 2009, Midnattsloppet 2009, Sentrumsløpet 2010 samt Viruddenloppet i somras). Jag är helt enkelt en 4:10-tempolöpare på milen.
Jag har aldrig tidigare haft sällskap av någon under ett lopp som jag hade av Lennart på det här loppet. Jag tror att det hjälpte mig en del, att jag kanske hade gett upp tidigare om jag inte haft någon jag kände i närheten. Det är svårt att veta säkert. Det var i vilket fall trevligare både före, under och efter loppet.
Efter målgång satte jag mig ner bredvid Lennart på den kalla marken en liten stund innan jag blev akut kissnödig. Jag var riktigt trött, mumsade i mig både bulle och banan innan jag började frysa i de oväntat svettblöta kläderna. Innan vi gick till Lennarts bil hann jag träffa och gratulera Erik, som givetvis kunde visa upp en jacka efter att ha sprungit på 39:18.
Om man kollar i resultatlistorna för de fyra klasserna så ser man att 97 personer klarade sub40. De 100 jackorna räckte därmed till alla som hade förtjänat det, och för min egen del hade det alltså räckt med samma marginal som förra året. Nu var jag hela 70 sekunder ifrån, tid som det hade varit svårt att kapa bort oavsett taktik. Men hade det verkligen varit omöjligt?
För varje timme som gick efter loppet ökade min besvikelse. Jag hade haft ett tydligt mål och flera morötter, men jag lyckades ändå inte. Var det då någon poäng med att springa Kistaloppet? Ja, av flera anledningar tycker jag faktiskt det. För det första står jag stilla utan lopp (mer om det i ett senare inlägg). Sedan är jag lite extra förtjust i att delta i just Kistaloppet, eftersom man springer i mitt gamla hemområde och min gamla arbetsplats, samt för att det är så stort engagemang hos personerna som arrangerar.
Den största poängen med mitt deltagande är nog ändå just misslyckandet. Jag tror mycket på att felaktigt beteende måste få konsekvenser. Alldeles för ofta har jag tränat dåligt men trots det nått ett gott resultat. Till slut blir det så att jag räknar med att det ska gå bra ändå. Men inte den här gången (och inte heller på Stockholm Marathon i början av sommaren). Förhoppningsvis får dessa ”misslyckanden” mig att känna större motivation att träna bättre framöver.
Med runt 40 minuter kvar till start hämtade jag ut min startlapp i Kista Science Tower. Medan jag försökte nåla fast den på tröjan jag redan hade på mig träffade jag Lennart och Mathias. Lennart och jag hade bestämt att vi skulle hjälpas åt att klara sub40, och efter att ha lämnat min väska i hans bil värmde vi upp tillsammans.
Innan start träffade vi Erik också — pigg och glad, med ny kamera och mustasch. Vi stod alla ganska långt fram bland folk i klubblinnen. Skulle vi springa sub40 och få var sin jacka så skulle vi ju inte ha mycket mer än ett hundratal löpare framför oss för att inte behöva lägga en massa energi på att passera folk.
Jag har taggat mig själv i en bild på Kistaloppets Facebooksida.
Första kilometern gick snabbt, men inte överdrivet snabbt. Lennart var med på min vänstra sida. Genom Kista Galleria utan problem, trängseln avtog och det gick fortfarande snabbt. Redan på andra kilometern hade jag en håll-liknande känsla under revbenen på högra sidan. Jag försökte tänka på andningen, hitta balans och flyt. Ute på Järvafältet kändes solen och värmen mer än vinden. Det började kännas tungt.
På femte kilometern kom Erik ikapp mig med kameran igång. Jag var väl knappast ett särskilt tacksamt intervjuobjekt (”goddag, yxskaft”), alldeles för fokuserad på den tilltagande plågan. Kilometertiderna var fortfarande acceptabla, men det kändes inte särskilt bra. På sjätte kilometern började tröttheten sätta spår i psyket. Efter sju kilometer slutade jag nog hoppas på att jag skulle klara mitt mål.
Hållet (eller vad det nu var) hade nu hunnit bli riktigt ansträngande och begränsande. Jag var helt fokuserad på att ta mig fram, så det är inte så att jag minns särskilt mycket av omgivningarna. Trots tunnelseendet hade jag fortfarande viss koll var Lennart var, men jag trodde inte längre att jag skulle kunna hålla honom sällskap resten av vägen. Vid åtta kilometer slutade jag bry mig om att jag blev omsprungen av flera starkare löpare.
Jag ropade till Lennart att han fortfarande kunde klara det. Det var väl lite optimistiskt med tanke på att han skulle behöva öka till 3:30-tempo, och riktigt så fort ökade inte avståndet mellan oss. Uppförsbackarna jag inte mindes från förra året kändes oväntat tunga, nerförsbackarna på slutet förmådde jag inte utnyttja till att öka farten nämnvärt. Det blev en ganska vek spurt in i Kista.
Sammanfattning 41:09.5 10,02 4:06.4 1 3:44.2 1,00 3:44.2 2 3:46.7 1,00 3:46.7 3 3:56.4 1,00 3:56.4 4 4:03.6 1,00 4:03.6 5 4:12.0 1,00 4:12.0 6 4:13.1 1,00 4:13.1 7 4:13.5 1,00 4:13.5 8 4:22.6 1,00 4:22.6 9 4:27.9 1,00 4:27.9 10 4:03.9 1,00 4:03.9 11 :5.2 0,02 4:11.2
Mina kilometertider enligt Garmin.
Nettotiden blev 41:09 enligt resultatlistan. Åtta sekunder efter Lennart och precis samma tid som jag hade på Sentrumsløpet i våras, mitt första tiokilometerslopp i år. Nu har jag sprungit milen ett ganska stort antal gånger på mellan 41 och 42 minuter (även Sentrumsløpet 2009, Midnattsloppet 2009, Sentrumsløpet 2010 samt Viruddenloppet i somras). Jag är helt enkelt en 4:10-tempolöpare på milen.
Jag har aldrig tidigare haft sällskap av någon under ett lopp som jag hade av Lennart på det här loppet. Jag tror att det hjälpte mig en del, att jag kanske hade gett upp tidigare om jag inte haft någon jag kände i närheten. Det är svårt att veta säkert. Det var i vilket fall trevligare både före, under och efter loppet.
Efter målgång satte jag mig ner bredvid Lennart på den kalla marken en liten stund innan jag blev akut kissnödig. Jag var riktigt trött, mumsade i mig både bulle och banan innan jag började frysa i de oväntat svettblöta kläderna. Innan vi gick till Lennarts bil hann jag träffa och gratulera Erik, som givetvis kunde visa upp en jacka efter att ha sprungit på 39:18.
Om man kollar i resultatlistorna för de fyra klasserna så ser man att 97 personer klarade sub40. De 100 jackorna räckte därmed till alla som hade förtjänat det, och för min egen del hade det alltså räckt med samma marginal som förra året. Nu var jag hela 70 sekunder ifrån, tid som det hade varit svårt att kapa bort oavsett taktik. Men hade det verkligen varit omöjligt?
För varje timme som gick efter loppet ökade min besvikelse. Jag hade haft ett tydligt mål och flera morötter, men jag lyckades ändå inte. Var det då någon poäng med att springa Kistaloppet? Ja, av flera anledningar tycker jag faktiskt det. För det första står jag stilla utan lopp (mer om det i ett senare inlägg). Sedan är jag lite extra förtjust i att delta i just Kistaloppet, eftersom man springer i mitt gamla hemområde och min gamla arbetsplats, samt för att det är så stort engagemang hos personerna som arrangerar.
Den största poängen med mitt deltagande är nog ändå just misslyckandet. Jag tror mycket på att felaktigt beteende måste få konsekvenser. Alldeles för ofta har jag tränat dåligt men trots det nått ett gott resultat. Till slut blir det så att jag räknar med att det ska gå bra ändå. Men inte den här gången (och inte heller på Stockholm Marathon i början av sommaren). Förhoppningsvis får dessa ”misslyckanden” mig att känna större motivation att träna bättre framöver.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)