6

Man kan undra vad jag gör i New York så lång tid innan Det Stora Loppet. Inte mycket är det enkla svaret. Och det är väl egentligen en rätt god anledning till att vara här redan nu. Fokus ligger på förberedelser och vila utan vardagliga måsten. Förutom att äta och sånt.

Idag letade jag mig in på en liten italiensk restaurang (i den meningen att de serverade pasta, större delen av personalstyrkan var mexikaner). Det var långt efter lunchtid, så det var inte många gäster och ingen vidare service, men maten var okej.

Rigatoni med bönor, broccoli och köttbullar. Vatten, inte alkohol.

Medan jag åt anlände en småbarnsfamilj. Redan innan de kommit innanför dörren misstänkte jag att de var svenskar, och det visade sig också stämma. Varför är det så lätt att se sådant? Jag vet inte hur jag gör, men jag känner igen mina landsmän hela tiden. Av någon anledning tror jag att alla är här för maran, men efter ett tag avskrev jag föräldrarna som löpare. Jag drack mitt kaffe och gick utan att hälsa.

Ett par timmar senare blev det återhämtningsjogg. Det blir mycket trafikljus inne i stan, men jag behövde bara stanna helt vid ett par stycken av de ungefär 30 jag passerade. Jag sprang upp till Central Park och förbi de tomma åskådarläktarna de byggt upp vid NYC Marathons mål. Jag känner mig lite förväntansfull.

Efter att ha sprungit tillbaka till parkens sydvästra hörn tog jag tunnelbanan hem. Det blev ungefär 4,4 kilometer på 24 minuter, plus en liten rusning mellan Madison Square Garden och det gamla posthuset på åttonde avenyn. Det kändes fint.