#381: Twin Peaks

Hösten och vintern för snart sju år sedan satte jag nytt personbästa på milen, maran och halvmaran. Det började med att jag sprang under 40 på Kistaloppet med minsta möjliga marginal och några veckor senare gjorde 38:58 på Hässelbyloppet. I november 2010 sprang jag NYC Marathon på 3:19:29 och i februari 2011 sprang jag Mitja Marató de Barcelona på 1:27:48. Tiderna på milen och halvmaran är fortfarande mina bästa, tiden på maran är jag glad om jag slår igen.

Jag tyckte att jag nådde en ny topp 2015, då jag åter var under 40 på milen i Sentrumsløpet, under 90 på Nacka Halvmaraton och sedan sprang på nytt personbästa både i Stockholm Marathon och Berlin Marathon, vilket också är mitt nuvarande personbästa. Både första toppen 2010-2011 och den andra 2015 föregicks av perioder då jag inte arbetade särskilt mycket, vilket troligen inte kommer att upprepas innan jag låter pensionera mig.

#359: La Rambla

För mindre än tre år sedan bodde vi bara två kvarter från den del av Ramblan där en skåpbil tidigare idag körde ihjäl och skadade mängder av människor. Det här var vår del av stan, där vi gick till och från skolan, rastade hunden, joggade tidigt på morgonen, gick ner mot stranden ännu en solig dag eller hem från någon bar en trevlig kväll. Det känns på vissa sätt fortfarande som hemma. Ikväll kan jag inte känna något annat än sorg.

På denna plats korsade vi Ramblan flera gånger varje dag i fyra månader.

#217: Om Marató de Barcelona 2017

Jag har dragit ut på det i mer än två veckor, men det här är min redogörelse för mitt deltagande i Marató de Barcelona 2017. Det lilla jag minns.

Det mesta av min nervositet inför ett lopp handlar om att komma i lagom tid till start. Nu bodde jag bara två-tre kilometer därifrån och hoppades på att allt skulle gå smidigt. Start 08:30, men jag klev upp först 06:30. Frukost klar vid sju, gick 07:10. Åt en banan och drack en Gatorade på vägen. Hur logistiken skulle fungera var otydligt på kartorna över start- och målområdet, men efter att ha lämnat överdragskläder och gjort ett kort toabesök var jag på plats i startfållan redan 07:52.

Det skulle vara svalt på morgonen, men jag frös aldrig. Det kändes helt ok att stå där, lite förväntansfullt. När startskottet gick släpptes konfetti över portalen, från högtalarna hördes ”Barcelona” med Freddie Mercury och Montserrat Caballé och mina ögon tårades. Det började bra.

Om jag hade satt upp guld- silver- och bronsmål innan loppet så hade guld varit under 3:13:21 (mitt PB), silver under 3:15 (tio minuter tillgodo på min kvalificeringstid till Boston) och brons under 3:20 (fem minuter tillgodo på min kvalificeringstid till Boston). Alltså höll jag drygt 4:30-tempo. Det funkade bra första milen, runt Camp Nou och tillbaka mot de centrala delarna av stan.

Vid 14 kilometer stod mina supporters, det vill säga min familj och vår värdinna i stan. Jag vinkade glatt, men kände redan att jag började bli trött. Jag var fortfarande tillräckligt närvarande för att slänga några blickar mot La Sagrada Familia lite senare, men snart såg jag bara vägen framför mig och kilometermarkeringarna.

Efter ungefär 18 kilometer springer man först upp och sedan ner samma gata. Att möta löpare och veta att man själv ska vara där först om fem kilometer är lite knäckande. Jag höll fortfarande hyfsat tempo här, även om jag i tanken redan börjat ge vika. När jag tittar på min statistik på Garmin Connect ser jag att något hände vid 23 kilometer. Pulsen steg, stegfrekvensen sjönk.

Tempot sjönk också, och det sjönk riktigt ordentligt vid 32 kilometer. Då hade jag en mil kvar som jag nästan inte minns något av utom att det var en plåga. Jag visste var jag var och vad som återstod, men fullt fokus låg på kroppskontroll istället för att hålla farten eller njuta av omgivningarna. Det kändes som att jag var nära att få kramp i baksidan av vänster lår varje gång jag gjorde något som avvek från lunken.

Jag passerade mina supporters igen vid 41 kilometer, vår tänkta mötesplats efter loppet, och lyckades en evighet senare ta mig någon meter förbi mållinjen. Av rädsla att inte kunna hålla mig på fötter meddelade jag funktionärerna att jag var yr och blev ledsagad in sjukvårdstältet. Jag fick sitta ner och dricka något.

Efter några minuter stapplade jag bort till platsen där man skulle få medaljen graverad och hamnade i kö för massage. Väl på bordet krampade högervaden flera gånger, sedan också vänstervaden. Jag skrek och bad om ursäkt. De hjälpte mig så gott de kunde att bryta kramperna men sa också att de skulle komma tillbaka om jag inte drack och åt banan.

Långsamt, mycket långsamt, rörde jag mig via medaljgraveringen och klädinlämningen bort till mötesplatsen. Krafterna återvände så smått efter lunch och fortsatta kramper uteblev. Besvikelsen över min tid var ganska liten i jämförelse med hur belåten jag var över att ha fullföljt utan att ha kollapsat.

Jag kände ingen omedelbar önskan att springa loppet igen i framtiden. Samtidigt känner jag mig lite snuvad på upplevelsen. Kanske 2020.

#213: Omhändertagandet efter målgång

En kort video av min målgång i Marató de Barcelona publicerades automatiskt på min Facebooksida. Idag upptäckte jag att det att det finns ett flertal andra filmsekvenser som visar min sorgliga framfart från 25-kilometersmarkeringen till målgång. Målgången skildras från flera vinklar och man kan se upptakten till hur jag får hjälp att hålla mig upprätt innan jag leds in i sjukvårdstältet. Jobbigt.

Skärmdump av omhändertagandet.

#212: På det igen

Tio dagar efter Marató de Barcelona känner jag inte mycket i kroppen. Träningsvärken har försvunnit, de små krämporna är överkomliga. Visst kändes det i vaderna när jag sprang en kortis häromdagen, men efteråt var det okej.

Nu kommer det fina vårvädret och jag har börjat snegla på omgivningarna. Jag funderar på hur jag bäst laddar inför Stockholm Marathon så att det inte blir lika jobbigt som i Barcelona. Fortsatt regelbundenhet med långpass, ja, men kanske lite mer fartträning och långa intervaller på någon av de närliggande idrottsplatserna.

#211: Diplomet från Marató de Barcelona

Idag fick jag ett mail med bifogat diplom från Barcelona. Resultatet i svart på vitt. Mitt plågade ansikte i fyrfärg.

#210: Sportmässan innan Marató de Barcelona

Enligt arrangören skulle sportmässan vid startlappsutdelningen till Marató de Barcelona vara väldigt stor, ha många utställare och många besökare. Jag ville gå dit redan på fredagen för att ha det avklarat utan att behöva köa och trängas.

Nu var det inte så mycket att hetsa upp sig över. Startlappsutdelningen var direkt efter entrén (som vid Stockholm Marathon), vilket alltid är bättre än att behöva ta sig igenom hela mässan först (som vid Berlin Marathon). Ingen kö.

Själva sportmässan var därefter snabbt avklarad. Inga fantastiska erbjudanden, inget speciellt att titta på. Det enda som uppehöll mig var att jag registrerade mig för utlottning av startplatser i två andra spanska maror. Gissa vilka!

Vid utgången fick man en tröja också. Ganska ful.

#209: Medaljen och dess baksida

Jag betalade för lasergravering av medaljen redan när jag anmälde mig till Marató de Barcelona. Då hoppades jag förstås på en tid att vara stolt över, men det är i vilket fall trevligt med något som visar att det är just min medalj.

#208: Mina genomsnittstider på maraton

Marató de Barcelona var min 23:e mara. Sluttiden på 3:37:05 är bara min elfte bästa. Det är, trots allt, en tid strax under min genomsnittliga tid på 3:39 – en tid som nu sänkts med 5 sekunder till 3:38:55.

Skulle man bortse från mina 13 deltaganden i Stockholm Marathon (och därmed bara titta på utländska maror och Jubileumsmarathon 2012) så höjde jag istället detta genomsnitt med 33 sekunder, från 3:31:38 till 3:32:11.

Vi får se vad som händer med dessa genomsnittstider under året när jag springer Stockholm Marathon och Berlin Marathon.

#207: Barcelona for runners

Jag är uppenbarligen inte rätt person att vända sig till för råd om hur man springer en snabb mara, men är man nyfiken på att springa i Barcelona så har jag en del att säga om saker som boende, resor och annat. Det kan gälla Barcelona Marathon som jag sprang i söndags (och arrangeras 11 mars 2018) eller Barcelonas halvmaraton som jag sprang 2011 och 2013 (som ligger fyra veckor tidigare, 11 februari 2018) eller bara tips om var det är fint att springa på egen hand.

På löptur i Barcelona i början av april för två år sedan.

#206: Humöret på topp trots nederlaget

När någon frågar om det gick bra att springa eller hur det gick i Barcelona Marathon, så svarar jag ”nej” och ”dåligt”. Men jag är inte på dåligt humör. För även om loppet inte blev som jag hoppades så överträffade hela veckan mina förväntningar. Det kändes tråkigt att åka hem, men jag återvände med ett leende på mina läppar.

#205: Avslutning i Barcelona

Vi är tillbaka i Barcelona, sista natten innan hemresa. Hotellet är ännu en lyckoträff – lyxigt, centralt läge, uppvärmd takpool med utsikt över katedralen. Ska jag på bo hotell i Barcelona igen så kan jag inte tänka mig något annat.

Mot slutet av loppet i söndags sprang jag precis här förbi, men det minns jag inte. Jag kollar på loppets karta, höjer på ögonbrynen och säger ”jaha”. Jag hade problem med att ens hålla reda på hur många kilometer jag hade sprungit, helt inställd på att nå avslut så snart som möjligt. Synd.

Nu har jag ju sett allt häromkring åtskilliga gånger tidigare, men det är tråkigt att så mycket av loppet är borta, samtidigt som det tog så onödigt lång tid. Så egentligen finns det dubbel anledning att springa loppet igen. Om några år eller så.

Katedralen by night (fast för 2 år och 4 månader sedan).

#204: Återhämtning i Calella

Egentligen borde man alltid boka ett par nätter på ett spa-hotell efter ett lopp utomlands. Den här gången har vi gjort det, och det visade sig bli mycket lyckat.

På förmiddagen ”sprang” jag en kort runda längs stranden innan jag lätt en massör hamra min ömma kropp. Sedan ett kort dopp i hotellets pool. Nu känns det bättre.

Fotfoto.

#203: Lidandet och den dåliga hållningen

Jag har sällan avslutat ett maratonlopp så plågsamt och med så lite kontroll över min kropp. Krafterna sinade, huvudet föll bakåt och jag oroade mig för kramp. Under flera kilometer sprang jag så långsamt att jag måste ha vinglat fram. Jag ska vara glad att jag inte blev avplockad från banan.

Bedrövligt.

#202: Mitt resultat i Barcelona Marathon

Inte en av mina bättre prestationer, men kanske den jobbigaste.

Mellantiderna är ok, men inte sluttiden.

#201: Uppladdning i Barcelona

Igår hämtade jag ut min startlapp till Barcelona Marathon och imorgon klockan 08:30 går starten. Tanken är att jag ska springa tillräckligt snabbt för att kvalificera mig till Boston 2018. Det skulle vara skönt att klara av det nu och slippa känna pressen på Stockholm Marathon i början av sommaren.

Platsen för start, mål och sportmässa.

En annan anledning att springa loppet är att Barcelona har blivit min andra hemstad, precis som New York var för nio år sedan. Jag bestämde mig för att springa Barcelona Marathon när jag bodde här hösten 2014, men jag dröjde två år med att anmäla mig.

Man springer förbi alla större landmärken i Barcelona.

Igår blev det en hel del tapas och öl varvat med långa promenader för kära återseenden av personer och platser, men idag blir det nog lite mer stillsamt. Imorgon har jag nummer 1689 på min nya löpartröja från Icebreaker och hoppas på ultimata förutsättningar.

#180: Lite mer halvmaratonstatistik

Igår skrev jag att mina resultat i Stockholms halvmaraton inte stått sig jämfört med mina andra halvmaror. Det är en sanning med modifikation. Mina årsbästa på distansen ser ut så här:

2003: 1:47:45 (S:t Eriksloppet)
2004: 1:42:06 (S:t Eriksloppet)
2005: 1:39:16 (Kungsholmen Runt)
2006: 1:37:47 (Kungsholmen Runt)
2007: 1:36:17 (Stockholm Halvmarathon)
2008: 1:31:53 (Göteborgsvarvet)
2009: 1:36:45 (Göteborgsvarvet)
2010: 1:29:11 (Kungsholmen Runt)
2011: 1:27:48 (Mitja Marató de Barcelona)
2012: –
2013: 1:33:55 (Mitja Marató de Barcelona)
2014: 1:30:53 (Nacka Halvmarathon)
2015: 1:29:42 (Nacka Halvmarathon)

2003 och 2004 sprang jag i och för sig inga andra halvmaror, men 2007 gick det bättre i Stockholm än vad det hade gjort i Göteborg. Mina bästa resultat har jag dock gjort i Kungsholmen Runt 2010 (första gången under 1:30) och i Barcelona året efter (fortfarande mitt personbästa). Årets 1:29:42 i Nacka är förstås inte heller fy skam.

#26: Badalona

Om det finns möjlighet så springer jag gärna längs kusten. Främst handlar det om när jag besöker nya platser under semesterresor, förutsatt att dessa platser ligger vid havet eller vid en sjö. Barcelona ligger vid Medelhavet. Det gör även Badalona, lite längre norrut.

Med kompassen som startpunkt. Glömde ta med klockan, körde Runkeeper.

Även om det är kallt i vattnet så tar jag gärna ett dopp efteråt. Gör man det direkt efter avslutad löpning så kan man oftast stå ut med att det är kallt. Just nu är det inte speciellt varmt i vattnet, men efter 8,5 kilometer i 4:30-fart funkar det att ta ett svalkande dopp.

#24: Diagonal – Cervantes

I Barcelona finns det markerade löprundor mitt i stan. Vid start och slut finns det informationstavlor där det också står saker om hälsa för att Barcelonas invånare (och gäster!) ska motiveras att ta hand om sina kroppar.

Jag hade kunnat tänka mig bättre ställen än Diagonal att springa på i Barcelona, men har man begränsat med tid så skalar man gärna bort transportsträckorna som krävs för att hamna på till exempel strandpromenaden eller uppe i bergen. Just den här sträckan springer man faktiskt mot bergen, men det är inte alltid läge för ett bergspass.

Härifrån startpunkten är det 3530 meter till slutpunkten. Eller omvänt.

Det är en hel del trafikljus längs sträckan, men har man tur och är lite flexibel så behöver man inte stanna särskilt ofta. Det är flackt längs Diagonal, men springer man i riktning mot Parc de Cervantes så går det ordentligt uppför när man viker av mot slutet av sträckan.

Drygt 16 minuter upp och – efter att ha stannat till och beundrat utsikten en stund (Camp Nou! Havet!) – ca en kvart tillbaka. Kilometern dit och kilometern tillbaka sprang jag lite lugnare, så snittempot för totalt nio kilometer landade uppåt fyra och en halv minut per kilometer. Att det ska vara så svårt att springa snabbt!

#1: Efter Barcelona

Efter fyra månader i Barcelona tog vi oss tillbaka till Sverige vid årsskiftet. Från början ville jag stanna längre, närmare bestämt till åtminstone denna dag. Jag tyckte nämligen att Barcelona Marathon 15 mars kunde vara en bra avslutning på att ha bott i Barcelona och att jag därmed också skulle slippa den svenska vintern.

Nu har vi varit hemma i mer än två månader. Det verkar som att vintern redan är slut. Jag har inte sprungit Barcelona Marathon idag, men jag har trots det haft en mycket bra dag och jag har utan större problem tagit mig igenom två månader av svensk vinter.

Utsikt över Barcelona och startplatsen för stadens maratonlopp.