Springtime Travel meddelar i sitt nyhetsbrev att en av deras kunder blev den tiotusende svensken att gå i mål i NYC Marathon. ”Det skall vi givetvis fira!" skriver Springtime utan att närmare precisera på vilket sätt. Grattis i vilket fall till Peter Olsson, 47 år, som blev nummer 10 000 genom att springa loppet på 4:14:13.
Redan för mer än ett år sedan förutspådde jag att jag själv inte skulle bli den tiotusende, eftersom jag räknade med att komma bland de 100 främsta svenskarna i årets lopp. Mina egna två platser på svensklistan är nummer 7970 och 9792.
lördag 27 november 2010
onsdag 24 november 2010
Mina siffror och lite statistik från NYC Marathon
När jag hade gått i mål i New York City Marathon hade jag till en början bara en ungefärlig bruttotid och min egen klockas uppgifter om kilometertider och sluttid. Senare skickades det ut besked med det officiella resultatet, och i resultatlistan finns det dessutom mellantider för var femte kilometer och halva distansen.
För att få lite mer detaljerade uppgifter kan man gå till Athlete Tracker, tjänsten man kunde använda för att följa löparna på nätet medan de sprang. Här finns mellantiderna för varje engelsk mil sparade. Det saknas lite tider, men jag hade turen att kunna se alla mina mile-tider utom de två första.
Enligt statistiken på den officiella resultatsidan var det 44 829 som gick i mål av 45 350 startande. Det är faktiskt inte fler som bryter! Min egen placering i denna skara blev 2896 totalt, plats 2611 bland 28 757 herrar (29 097 startande) och plats 48 av de 576 som är listade som svenskar i resultatlistan.
Om man räknar ihop alla upplagor av New York City Marathon så har loppet sprungits 876 416 gånger. Det betyder att man kommer att nå en miljon målgångar under NYC Marathon 2013.
För att få lite mer detaljerade uppgifter kan man gå till Athlete Tracker, tjänsten man kunde använda för att följa löparna på nätet medan de sprang. Här finns mellantiderna för varje engelsk mil sparade. Det saknas lite tider, men jag hade turen att kunna se alla mina mile-tider utom de två första.
Jag tycker att jag höll hyfsat jämnt tempo, även om det gick lite snabbare i början och lite långsammare mot slutet. Det var väldigt få mile-tider över 8 minuter eller kilometertider över 5 minuter (vilket syns tydligare på min klockas sparade tider). Snittet för hela loppet blev 7:37/mile eller 4:44/km.
Sträcka (miles) Sträcktid Totaltid Sträcka (km) Sträcktid Totaltid 3 0.22.04 0.22.04 5 0.22.50 0.22.50 4 0.07.10 0.29.14 5 0.07.12 0.36.26 6 0.07.10 0.43.36 10 0.22.18 0.45.08 7 0.07.09 0.50.45 8 0.07.31 0.58.16 9 0.07.19 1.05.35 15 0.22.48 1.07.56 10 0.07.22 1.12.57 11 0.07.40 1.20.37 12 0.07.24 1.28.01 20 0.23.20 1.31.16 13 0.07.34 1.35.35 14 0.07.39 1.43.14 15 0.07.49 1.51.03 25 0.24.09 1.55.25 16 0.07.45 1.58.48 17 0.07.37 2.06.25 18 0.07.44 2.14.09 30 0.23.47 2.19.12 19 0.07.50 2.21.59 20 0.08.00 2.29.59 21 0.08.00 2.37.59 35 0.24.59 2.44.11 22 0.08.04 2.46.03 23 0.07.51 2.53.54 24 0.08.12 3.02.06 40 0.24.38 3.08.49 25 0.07.54 3.10.00 26 0.07.51 3.17.51 26.2 0.01.38 3.19.29 42.2 0.10.40 3.19.29
Enligt statistiken på den officiella resultatsidan var det 44 829 som gick i mål av 45 350 startande. Det är faktiskt inte fler som bryter! Min egen placering i denna skara blev 2896 totalt, plats 2611 bland 28 757 herrar (29 097 startande) och plats 48 av de 576 som är listade som svenskar i resultatlistan.
Om man räknar ihop alla upplagor av New York City Marathon så har loppet sprungits 876 416 gånger. Det betyder att man kommer att nå en miljon målgångar under NYC Marathon 2013.
Fred Lebow kollar klockan på sin vanliga plats i Central Park.
Vid New York City Marathon flyttas statyn till mållinjen.
Vid New York City Marathon flyttas statyn till mållinjen.
tisdag 23 november 2010
NYC Marathons deltagarunderökning
De som deltog i New York City Marathon har fått en utvärdering att fylla i på nätet. Efter ett par påminnelsemejl från New York Road Runners fyllde jag i den idag.
Deadline är imorgon onsdag, 5:00 pm EST, vilket innebär klockan 23 svensk tid. Enkäten består av 50 lätt besvarade alternativfrågor och en textfråga där man får ge sitt eget förslag på det bästa sättet att förbättra loppet till kommande år.
Jag vet inte hur många som deltar i den här typen av undersökningar när de har sprungit ett lopp, men jag brukar göra det. Merparten av frågorna handlar om att betygsätta olika aspekter av loppet och tillhörande aktiviteter. Eftersom jag brukar springa samma lopp om och om igen hoppas jag givetvis att arrangören lägger sin energi på att förbättra rätt saker.
Deadline är imorgon onsdag, 5:00 pm EST, vilket innebär klockan 23 svensk tid. Enkäten består av 50 lätt besvarade alternativfrågor och en textfråga där man får ge sitt eget förslag på det bästa sättet att förbättra loppet till kommande år.
Jag vet inte hur många som deltar i den här typen av undersökningar när de har sprungit ett lopp, men jag brukar göra det. Merparten av frågorna handlar om att betygsätta olika aspekter av loppet och tillhörande aktiviteter. Eftersom jag brukar springa samma lopp om och om igen hoppas jag givetvis att arrangören lägger sin energi på att förbättra rätt saker.
Några av frågorna är extremt lätta att besvara
(klicka för större bilder).
(klicka för större bilder).
NYC Marathon 2010: 5th Avenue & Central Park
Jag hade nog precis kommit över till Manhattan när jag blev omsprungen av två svenskar. Vi bytte några ord och jag hävde ur mig att jag kände mig jävligt stark. Det dröjde inte så lång stund innan jag undrade om jag skulle ångra de orden. Det hade känts riktigt bra uppe i Bronx, men det skulle ju kunna hända att jag blev trött mot slutet.
Första gången jag sprang NYC Marathon 2006 valde jag att gå en bit på femte avenyn längs med Central Park. När jag tänker tillbaka på det loppet så tänker jag nästan alltid också på det partiet, på att jag blev trött och hur jobbigt det var att börja springa igen inne i parken. Men den här gången skulle jag inte gå. Jag skulle springa vartenda steg.
Längs femte avenyn kollade jag då och då på gatskyltarna till vänster och räknade ner mot 90 där man svänger in i parken. Det är många gator att passera. Nu sprang vi söderut, och för första gången hade jag solen i ögonen. Jag funderade på om det skulle bli ett problem eftersom jag hade varken solglasögon eller keps, men det gick bra.
Någonstans tog jag emot och åt en bit banan. Jag hade fortfarande inte ont någonstans, och jag tänkte inte ens på andningen. Jag blev aldrig trött heller. Men det märktes ändå att bränslet höll på att ta slut, för när jag räknade ut att jag jag kunde ta mig i mål på 3:18 bara jag återgick till 4:30-tempo så märkte jag att det var svårt att springa särskilt mycket snabbare än i femminuterstempo.
Men jag fortsatte att springa, in i parken utan att ha gått. Här dirigerade jag publiken till jubel en sista gång. Nu var jag i välbekanta trakter, visste vartåt det lutade och försökte skära kurvorna så mycket som möjligt. Vid varje mile-markering kollade jag på klockan, liksom vid klockans egna kilometerpip.
Mina sluttidsspekulationer kom av sig vid skylten som visade att det var en halv engelsk mil kvar. Det var först här jag förstod att jag inte skulle klara att gå under 3:19. Så här lång tid efteråt kan jag bara gissa att jag vid allt räknande fram och tillbaka mellan miles och kilometer rationaliserade bort decimalen på den totala längden och bara tänkte 26 miles istället för 26,2. En liten detalj på 322 meter.
Nu hade jag åtminstone inga problem att klara min måltid på 3:20. På väg mot mål passerade jag en funktionär med orange jacka och uppsträckta handflator, och jag kostade på mig att göra en sista high five innan jag seglade in över målmattan med en halv minut till godo.
Jag stannade min egen klocka och började gå. Jag tänkte på vad jag hade gjort, och tillsammans med lyckoruset kände jag hur tårarna var på väg. Det var en plötslig reaktion som hann gå över innan jag nådde fram till fotografen som bad mig att posera med medaljen.
Insvept i folie och drickandes en Gatorade Recover från min goodiebag började den långa vandringen förbi alla UPS-bilar. Jag gick i rask takt och passerade hundratals trötta löpare. Lyckokänslan var hela tiden närvarande, och när jag tänkte på att jag skulle träffa min flickvän snart, berätta hur det gått och att jag sprungit vartenda steg, så var tårarna på väg igen.
Det här var utan tvekan det bästa lopp jag har sprungit. Jag är nöjd med allt! Mitt resultat, publiken, vädret och den underbara staden.
Tidigare avsnitt:
Staten Island
Verrazano-Narrows Bridge
Brooklyn
Queens & Queensboro Bridge
1st Avenue & Bronx
Första gången jag sprang NYC Marathon 2006 valde jag att gå en bit på femte avenyn längs med Central Park. När jag tänker tillbaka på det loppet så tänker jag nästan alltid också på det partiet, på att jag blev trött och hur jobbigt det var att börja springa igen inne i parken. Men den här gången skulle jag inte gå. Jag skulle springa vartenda steg.
Med solen i ansiktet och 22 miles i ryggen.
Längs femte avenyn kollade jag då och då på gatskyltarna till vänster och räknade ner mot 90 där man svänger in i parken. Det är många gator att passera. Nu sprang vi söderut, och för första gången hade jag solen i ögonen. Jag funderade på om det skulle bli ett problem eftersom jag hade varken solglasögon eller keps, men det gick bra.
Någonstans tog jag emot och åt en bit banan. Jag hade fortfarande inte ont någonstans, och jag tänkte inte ens på andningen. Jag blev aldrig trött heller. Men det märktes ändå att bränslet höll på att ta slut, för när jag räknade ut att jag jag kunde ta mig i mål på 3:18 bara jag återgick till 4:30-tempo så märkte jag att det var svårt att springa särskilt mycket snabbare än i femminuterstempo.
Fast besluten att springa vartenda steg.
Men jag fortsatte att springa, in i parken utan att ha gått. Här dirigerade jag publiken till jubel en sista gång. Nu var jag i välbekanta trakter, visste vartåt det lutade och försökte skära kurvorna så mycket som möjligt. Vid varje mile-markering kollade jag på klockan, liksom vid klockans egna kilometerpip.
Mina sluttidsspekulationer kom av sig vid skylten som visade att det var en halv engelsk mil kvar. Det var först här jag förstod att jag inte skulle klara att gå under 3:19. Så här lång tid efteråt kan jag bara gissa att jag vid allt räknande fram och tillbaka mellan miles och kilometer rationaliserade bort decimalen på den totala längden och bara tänkte 26 miles istället för 26,2. En liten detalj på 322 meter.
Nu hade jag åtminstone inga problem att klara min måltid på 3:20. På väg mot mål passerade jag en funktionär med orange jacka och uppsträckta handflator, och jag kostade på mig att göra en sista high five innan jag seglade in över målmattan med en halv minut till godo.
Leende invid bruttotiden och medaljen. Däremellan nära till tårarna.
Jag stannade min egen klocka och började gå. Jag tänkte på vad jag hade gjort, och tillsammans med lyckoruset kände jag hur tårarna var på väg. Det var en plötslig reaktion som hann gå över innan jag nådde fram till fotografen som bad mig att posera med medaljen.
Insvept i folie och drickandes en Gatorade Recover från min goodiebag började den långa vandringen förbi alla UPS-bilar. Jag gick i rask takt och passerade hundratals trötta löpare. Lyckokänslan var hela tiden närvarande, och när jag tänkte på att jag skulle träffa min flickvän snart, berätta hur det gått och att jag sprungit vartenda steg, så var tårarna på väg igen.
Det här var utan tvekan det bästa lopp jag har sprungit. Jag är nöjd med allt! Mitt resultat, publiken, vädret och den underbara staden.
Tidigare avsnitt:
Staten Island
Verrazano-Narrows Bridge
Brooklyn
Queens & Queensboro Bridge
1st Avenue & Bronx
söndag 21 november 2010
NYC Marathon 2010: 1st Avenue & Bronx
Att komma till Manhattan och möta publikens jubel är mitt bästa minne från New York City Marathon 2006. Jag var inte alls beredd på vad jag fick se – och framförallt höra – så ansiktet sprack upp i ett leende från öra till öra och varenda hår på kroppen reste sig.
Det är svårt att bli lika tagen igen, men det är också möjligt att det inte var en lika stor publik i år och att det är därför jag inte upplevde samma sak igen. Men det är ändå en höjdpunkt att svänga vänster nerför bron och sedan vänster igen för att komma ut på 1st Avenue.
Jag var här och rekade sista fredagen i oktober, dagen efter jag kom till New York. Jag konstaterade då att det gick lätt utför i fyra kvarter, sedan uppför. Men när jag sedan sprang loppet märkte jag att det inte är uppför hela vägen. Det hade också tillkommit horder av människor på båda sidor om den breda avenyn. Jag höll till vänster och såg en hel del svenska åskådare redan innan jag nådde den svenska klacken vid 69th Street.
Någon skrek Heja Sverige. Själv var jag helt klädd i svart, men så kom något blågult in i mitt synfält från höger. Är du svensk? frågade jag. Ja. Syns det? replikerade han. Jag kollade på hans blågula peruk och dito klädsel och funderade kort på om han antydde att jag var dum i huvudet. Jag chansade svarade jag innan han försvann.
1st Avenue är en lång raksträcka man inte ser slutet på, men halvvägs får man en PowerGel som jag tryckte i mig direkt. Vid 30-kilometersmarkeringen hade jag en tid lite över 2:19, och jag skänkte Lidingöloppet en tanke. Huvudet kan inte varit helt klart, för jag fick för mig att jag sprang mot en sluttid på 3:10, men sedan rättade jag mig själv till 3:20 och ett litet hopp om 3:15. Det kändes lovande.
När vi sprungit Willis Avenue Bridge över till Bronx tror jag att det var lite glesare med löpare omkring mig. Men publikstödet var oväntat stort, och när jag passerade 20 miles efter prick två och en halv timme kände jag mig väldigt stark. För mig var detta ett av de allra bästa ögonblicken under loppet. Nu var det bara en mil kvar och jag kände mig säker på att det skulle gå bra resten av vägen.
Mantrat att springa varje steg fortsatte att eka i mitt huvud när jag närmade mig Madison Avenue Bridge, loppets femte och sista bro som leder tillbaka till Manhattan.
Nästa avsnitt:
5th Avenue & Central Park
Tidigare avsnitt:
Staten Island
Verrazano-Narrows Bridge
Brooklyn
Queens & Queensboro Bridge
Det är svårt att bli lika tagen igen, men det är också möjligt att det inte var en lika stor publik i år och att det är därför jag inte upplevde samma sak igen. Men det är ändå en höjdpunkt att svänga vänster nerför bron och sedan vänster igen för att komma ut på 1st Avenue.
Här kommer löparna ner mot publiken (mot kameran från höger)…
… och får för ett ögonblick se tillbaka på Queensboro Bridge…
… innan man springer under bron och sedan vidare längs 1st Avenue.
Jag var här och rekade sista fredagen i oktober, dagen efter jag kom till New York. Jag konstaterade då att det gick lätt utför i fyra kvarter, sedan uppför. Men när jag sedan sprang loppet märkte jag att det inte är uppför hela vägen. Det hade också tillkommit horder av människor på båda sidor om den breda avenyn. Jag höll till vänster och såg en hel del svenska åskådare redan innan jag nådde den svenska klacken vid 69th Street.
Någon skrek Heja Sverige. Själv var jag helt klädd i svart, men så kom något blågult in i mitt synfält från höger. Är du svensk? frågade jag. Ja. Syns det? replikerade han. Jag kollade på hans blågula peruk och dito klädsel och funderade kort på om han antydde att jag var dum i huvudet. Jag chansade svarade jag innan han försvann.
1st Avenue är en lång raksträcka man inte ser slutet på, men halvvägs får man en PowerGel som jag tryckte i mig direkt. Vid 30-kilometersmarkeringen hade jag en tid lite över 2:19, och jag skänkte Lidingöloppet en tanke. Huvudet kan inte varit helt klart, för jag fick för mig att jag sprang mot en sluttid på 3:10, men sedan rättade jag mig själv till 3:20 och ett litet hopp om 3:15. Det kändes lovande.
När vi sprungit Willis Avenue Bridge över till Bronx tror jag att det var lite glesare med löpare omkring mig. Men publikstödet var oväntat stort, och när jag passerade 20 miles efter prick två och en halv timme kände jag mig väldigt stark. För mig var detta ett av de allra bästa ögonblicken under loppet. Nu var det bara en mil kvar och jag kände mig säker på att det skulle gå bra resten av vägen.
Mantrat att springa varje steg fortsatte att eka i mitt huvud när jag närmade mig Madison Avenue Bridge, loppets femte och sista bro som leder tillbaka till Manhattan.
Nästa avsnitt:
5th Avenue & Central Park
Tidigare avsnitt:
Staten Island
Verrazano-Narrows Bridge
Brooklyn
Queens & Queensboro Bridge
lördag 20 november 2010
NYC Marathon 2010: Queens & Queensboro Bridge
I Queens började jag oroa mig över att jag var för snabb. Jag var inte rädd att jag hade öppnat för hårt för att orka hela vägen, men jag hade sagt till min flickvän att jag förmodligen skulle nå Manhattan efter 2-2,5 timmar. När jag tittade på klockan fick jag för mig att jag kanske skulle anlända före utsatt tid.
Massa saker fick mig att le. Skyskrapor vi sett tidigare under loppet dök upp igen, fast betydligt närmare så att man förstod hur långt vi hade sprungit. Framme vid Queensboro Bridge kunde man till vänster se baksidan av de enorma neonbokstäver som stavar Silvercup, och till höger de fyra rödvitrandiga skorstenarna som också syns i min profilbild här på bloggen.
Jag tittar på alla som springer framför mig. De är fortfarande ganska många. Är alla dessa människor bättre än mig? Jag vet att det är nu det brukar bli tungt för många, men jag är fortfarande stark. Jag kollar på klockan igen och upptäcker att den inte längre har koll på avstånd och hastighet. Men tiden stämmer och jag förstår att jag kommer att lämna bron och nå Manhattan efter exakt två timmar.
Skulle man tycka att Queensboro Bridge från 1909 är en tråkig och oansenlig bro jämfört med till exempel Brooklyn Bridge, så vill jag framhålla två av dess styrkor: 59th Street Bridge Song (Feelin' Groovy) med Simon & Garfunkel (Slow down, you're moving too fast!), samt att den leder till Manhattan och ett överväldigande mottagande.
.jpg)
Kommande avsnitt:
1st Avenue & Bronx
5th Avenue & Central Park
Tidigare avsnitt:
Staten Island
Verrazano-Narrows Bridge
Brooklyn
Massa saker fick mig att le. Skyskrapor vi sett tidigare under loppet dök upp igen, fast betydligt närmare så att man förstod hur långt vi hade sprungit. Framme vid Queensboro Bridge kunde man till vänster se baksidan av de enorma neonbokstäver som stavar Silvercup, och till höger de fyra rödvitrandiga skorstenarna som också syns i min profilbild här på bloggen.
Queens sett från Roosevelt Island våren 2008.
Jag tittar på alla som springer framför mig. De är fortfarande ganska många. Är alla dessa människor bättre än mig? Jag vet att det är nu det brukar bli tungt för många, men jag är fortfarande stark. Jag kollar på klockan igen och upptäcker att den inte längre har koll på avstånd och hastighet. Men tiden stämmer och jag förstår att jag kommer att lämna bron och nå Manhattan efter exakt två timmar.
Skulle man tycka att Queensboro Bridge från 1909 är en tråkig och oansenlig bro jämfört med till exempel Brooklyn Bridge, så vill jag framhålla två av dess styrkor: 59th Street Bridge Song (Feelin' Groovy) med Simon & Garfunkel (Slow down, you're moving too fast!), samt att den leder till Manhattan och ett överväldigande mottagande.
Kommande avsnitt:
1st Avenue & Bronx
5th Avenue & Central Park
Tidigare avsnitt:
Staten Island
Verrazano-Narrows Bridge
Brooklyn
NYC Marathon 2010: Brooklyn
Många föreställer sig säkert New York City Marathon som ett lopp mellan skyskraporna på Manhattan. De som sprungit loppet vet att man ser helt andra delar av staden. Nästan hälften av sträckan springs norrut genom Brooklyn, och The Manhattan Skyline skymtas oftast bara när man vid enstaka tillfällen vänder västerut.
Det är ganska mycket raka spåret genom Brooklyn. Strax efter det att man lämnat Verrazano-Narrows Bridge springer man längs Brooklyns 4th Avenue i hela 9 kilometer. Jag tyckte ändå aldrig att det blev tråkigt eftersom publiken är helt fantastisk. Jag kostade på mig att ha roligt, göra high five med åskådare och byta några ord med en och annan svensk löpare.
Jag fortsatte att inte lägga så mycket vikt vid kilometertiderna, men om man ska tro min egen klocka så höll jag ett väldigt jämnt tempo på raksträckan: 4:18, 4:24, 4:25, 4:25, 4:26, 4:24, 4:30, 4:28 och 4:32. Jag bestämde mig för att dricka var femte mile, var åttonde kilometer, då det blev två klunkar Gatorade ur de stora pappmuggarna.
Vi som startat i de blå grupperna sprang till höger om avenyernas mittlinje, medan de som startat med orange nummerlapp sprang till vänster efter att ha gjort några extra svängar mellan Verrazano-Narrows Bridge och 4th Avenue.
När den gröna tredjedelen av startfältet sedan anslöt från höger efter att ha sprungit en runda längre österut blev det lite trångt igen. För ett ögonblick tyckte jag att det kändes lite som att springa Göteborgsvarvet, men det gick snabbt över.
Efter 14 kilometer – en tredjedel av loppet – korsar man Washington Avenue. Det här är min kompis Gabriels hemtrakter. Efteråt fick jag veta var han stod, men avenyerna är breda och publiken var fortsatt stor. Ingen av oss såg den andre den här gången heller.
Publiken är avsevärt lugnare när man når de chassidiska kvarteren i Williamsburg. Mörka rockar, höga hattar, långa lockar och liten entusiasm. Nu fanns det möjlighet att koncentrera sig på löpningen, och jag var mer och mer intresserad av tiderna. Tempot var fortfarande jämnt: 4:37, 4:45, 4:28, 4:36, 4:46, 4:38, 4:31, 4:41 och 4:41.
Precis innan man kommer till Queens, på väg upp mot Pulaski Bridge, står skylten som markerar halva distansen. Jag konstaterade att jag sprungit första halvan på drygt 1:36 och firade med ett par klunkar Gatorade trots att det bara gått fem kilometer sedan jag drack sist.
Kommande avsnitt:
Queens & Queensboro Bridge
1st Avenue & Bronx
5th Avenue & Central Park
Tidigare avsnitt:
Staten Island
Verrazano-Narrows Bridge
Det är ganska mycket raka spåret genom Brooklyn. Strax efter det att man lämnat Verrazano-Narrows Bridge springer man längs Brooklyns 4th Avenue i hela 9 kilometer. Jag tyckte ändå aldrig att det blev tråkigt eftersom publiken är helt fantastisk. Jag kostade på mig att ha roligt, göra high five med åskådare och byta några ord med en och annan svensk löpare.
Jag fortsatte att inte lägga så mycket vikt vid kilometertiderna, men om man ska tro min egen klocka så höll jag ett väldigt jämnt tempo på raksträckan: 4:18, 4:24, 4:25, 4:25, 4:26, 4:24, 4:30, 4:28 och 4:32. Jag bestämde mig för att dricka var femte mile, var åttonde kilometer, då det blev två klunkar Gatorade ur de stora pappmuggarna.
När den gröna tredjedelen av startfältet sedan anslöt från höger efter att ha sprungit en runda längre österut blev det lite trångt igen. För ett ögonblick tyckte jag att det kändes lite som att springa Göteborgsvarvet, men det gick snabbt över.
Efter 14 kilometer – en tredjedel av loppet – korsar man Washington Avenue. Det här är min kompis Gabriels hemtrakter. Efteråt fick jag veta var han stod, men avenyerna är breda och publiken var fortsatt stor. Ingen av oss såg den andre den här gången heller.
Publiken är avsevärt lugnare när man når de chassidiska kvarteren i Williamsburg. Mörka rockar, höga hattar, långa lockar och liten entusiasm. Nu fanns det möjlighet att koncentrera sig på löpningen, och jag var mer och mer intresserad av tiderna. Tempot var fortfarande jämnt: 4:37, 4:45, 4:28, 4:36, 4:46, 4:38, 4:31, 4:41 och 4:41.
Precis innan man kommer till Queens, på väg upp mot Pulaski Bridge, står skylten som markerar halva distansen. Jag konstaterade att jag sprungit första halvan på drygt 1:36 och firade med ett par klunkar Gatorade trots att det bara gått fem kilometer sedan jag drack sist.
Kommande avsnitt:
Queens & Queensboro Bridge
1st Avenue & Bronx
5th Avenue & Central Park
Tidigare avsnitt:
Staten Island
Verrazano-Narrows Bridge
torsdag 18 november 2010
NYC Marathon 2010: Verrazano-Narrows Bridge
Det är inte helt sant att man i NYC Marathon springer genom New Yorks samtliga fem borroughs. Startområdet ligger på Staten Island, men direkt efter startskottet lämnar löparna omgående denna ö via den 1,6 kilometer långa Verrazano-Narrows Bridge. Det fria spannet på 1298 meter kan jämföras med till exempel Högakustenbrons 1210 eller Storabältsbrons 1624 och är inte längre längst i världen som det var vid invigningen 1964.
Nu är bron istället mest känd för omvärlden för just New York City Marathon, som flyttade starten hit 1976. Bilder av bron fylld med löpare får ofta illustrera loppet – precis som Lidingövägen sedd från en mindre glamorös gångbro när det gäller Stockholm Marathon.
När löpare diskuterar Verrazano-Narrows Bridge så handlar det ofta om nackdelen med att springa på brons undre plan. Ryktet säger att man ska undvika blåsten från sidorna eftersom det händer att löparna ovanför lättar på trycket efter att ha laddat med för mycket vätska under morgonen. Jag märkte aldrig av problemet 2006, och i år skulle jag springa där uppe.
Själv är jag alltid väldigt försiktig med vätskeintaget inför lopp och har som regel att aldrig dicka något under sista timmen. Nu hade jag dock fått en liten påse Gatorade att dricka 15 minuter före start. Jag kollade på klockan om och om igen i brist på annat att göra, drack på utsatt tid och småpratade sedan lite med en man från Schweiz. Av någon anledning fick jag för mig att det var enklast att kasta vantarna innan startskottet. Då visste jag inte hur kallt det blåste uppe på bron.
Jag kunde inte låta bli att sjunga med i Theme from New York, New York med Frank Sinatra medan jag rörde mig mot startlinjen med ett stort leende på läpparna. Framme vid tidtagningsmattan startade jag min egen klocka med drygt två minuter till godo på den officiella tiden.
Jag sprang till höger om mittsargen, och det var ganska trångt i början. Min klocka var inställd på kilometer och visade 5:15 på första. Det bekymrade mig inte det minsta, men jag ångrade att jag inte sparade vantarna ett tag till. När jag nått brokrönet började det lossna, men jag tänkte mer på att se mig omkring och njuta av ögonblicket än att utnyttja luckorna för att ta mig fram. Det gick dock snabbare på andra och tredje kilometern – 4:35 och 4:10 – och med ens var jag i Brooklyn.
Kommande avsnitt:
Brooklyn
Queens & Queensboro Bridge
1st Avenue & Bronx
5th Avenue & Central Park
Tidigare avsnitt:
Staten Island
Nu är bron istället mest känd för omvärlden för just New York City Marathon, som flyttade starten hit 1976. Bilder av bron fylld med löpare får ofta illustrera loppet – precis som Lidingövägen sedd från en mindre glamorös gångbro när det gäller Stockholm Marathon.
Bilden gör inte rättvisa åt den fantastiska utsikten man har från bron.
När löpare diskuterar Verrazano-Narrows Bridge så handlar det ofta om nackdelen med att springa på brons undre plan. Ryktet säger att man ska undvika blåsten från sidorna eftersom det händer att löparna ovanför lättar på trycket efter att ha laddat med för mycket vätska under morgonen. Jag märkte aldrig av problemet 2006, och i år skulle jag springa där uppe.
Själv är jag alltid väldigt försiktig med vätskeintaget inför lopp och har som regel att aldrig dicka något under sista timmen. Nu hade jag dock fått en liten påse Gatorade att dricka 15 minuter före start. Jag kollade på klockan om och om igen i brist på annat att göra, drack på utsatt tid och småpratade sedan lite med en man från Schweiz. Av någon anledning fick jag för mig att det var enklast att kasta vantarna innan startskottet. Då visste jag inte hur kallt det blåste uppe på bron.
Jag kunde inte låta bli att sjunga med i Theme from New York, New York med Frank Sinatra medan jag rörde mig mot startlinjen med ett stort leende på läpparna. Framme vid tidtagningsmattan startade jag min egen klocka med drygt två minuter till godo på den officiella tiden.
Leta inte. När den här bilden togs hade jag nog hunnit passera.
Jag sprang till höger om mittsargen, och det var ganska trångt i början. Min klocka var inställd på kilometer och visade 5:15 på första. Det bekymrade mig inte det minsta, men jag ångrade att jag inte sparade vantarna ett tag till. När jag nått brokrönet började det lossna, men jag tänkte mer på att se mig omkring och njuta av ögonblicket än att utnyttja luckorna för att ta mig fram. Det gick dock snabbare på andra och tredje kilometern – 4:35 och 4:10 – och med ens var jag i Brooklyn.
Kommande avsnitt:
Brooklyn
Queens & Queensboro Bridge
1st Avenue & Bronx
5th Avenue & Central Park
Tidigare avsnitt:
Staten Island
onsdag 17 november 2010
NYC Marathon 2010: Staten Island
New York City Marathon går som en mask genom alla äpplets delar, det vill säga New York Citys fem borroughs: Staten Island, Brooklyn, Queens, Bronx och Manhattan. En av de riktigt jobbiga sakerna med loppet är den tidiga morgonen. Första vågen startar först 09:40, men 45 000 löpare ska forslas ut till Staten Island i god tid innan. För många innebär detta en bussfärd redan vid femtiden på morgonen.
Jag var på plats i New York i mer än en vecka innan loppet och gjorde till god vana att gå upp tidigt så att det skulle kännas mindre jobbigt att jag blivit tilldelad en bussplats klockan 05:30. Jag hade tänkt vara väl förberedd, gå upp klockan 5 och bara äta en tallrik gröt innan avfärd. Nu vaknade jag redan vid 4, men klockan hann ändå bli fem i halv sex innan jag joggade iväg mot New York Public Library.
Först klev jag på en buss för löpare som skulle guida handikappade, men när jag bytt till rätt buss fanns det inget kvar att oroa sig över. Jag småpratade lite med tjejen bredvid om New Yorks olika halvmaror (Brooklyn är bäst, Queens är tråkigast) medan vi åkte via Brooklyn till Staten Island. Debbie var själv från Brooklyn och hade åkt till Manhattan för att ta bussen som ironiskt nog passerade hennes bostad.
När jag hade kommit fram till startområdet började dagen gry. Nu har man några kyliga timmar framför sig i väntan på start. Detta är den andra riktigt jobbiga omständigheten med NYC Marathon. Man bör vara ordentligt påklädd för att inte frysa. Det finns stora tält på området, men de var redan välfyllda när jag anlände. Jag såg folk som hade tagit med vilstolar, sovsäckar och enkla småtält. Festivalkänsla?
För varje startgrupp finns det en UPS-bil som tar emot påsar med överdragskläder och kör dem till Central Park. Jag gick tidigt till bil nummer 9 i den blå startbyn och pratade med chauffören. Hon bekräftade att jag hör till dem som får gå längst efter målgång för att hämta sin påse. Vi pratade också om mina målsättningar, och hon tyckte att jag skulle springa på tre timmar. 3:01 is ok, försäkrade hon.
Under den tid man väntar finns det inte mycket att göra. Sponsorerna bjuder på enkel frukost. Jag åt en bagel, drack två koppar kaffe och toppade lite senare med en seg powerbar. Ytterligare några bars hamnade i den genomskinliga påsen avsedd för överdragskläder. Förutom kaffet delade Dunkin' Donuts ut fleecemössor i grälla färger, och jag lyckades efter en stunds letande lägga beslag på en orange.
När jag hade tröttnat på att ströva runt ställde jag mig på en solig plats och iakttog strömmen av nyanlända. Några kom från Springtime, men det var ingen jag kände igen. När tiden för startfållornas öppnande närmade sig började det bli trångt. Jag lämnade min påse till UPS och ställde mig i toakön. Det var fortfarande mycket kallt, och nu tog det betydligt längre tid att komma fram än tidigare på morgonen.
Hela tiden matas vi med förinspelade budskap på olika språk om när startfållorna öppnar och stänger, var vi ska lämna våra kläder och att man inte får kissa på bron. Hade jag vetat säkert att det skulle vara lättare att nå fram till toaletterna i startfållan så hade jag gått direkt dit och sluppit oroa mig över att tvingas starta i en senare våg.
Startfållan är ett så begränsat utrymme att man verkligen känner sig som boskap. Det är fortfarande lång tid kvar till start, så det gäller att ha på sig kläder som man är beredd att slänga. Vi uppmanas att lämna kläderna innan vi lämnar startfållorna och går upp på bron så att de kan tas till vara för välgörenhet. Jag bar ett par uttjänta jeans och en grå munktröja jag haft sedan högstadiet som jag tog av mig när vi började röra oss framåt. Grönsakshandlarvantarna var på ett tag till.
Kommande avsnitt:
Verrazano-Narrows Bridge
Brooklyn
Queens & Queensboro Bridge
1st Avenue & Bronx
5th Avenue & Central Park
Jag var på plats i New York i mer än en vecka innan loppet och gjorde till god vana att gå upp tidigt så att det skulle kännas mindre jobbigt att jag blivit tilldelad en bussplats klockan 05:30. Jag hade tänkt vara väl förberedd, gå upp klockan 5 och bara äta en tallrik gröt innan avfärd. Nu vaknade jag redan vid 4, men klockan hann ändå bli fem i halv sex innan jag joggade iväg mot New York Public Library.
Först klev jag på en buss för löpare som skulle guida handikappade, men när jag bytt till rätt buss fanns det inget kvar att oroa sig över. Jag småpratade lite med tjejen bredvid om New Yorks olika halvmaror (Brooklyn är bäst, Queens är tråkigast) medan vi åkte via Brooklyn till Staten Island. Debbie var själv från Brooklyn och hade åkt till Manhattan för att ta bussen som ironiskt nog passerade hennes bostad.
Gå på toa nu! Det är både otrevligt och förbjudet att göra det på bron.
När jag hade kommit fram till startområdet började dagen gry. Nu har man några kyliga timmar framför sig i väntan på start. Detta är den andra riktigt jobbiga omständigheten med NYC Marathon. Man bör vara ordentligt påklädd för att inte frysa. Det finns stora tält på området, men de var redan välfyllda när jag anlände. Jag såg folk som hade tagit med vilstolar, sovsäckar och enkla småtält. Festivalkänsla?
Sovmorgon i sopsäck. Ett enkelt och billigt alternativ till eget tält.
För varje startgrupp finns det en UPS-bil som tar emot påsar med överdragskläder och kör dem till Central Park. Jag gick tidigt till bil nummer 9 i den blå startbyn och pratade med chauffören. Hon bekräftade att jag hör till dem som får gå längst efter målgång för att hämta sin påse. Vi pratade också om mina målsättningar, och hon tyckte att jag skulle springa på tre timmar. 3:01 is ok, försäkrade hon.
Just like Baywatch! Only colder and less to look at.
Under den tid man väntar finns det inte mycket att göra. Sponsorerna bjuder på enkel frukost. Jag åt en bagel, drack två koppar kaffe och toppade lite senare med en seg powerbar. Ytterligare några bars hamnade i den genomskinliga påsen avsedd för överdragskläder. Förutom kaffet delade Dunkin' Donuts ut fleecemössor i grälla färger, och jag lyckades efter en stunds letande lägga beslag på en orange.
När jag hade tröttnat på att ströva runt ställde jag mig på en solig plats och iakttog strömmen av nyanlända. Några kom från Springtime, men det var ingen jag kände igen. När tiden för startfållornas öppnande närmade sig började det bli trångt. Jag lämnade min påse till UPS och ställde mig i toakön. Det var fortfarande mycket kallt, och nu tog det betydligt längre tid att komma fram än tidigare på morgonen.
Hela tiden matas vi med förinspelade budskap på olika språk om när startfållorna öppnar och stänger, var vi ska lämna våra kläder och att man inte får kissa på bron. Hade jag vetat säkert att det skulle vara lättare att nå fram till toaletterna i startfållan så hade jag gått direkt dit och sluppit oroa mig över att tvingas starta i en senare våg.
Startfållan är ett så begränsat utrymme att man verkligen känner sig som boskap. Det är fortfarande lång tid kvar till start, så det gäller att ha på sig kläder som man är beredd att slänga. Vi uppmanas att lämna kläderna innan vi lämnar startfållorna och går upp på bron så att de kan tas till vara för välgörenhet. Jag bar ett par uttjänta jeans och en grå munktröja jag haft sedan högstadiet som jag tog av mig när vi började röra oss framåt. Grönsakshandlarvantarna var på ett tag till.
Kommande avsnitt:
Verrazano-Narrows Bridge
Brooklyn
Queens & Queensboro Bridge
1st Avenue & Bronx
5th Avenue & Central Park
tisdag 16 november 2010
Första löpningen sedan NYC, sista på bloggen
Det har varit en lugn vecka sedan jag sprang New York City Marathon och en lugn helg sedan vi kom hem till Stockholm igen. Nu känns det som att allt faller på plats och jag känner mig glad och förhoppningsfull när det gäller framtiden.
NYC Marathon kändes i ben och fötter under några dagar, så jag har inte haft bråttom ut på återhämtningsjogg. Idag sprang jag dock en liten runda på måfå i närområdet, fyra kilometer på precis över 20 minuter. Det känns fortfarande lite i vaderna efteråt. Jag tänker springa ett par gånger till den här veckan, men jag kommer att ta det lugnt och försiktigt.
Jag ska också berätta om New York City Marathon. Det blir dagliga inlägg med start imorgon, totalt sex stycken. Efter det gör jag en liten utvärdering av hela projektet, och sedan blir det till att knyta ihop säcken och gå vidare mot nya äventyr.
NYC Marathon kändes i ben och fötter under några dagar, så jag har inte haft bråttom ut på återhämtningsjogg. Idag sprang jag dock en liten runda på måfå i närområdet, fyra kilometer på precis över 20 minuter. Det känns fortfarande lite i vaderna efteråt. Jag tänker springa ett par gånger till den här veckan, men jag kommer att ta det lugnt och försiktigt.
Jag ska också berätta om New York City Marathon. Det blir dagliga inlägg med start imorgon, totalt sex stycken. Efter det gör jag en liten utvärdering av hela projektet, och sedan blir det till att knyta ihop säcken och gå vidare mot nya äventyr.
måndag 15 november 2010
Några svenska resultat i NYC Marathon
Man får inte glömma bort att det var andra som sprang New York City Marathon 2010. I resultatlistan hittar man 576 deltagare med Sverige som angivet hemland. Flera av dessa deltagare är välkända i löparvärlden såväl som för vanliga människor som till vardags bara fnyser åt löpning. Hur gick det för svenska bloggare och mediapersonligheter i NYC Marathon? Vad skrev de om loppet när de hade gått i mål?
Flera av de ovanstående klarade sina målsättningar och gjorde fantastiskt fina prestationer. Ikväll ska jag försöka se sista avsnittet av Sverige springer innan det försvinner från TV4 Play (jag kunde inte se det när min dator hade amerikansk IP-adress). Tipsa gärna om andra redogörelser av loppet! Min egen dröjer någon dag till...Anders Szalkai 2:28:32
Kajsa Bergqvist 3:56:57
Andreas Odén 4:31:40
Claes Åkeson 2:57:36
Jojje Karlsson 2:56:20
Kenneth Gysing 3:15:06
Sofia Hedström 3:41:14
Lennart 3:31:06
Klas Kronaas 3:15:41
Patrik Yderberg (VD för Springtime Travel) 3:48:33
söndag 14 november 2010
New York – Stockholm
Jag kom hem igår. Ena dagen är det sensommarväder i New York, nästa dag är färgskalan så bedrövlig att jag nästan hoppas att vi landat på Island istället för på Arlanda. Den nya vinterjackan som jag hängde över en caféstol i Central Park häromdagen kommer plötsligt väl till pass. Jag är glad att jag reste hem med varma kläder i handbagaget, för min övriga packning valde Delta Airlines att skicka med ett senare flyg, via Amsterdam.
Det är skönt att vara hemma, trots avlövning och snösträngar. Efter drygt två veckor i ett höstvackert New York känns det som att jag kan möta nästan vad som helst. Jag har också en massa saker med mig hem att glädjas över; minnen, fina resultat samt nya kläder och prylar. Jodå, en svart skåpbil levererade min resväska till porten tretton timmar efter att jag stod och glodde på ett tomt bagageband.
Efter några dagars semester och bloggvila är det dags att sammanfatta New York City Marathon 2010 i en serie inlägg. Sedan höjer jag blicken från tangentbordet och går vidare mot nya mål.
Det är skönt att vara hemma, trots avlövning och snösträngar. Efter drygt två veckor i ett höstvackert New York känns det som att jag kan möta nästan vad som helst. Jag har också en massa saker med mig hem att glädjas över; minnen, fina resultat samt nya kläder och prylar. Jodå, en svart skåpbil levererade min resväska till porten tretton timmar efter att jag stod och glodde på ett tomt bagageband.
Veckans samlade träning: rodd i Central Park i torsdags.
Efter några dagars semester och bloggvila är det dags att sammanfatta New York City Marathon 2010 i en serie inlägg. Sedan höjer jag blicken från tangentbordet och går vidare mot nya mål.
måndag 8 november 2010
Marathon Monday
Dagen efter NYC Marathon har man möjlighet att göra av med ytterligare lite pengar på en massa minnesprylar. Jag köpte inga kläder på mässan innan loppet eftersom jag var mer intresserad av det som skulle bli tillgängligt idag. Jag hittade en jacka jag tyckte om, och habegäret blev så stort att jag nöjde mig med storlek M, eftersom S redan hade sålt slut.
Jacka $150, Medaljgravering $20, mitt namn i New York Times $2.
söndag 7 november 2010
Mitt resultat i New York City Marathon 2010
3:19:33. Åtminstone enligt egen klocka. Jag sprang vartenda steg.
---
Uppdatering: Den officiella tiden blev 3:19:29. Fint.
---
Uppdatering: Den officiella tiden blev 3:19:29. Fint.
0
Nedräkningen har nått sitt slut. Det är morgonen för New York City Marathon 2010. Jag ska äta lite frukost, klä på mig och ge mig iväg mot bussen som går 05:30, drygt fyra timmar före start.
Jag vaknade tidigt och kollade oroligt på fyra olika klockor, samtidigt som jag förbannade att jag inte har någon gammal hederlig klocka. Det blev vintertid här inatt, och jag vet inte vilka av mina klockor som korrigerar sig automatiskt.
Nu är jag trots allt sent ute. Precis som vanligt alltså.
Det finns flera olika sätt att följa loppet och enskilda löpare. Från officiellt håll ges instruktioner för hur man kan få sms, följa löpare på nätet eller ladda ner en app från iTunes.
På tv sänds loppet på Eurosport. I New York är NBC 4 som täcker evenemanget, medan Universal Sports är platsen för webbsändningen.
Själv kommer jag att återge mina upplevelser i efterhand och med ganska lång fördröjning. Men en kortfattad resultatrapport ska jag nog kunna få ut hyfsat snart efter målgång.
Jag vaknade tidigt och kollade oroligt på fyra olika klockor, samtidigt som jag förbannade att jag inte har någon gammal hederlig klocka. Det blev vintertid här inatt, och jag vet inte vilka av mina klockor som korrigerar sig automatiskt.
Nu är jag trots allt sent ute. Precis som vanligt alltså.
Det finns flera olika sätt att följa loppet och enskilda löpare. Från officiellt håll ges instruktioner för hur man kan få sms, följa löpare på nätet eller ladda ner en app från iTunes.
På tv sänds loppet på Eurosport. I New York är NBC 4 som täcker evenemanget, medan Universal Sports är platsen för webbsändningen.
Själv kommer jag att återge mina upplevelser i efterhand och med ganska lång fördröjning. Men en kortfattad resultatrapport ska jag nog kunna få ut hyfsat snart efter målgång.
lördag 6 november 2010
1
Dagen innan NYC Marathon får de internationella löparna delta i Continental Airlines Internatonal Friendship Run. Man får en nummerlapp att fästa på bröstet, men det är inget riktigt lopp. Man samlas vid FN och lyssnar på lite tal innan man joggar knappt fyra kilometer till Central Park för frukost.
Det som är roligt med tillställningen är att många av deltagarna gärna visar vilket land de kommer ifrån på något spexigt vis. Bäst i år – av de jag såg – var ett gäng japaner med sushi på sina huvuden.
Själv var jag lika tråkig som vanligt. Jag smög upp i sällskapet med den svenska fanan där de flesta åtminstone hade en blågul keps från Springtime. Jag filmade lite med mobilen, men det blev för dåligt för att sitta och pilla med Youtube.
När jag var med i samma arrangemang 2006 samlades löparna inne på FN-området, inte som nu på Dag Hammarskjöld Plaza. Det blir inte lika pampigt utan den fina utsikten över East River. En ännu större besvikelse var frukosten. För fyra år sedan fick man sitta ner på Tavern on the Green, nu fick man vattenflaska, bagel och äpple i handen som efter målgången i vilket litet motionslopp som helst. Frågan är om det inte hade varit bättre med sovmorgon.
Nu ska jag hämta min flickvän som är på väg ner mot JFK! Ännu en japan som fastnat för NYC Marathon får hålla mig sällskap medan jag väntar.
Det som är roligt med tillställningen är att många av deltagarna gärna visar vilket land de kommer ifrån på något spexigt vis. Bäst i år – av de jag såg – var ett gäng japaner med sushi på sina huvuden.
Ett gäng sushifantaster i den uppåtgående solen.
Själv var jag lika tråkig som vanligt. Jag smög upp i sällskapet med den svenska fanan där de flesta åtminstone hade en blågul keps från Springtime. Jag filmade lite med mobilen, men det blev för dåligt för att sitta och pilla med Youtube.
När jag var med i samma arrangemang 2006 samlades löparna inne på FN-området, inte som nu på Dag Hammarskjöld Plaza. Det blir inte lika pampigt utan den fina utsikten över East River. En ännu större besvikelse var frukosten. För fyra år sedan fick man sitta ner på Tavern on the Green, nu fick man vattenflaska, bagel och äpple i handen som efter målgången i vilket litet motionslopp som helst. Frågan är om det inte hade varit bättre med sovmorgon.
Nu ska jag hämta min flickvän som är på väg ner mot JFK! Ännu en japan som fastnat för NYC Marathon får hålla mig sällskap medan jag väntar.
Första halvan lästes på flyget, andra halvan inom kort.
fredag 5 november 2010
2
Morgonrutinerna sitter inte riktigt som de ska. Jag vaknar tidigt, men kommer iväg sent. I morse fick jag till och med återvända hem innan jag nått tunnelbanan. Med bara en halvtimme kvar till start kändes det onödigt. Hela veckan har jag tänkt att jag behöver köpa ett nytt MTA-kort på fredag morgon, men så glömde jag ändå att ta med pengar.
Jag ställde mig i startledet precis lagom till nationalsången. Vilka fem som vann startplatser till nästa års NYC Marathon skulle meddelas innan loppet, så det hade jag missat. Jag var tvungen att springa mina fem engelska mil innan besked.
Planen var att ta det lugnt, och att känna på maratempot kändes som en god idé. Tyvärr hade jag lite svårt att hålla tillbaka, för 7 minuter per engelsk mil kommer inte att vara mitt maratempo på söndag. Det kändes ändå lagom för dagen, så jag lubbade vidare och ökade en aning. Mina mellantider blev 6:54, 6:42, 6:54, 6:45 och 6:29 eftersom jag inte kunde hålla mig ifrån en liten spurt.
Efteråt stod jag och väntade på resultatlistor till ingen nytta. Jag hann börja frysa också. Men jag hade sällskap av en äldre man som var trevlig att prata med. Han hade skjutit upp sitt maratondeltagande till nästa år, men i dagens lopp blev han tvåa i sin åldersgrupp. Jag gratulerade honom till den lilla glasplaketten, och när vi skildes åt ropade han Spend a lot of money here! We need it!
Efter att ha varit hemma och duschat blev det en ny tur till Paragon Sports för lunch och sedan ännu en tur till mässan.
Jag ställde mig i startledet precis lagom till nationalsången. Vilka fem som vann startplatser till nästa års NYC Marathon skulle meddelas innan loppet, så det hade jag missat. Jag var tvungen att springa mina fem engelska mil innan besked.Efteråt stod jag och väntade på resultatlistor till ingen nytta. Jag hann börja frysa också. Men jag hade sällskap av en äldre man som var trevlig att prata med. Han hade skjutit upp sitt maratondeltagande till nästa år, men i dagens lopp blev han tvåa i sin åldersgrupp. Jag gratulerade honom till den lilla glasplaketten, och när vi skildes åt ropade han Spend a lot of money here! We need it!
Se upp för Peter i New York City Marathon 2011!
Efter att ha varit hemma och duschat blev det en ny tur till Paragon Sports för lunch och sedan ännu en tur till mässan.
---
Uppdatering: Bilder från loppet!
torsdag 4 november 2010
3
Det regnar i New York. Bra att det inte råkade vara någon av de kommande tre dagarna (då jag ska jogga, lunka och springa), utan min vilodag då mässan med startlappsutdelningen öppnar.
Jag bestämde mig för att vara på plats tidigt, men redan kort efter öppning fylldes lokalerna med mängder av folk. Det hjälper inte att det är många volontärer bakom borden när man måste gå till så många olika platser innan man är klar. Ett ställe för startlappen, ett annat för att kolla chipet, ett tredje för att få goodiebag och tröja, sedan ytterligare ställen om man ska delta i NYRR 5, International Friendship Run (ännu en tröja i tältstorlek) eller andra aktiviteter.
När jag skulle hämta deltagartröjan stod en man och talade om för folk vad de hade för tröjstorlek. Till mig sa han XS, vilket visade sig vara helt riktigt. Tröjan jag fick till NYRR 5 i storlek S var dock för liten, men jag lyckades byta till en mer passande M.
Störst del av mässgolvet upptas av Asics-butiken som har mängder med plagg och prylar med loppets logga och datum. Jag tittade runt utan att fastna för något. De nyaste skomodellerna fanns visserligen också representerade, men priserna verkade inte vara bättre än i butik. Efter kassalinjen finns det en hel del andra utställare, och hos vissa av dem finns det gratisprylar att hämta.
Jag fick tag på ett par strumpor genom att skriva upp mig på ett nyhetsbrev och en keps för att jag tramsade mig framför en kamera. Det finns också möjlighet att provsmaka de sportdrycker som serveras i samband med loppet, vara med i utlottningar eller snacka om olika lopp med någon av utställarna.
En av de större utställarna på mässan är Paragon Sports. De delar ut en flyer som erbjuder maratonlöparna en busstur till butiken på 18th & Broadway där de också bjuder på All American Lunch. Efter att ha flummat runt på mässan i två och en halv timme gick jag ut i regnet till en av de väntande bussarna. Lunchen visade sig bestå av pizza, varmkorv, bagel, äpple, banan och vatten.
Paragonbutiken har ett stort utbud och bra priser. Vissa skor och det mesta av kläderna är prisnedsatta med 20%. Jag provsprang ett par Adidas Adizero Tempo, men det blev inget köp här heller.
Jag är helt vilse i min jakt på lättviktsskor. DS Sky Speed? Adios, Boston eller Tempo? Kinvara? Det enda som hindrar mig från att göra ett riktig klipp är osäkerheten över vad det är jag ska ha. Jag får ge det en ny chans imorgon.
Platsen för mässan innan regnet och tiotusentals löpare anlände.
Jag bestämde mig för att vara på plats tidigt, men redan kort efter öppning fylldes lokalerna med mängder av folk. Det hjälper inte att det är många volontärer bakom borden när man måste gå till så många olika platser innan man är klar. Ett ställe för startlappen, ett annat för att kolla chipet, ett tredje för att få goodiebag och tröja, sedan ytterligare ställen om man ska delta i NYRR 5, International Friendship Run (ännu en tröja i tältstorlek) eller andra aktiviteter.
Alla får påsar.
När jag skulle hämta deltagartröjan stod en man och talade om för folk vad de hade för tröjstorlek. Till mig sa han XS, vilket visade sig vara helt riktigt. Tröjan jag fick till NYRR 5 i storlek S var dock för liten, men jag lyckades byta till en mer passande M.
Störst del av mässgolvet upptas av Asics-butiken som har mängder med plagg och prylar med loppets logga och datum. Jag tittade runt utan att fastna för något. De nyaste skomodellerna fanns visserligen också representerade, men priserna verkade inte vara bättre än i butik. Efter kassalinjen finns det en hel del andra utställare, och hos vissa av dem finns det gratisprylar att hämta.Jag fick tag på ett par strumpor genom att skriva upp mig på ett nyhetsbrev och en keps för att jag tramsade mig framför en kamera. Det finns också möjlighet att provsmaka de sportdrycker som serveras i samband med loppet, vara med i utlottningar eller snacka om olika lopp med någon av utställarna.
Framför förra årets vinnare eller bara framför en grön vägg?
En av de större utställarna på mässan är Paragon Sports. De delar ut en flyer som erbjuder maratonlöparna en busstur till butiken på 18th & Broadway där de också bjuder på All American Lunch. Efter att ha flummat runt på mässan i två och en halv timme gick jag ut i regnet till en av de väntande bussarna. Lunchen visade sig bestå av pizza, varmkorv, bagel, äpple, banan och vatten. Paragonbutiken har ett stort utbud och bra priser. Vissa skor och det mesta av kläderna är prisnedsatta med 20%. Jag provsprang ett par Adidas Adizero Tempo, men det blev inget köp här heller.
Jag är helt vilse i min jakt på lättviktsskor. DS Sky Speed? Adios, Boston eller Tempo? Kinvara? Det enda som hindrar mig från att göra ett riktig klipp är osäkerheten över vad det är jag ska ha. Jag får ge det en ny chans imorgon.
Free stuff samt fredagens jogg, lördagens lunk och söndagens mara.
onsdag 3 november 2010
4
Inte så långt efter att jag började springa en massa lopp började jag irritera mig på siffran 4. Jag sprang milen på fyrtio-nånting minuter, halvmaran på en-och-fyrtio-nånting, och första maran 2004 tog mig över fyra timmar att fullfölja. Redan året efter klarade jag sub4 på Stockholm Marathon, men fyran har envist fortsatt att förfölja mig genom åren.
Nu är det mindre än 4 dygn kvar till min målgång i New York City Marathon. Jag skulle verkligen uppskatta en sluttid utan fyror (utan att för den skull behöva gå över 5 timmar). Tro nu inte att jag är missnöjd med mitt senaste resultat i Stockholm Marathon bara för att en fyra finns med bland siffrorna i sluttiden! Om jag går under 3:30 på söndag så är jag nöjd med vilken tid som helst.
I morse skulle jag möta Erik och Fredrik kl 08:00 för en lätt jogg i Central Park. Jag var tyvärr sen efter ett misstag i tunnelbanan och en improviserad 20 minuters språngmarsch, men de väntade på mig med en förlåtande attityd. Från 89:e gatan följde vi de flaggor som markerar maratonbanan.
Till skillnad från när jag sprang Poland Spring Marathon Kickoff i söndags sprang vi nu precis som vi kommer att göra på söndag – ut ur parken på 59:e gatan och tillbaka in i parken igen vid Columbus Circle. Det är nog tidigast här jag kommer att lägga in en spurt om jag har krafter kvar efter drygt 4 mil. Idag joggade vi förbi tomma läktare. Four days ropade en mötande man när vi just inbillat oss att det bara var några meter kvar till mållinjen.
Temperaturen var småkyliga 40F (4 grader Celsius) när klockan var 08:40 och jag gåendes tog mig till tunnelbanan vid Columbus Circle. Jag har fortfarande den där förväntansfulla lyckokänslan varenda gång jag är i den här delen av parken.
Att göra halvmaran under 1:40 visade sig i mitt fall vara betydligt enklare än att klara maran under 3:40. Det svåraste var förstås sub40 på milen. Jag trodde faktiskt att den fyran skulle hålla mig följe för all framtid. För mindre än två månader sedan fick jag ändå bort den med 39:59 på Kistaloppet – och sedan lyckades jag hålla den borta med 38:58 på Hässelbyloppet (som jag nästan alltid sprungit på 44 minuter).
4.23.43 Stockholm Marathon 2004 3.57.26 Stockholm Marathon 2005 3.49.02 Stockholm Marathon 2006 3.48.32 NYC Marathon 2006 4.19.18 Stockholm Marathon 2007 3.45.21 Stockholm Marathon 2008 3.54.54 Stockholm Marathon 2009 3.24.33 Stockholm Marathon 2010
Nu är det mindre än 4 dygn kvar till min målgång i New York City Marathon. Jag skulle verkligen uppskatta en sluttid utan fyror (utan att för den skull behöva gå över 5 timmar). Tro nu inte att jag är missnöjd med mitt senaste resultat i Stockholm Marathon bara för att en fyra finns med bland siffrorna i sluttiden! Om jag går under 3:30 på söndag så är jag nöjd med vilken tid som helst.
I morse skulle jag möta Erik och Fredrik kl 08:00 för en lätt jogg i Central Park. Jag var tyvärr sen efter ett misstag i tunnelbanan och en improviserad 20 minuters språngmarsch, men de väntade på mig med en förlåtande attityd. Från 89:e gatan följde vi de flaggor som markerar maratonbanan.
Till skillnad från när jag sprang Poland Spring Marathon Kickoff i söndags sprang vi nu precis som vi kommer att göra på söndag – ut ur parken på 59:e gatan och tillbaka in i parken igen vid Columbus Circle. Det är nog tidigast här jag kommer att lägga in en spurt om jag har krafter kvar efter drygt 4 mil. Idag joggade vi förbi tomma läktare. Four days ropade en mötande man när vi just inbillat oss att det bara var några meter kvar till mållinjen.
Temperaturen var småkyliga 40F (4 grader Celsius) när klockan var 08:40 och jag gåendes tog mig till tunnelbanan vid Columbus Circle. Jag har fortfarande den där förväntansfulla lyckokänslan varenda gång jag är i den här delen av parken.
tisdag 2 november 2010
5
En av mina avsikter med att skriva den här bloggen var att erbjuda en enkel guide till New York City Marathon, till exempel genom att tipsa om vilka sätt det finns att skaffa en plats, samt visa hur billigt man kan komma undan om man tycker det är för dyrt att köpa en paketresa. Med lite tålamod och förkunskaper går det att hålla sig inom vad jag själv tycker är rimliga gränser.
För ett tag sedan redovisade jag de kostnader jag haft för löpningen under året. Då tog jag inte med New York alls i beräkningen. Dels för att det då inte var helt klart vad allt skulle komma att kosta, men också för att jag ville göra en separat summering av NYC Marathon och relaterade kostnader. Nu tror jag att jag kan ge en hyfsat riktig bild av hur kronor och dollar har spenderats.
Den första specialaren var att teckna medlemskap i New York Road Runners. Jag angav en amerikansk adress c/o min vän i New York, vilket innebar en lägre anmälningsavgift när det var dags att betala för NYC Marathon. Sedan blev det förstås något strul vid registreringen så att jag fick betala för ännu ett lotteri, men det kanske inte är så mycket att bråka om.
Flygresan var en av de stora variablerna. Jag har ganska mycket is i magen när det gäller att vänta in ett bra pris, och jag vet ungefär vad som är ett bra pris för en flygbiljett. Ibland ser man erbjudanden om ”billiga” flygresor till New York med priser från 5000 kronor eller mer, men ett mer rimligt pris är enligt min mening runt 4000. I slutet av augusti låg priserna på rätt sida om gränsen på de datum jag ville resa. Jag flög med KLM/Delta och köpte flygresan av Travelstart.
Boendet är den andra stora variabeln. Det kan lätt bli den största utgiften – men också den minsta! Min ursprungliga plan för den här resan vara att kombinera gratis boende hos min vän med några få hotellnätter på västra sidan av Central Park i samband med loppet. Det var osäkert och struligt i det längsta innan min flickvän och jag råkade höra talas om ett rum vi kunde hyra. Det kändes som ett bättre alternativ än andra privata rum jag kollat på nätet.
Allt som allt hamnar slutsumman på ungefär 11 000 kronor. Om man jämför med de billigaste paketresorna så tror jag man kan kalla det halva priset. De pengar jag gör av med i New York ser jag inte som ytterligare utgifter, snarare som besparingar eller ett sätt att tjäna in ovanstående utgifter. Min plan är att köpa skor, kläder och prylar som skulle kostat tusentals kronor mer om jag köpt dem hemma.
---
Uppdatering: Jag fick inte av misstag betala för ett extra lotteri. De elva dollarna är inte en lotteriavgift, utan en administrativ avgift som alla sökande får betala.
För ett tag sedan redovisade jag de kostnader jag haft för löpningen under året. Då tog jag inte med New York alls i beräkningen. Dels för att det då inte var helt klart vad allt skulle komma att kosta, men också för att jag ville göra en separat summering av NYC Marathon och relaterade kostnader. Nu tror jag att jag kan ge en hyfsat riktig bild av hur kronor och dollar har spenderats.
Mitt sätt att få en startplats i NYC Marathon var att delta i lotteriet. Det har jag gjort varje år sedan jag sprang loppet 2006, och efter tre nitlotter 2007-2009 var jag garanterad en plats i år. Egentligen borde jag tagit med samtliga lotteriavgifter i uträkning ovan, men jag saknar exakta uppgifter om beloppen. Jag skulle tro att det handlar om ungefär 250 kronor till. Det är den enda utgiften jag inte har kunnat påverka.
Anmälningsavgift och andra kostnader 1458,82 Medlemskap i NYRR ($40) 296,92 New York City Marathon ($149) 1081,78 Lotteri 2010 ($11) 80,12 Andra lopp i New York 395,43 Poland Spring Marathon Kickoff ($18) 122,72 NYRR 5 ($40) 272,71 Resa och boende 9112,60 Flyg Stockholm - New York, tur och retur 3898 Privat rum (15 nätter à $50) 5063,06 Flygbuss Newark - New York ($15) 100,92 Tunnelbana+AirTrain JFK ($2,25+$5) 50,62 Totalt 10966,85
Den första specialaren var att teckna medlemskap i New York Road Runners. Jag angav en amerikansk adress c/o min vän i New York, vilket innebar en lägre anmälningsavgift när det var dags att betala för NYC Marathon. Sedan blev det förstås något strul vid registreringen så att jag fick betala för ännu ett lotteri, men det kanske inte är så mycket att bråka om.
Flygresan var en av de stora variablerna. Jag har ganska mycket is i magen när det gäller att vänta in ett bra pris, och jag vet ungefär vad som är ett bra pris för en flygbiljett. Ibland ser man erbjudanden om ”billiga” flygresor till New York med priser från 5000 kronor eller mer, men ett mer rimligt pris är enligt min mening runt 4000. I slutet av augusti låg priserna på rätt sida om gränsen på de datum jag ville resa. Jag flög med KLM/Delta och köpte flygresan av Travelstart.
Boendet är den andra stora variabeln. Det kan lätt bli den största utgiften – men också den minsta! Min ursprungliga plan för den här resan vara att kombinera gratis boende hos min vän med några få hotellnätter på västra sidan av Central Park i samband med loppet. Det var osäkert och struligt i det längsta innan min flickvän och jag råkade höra talas om ett rum vi kunde hyra. Det kändes som ett bättre alternativ än andra privata rum jag kollat på nätet.
Allt som allt hamnar slutsumman på ungefär 11 000 kronor. Om man jämför med de billigaste paketresorna så tror jag man kan kalla det halva priset. De pengar jag gör av med i New York ser jag inte som ytterligare utgifter, snarare som besparingar eller ett sätt att tjäna in ovanstående utgifter. Min plan är att köpa skor, kläder och prylar som skulle kostat tusentals kronor mer om jag köpt dem hemma.
---
Uppdatering: Jag fick inte av misstag betala för ett extra lotteri. De elva dollarna är inte en lotteriavgift, utan en administrativ avgift som alla sökande får betala.
måndag 1 november 2010
6
Man kan undra vad jag gör i New York så lång tid innan Det Stora Loppet. Inte mycket är det enkla svaret. Och det är väl egentligen en rätt god anledning till att vara här redan nu. Fokus ligger på förberedelser och vila utan vardagliga måsten. Förutom att äta och sånt.
Idag letade jag mig in på en liten italiensk restaurang (i den meningen att de serverade pasta, större delen av personalstyrkan var mexikaner). Det var långt efter lunchtid, så det var inte många gäster och ingen vidare service, men maten var okej.
Medan jag åt anlände en småbarnsfamilj. Redan innan de kommit innanför dörren misstänkte jag att de var svenskar, och det visade sig också stämma. Varför är det så lätt att se sådant? Jag vet inte hur jag gör, men jag känner igen mina landsmän hela tiden. Av någon anledning tror jag att alla är här för maran, men efter ett tag avskrev jag föräldrarna som löpare. Jag drack mitt kaffe och gick utan att hälsa.
Ett par timmar senare blev det återhämtningsjogg. Det blir mycket trafikljus inne i stan, men jag behövde bara stanna helt vid ett par stycken av de ungefär 30 jag passerade. Jag sprang upp till Central Park och förbi de tomma åskådarläktarna de byggt upp vid NYC Marathons mål. Jag känner mig lite förväntansfull.
Efter att ha sprungit tillbaka till parkens sydvästra hörn tog jag tunnelbanan hem. Det blev ungefär 4,4 kilometer på 24 minuter, plus en liten rusning mellan Madison Square Garden och det gamla posthuset på åttonde avenyn. Det kändes fint.
Idag letade jag mig in på en liten italiensk restaurang (i den meningen att de serverade pasta, större delen av personalstyrkan var mexikaner). Det var långt efter lunchtid, så det var inte många gäster och ingen vidare service, men maten var okej.
Rigatoni med bönor, broccoli och köttbullar. Vatten, inte alkohol.
Medan jag åt anlände en småbarnsfamilj. Redan innan de kommit innanför dörren misstänkte jag att de var svenskar, och det visade sig också stämma. Varför är det så lätt att se sådant? Jag vet inte hur jag gör, men jag känner igen mina landsmän hela tiden. Av någon anledning tror jag att alla är här för maran, men efter ett tag avskrev jag föräldrarna som löpare. Jag drack mitt kaffe och gick utan att hälsa.
Ett par timmar senare blev det återhämtningsjogg. Det blir mycket trafikljus inne i stan, men jag behövde bara stanna helt vid ett par stycken av de ungefär 30 jag passerade. Jag sprang upp till Central Park och förbi de tomma åskådarläktarna de byggt upp vid NYC Marathons mål. Jag känner mig lite förväntansfull.
Efter att ha sprungit tillbaka till parkens sydvästra hörn tog jag tunnelbanan hem. Det blev ungefär 4,4 kilometer på 24 minuter, plus en liten rusning mellan Madison Square Garden och det gamla posthuset på åttonde avenyn. Det kändes fint.