#326: I Ran

Låten kom redan 1982, men det tog mig nästan 35 år innan jag upptäckte den i och med att jag såg La La Land.

#6: Gonna fly now

En dag som denna då det åter faller snö i Stockholm och solen har visat sig ovanligt lite så kan det behövas en liten motivationshöjare. Det här är en personlig favorit.

Dagens låt (384 dagar)

I min gode vän Daniel Åbergs andra (och nyligen pocketutgivna) roman Vi har redan sagt hej då, bestämmer sig bokens berättarjag Filip för att springa från Hammarby Sjöstad till Björkhagens tunnelbanestation. Det är nyårsafton, det är mörkt, och det är framför allt jävligt halt. Inte helt oväntat gör han en vurpa och stukar foten någonstans i närheten av Hammarbybacken. Filip har dock viktigare saker att tänka på, så han ignorerar den fysiska smärtan och springer vidare.

Sedan jag flyttade till Björkhagen för några månader sedan har jag sprungit samma sträcka åtskilliga gånger. Jag är dock inte lika motiverad som Filip, så nu när halkan åter härskar runt Hammarbybacken så håller jag mig därifrån.

På Daniels egna blogg finns en låtkalender där inbjudna personer varje dag presenterar en låt som skulle kunna ingå på ett soundtrack till Vi har redan sagt hej då. Dagens bidrag, det näst sista, har jag fått äran att välja. Mitt val är kopplat till nyårsafton och har inget med löpning att göra, men det är inte omöjligt att det är den här låten som ekar i Filips huvud när han snubblar sig fram mot Björkhagen.

Veckan efter NYC Marathon

Min målgång i New York City Marathon blev också startskottet för en semestervecka tillsammans med min flickvän. Veckan innan loppet var jag själv i New York och det handlade nästan bara om löpning och förberedelser. Nu skulle vi ta det lugnt och vara shoppingglada turister.

När jag hämtade min startlapp till NYC Marathon på sportmässan några dagar innan loppet så köade jag också en halvtimme för att få biljetter till en konsert med Blues Traveler kvällen efter loppet. Jag fick två biljetter och en glad gubbe stämplad på startlappen.

Empire State Building upplyst med NYC Marathons färger på kvällen.

Konserten var förlagd till Manhattan Center, vilket lämpligt nog bara var fyra gator från där min flickvän och jag bodde. Nu var jag ändå inte särskilt sliten efter loppet, och vi gick faktiskt betydligt längre bara för att hitta ett trevligt ställe att äta och dricka på innan konserten.

De där flaggorna säljs för $150 styck. Kan man ha dem som gardiner?

Vi kom till lokalen i god tid och köpte var sin Coors (eftersom det var den billiga sponsoröl som såldes), tittade på haltande människor och så småningom lite bilder från loppet på storbildsskärmen. Vi var också väldigt nöjda med att få höra och se Blues Traveler, vars sångare gjorde sitt bästa för att häckla de närvarande maratonlöparna mellan låtarna.

”Och det gliiittra' och glääänste mellan oss...”

Maratonveckan fortsatte även på måndagen, men bortsett från några små ärenden på förmiddagen hade vi nu fem dygn i New York som inte handlade om NYC Marathon. Det är en av de stora fördelarna med att vara sin egen researrangör – man behöver inte åka hem till vinterkalla Stockholm redan innan träningsvärken kulminerat.

Även på måndagskvällen blev det konsert eftersom vi av en tillfällighet fick gratis biljetter till Katy Perry. På tisdagen åkte vi till Coney Island och fikade på stranden med kaffe och munkar från Dunkin' Donuts.

Mycket sol och fina vågor, men ändå blev det inget bad.

Strandpromenaden och det klassiska nöjesfältet står inför stora förändringar. Många av de lokala företagarna som funnits här i årtionden hade bara till mitten av november på sig att packa ihop och försvinna. De flesta ställen hade redan stängt, så när vi var färdiga med utsikten gick vi in på New York Aquarium.

”I am the walrus! Goo goo g'joob, goo goo g'joob!”

Vi hade några ”måsten” för veckan, och förutom Coney Island och akvariet planerade vi att se en musikal på Broadway. Nu slumpade det sig så att vi på tisdagskvällen passerade Times Square bara tio minuter före föreställningsstart, så vi köpte två restbiljetter till West Side Story.

På onsdagen blev det en del shopping och en hel del strövande på Lower East Side och i The Village. På torsdagen – som nog var den finaste dagen – var vi i Central Park och hyrde en roddbåt, vartefter det blev det ännu mer shopping!

Ett annat ”måste” var att se FN-skrapan på nära håll, vilket min flickvän inte fått tillfälle att göra vid sina tidigare besök i New York. Nu gick vi dit på fredagen, vår sista dag i stan, efter att ha dansat lite i stora hallen på Grand Central Station.

En stor, blank men lite trasig boll vid den publika entrén till FN.

Vi hann med en hel del annat också, men det finns några saker kvar att göra vid framtida besök i New York. Det är bra, för jag vill gärna kunna locka min flickvän med mer än att bara se mig springa NYC Marathon ännu en gång.

NYC Marathon 2010: Queens & Queensboro Bridge

I Queens började jag oroa mig över att jag var för snabb. Jag var inte rädd att jag hade öppnat för hårt för att orka hela vägen, men jag hade sagt till min flickvän att jag förmodligen skulle nå Manhattan efter 2-2,5 timmar. När jag tittade på klockan fick jag för mig att jag kanske skulle anlända före utsatt tid.

Massa saker fick mig att le. Skyskrapor vi sett tidigare under loppet dök upp igen, fast betydligt närmare så att man förstod hur långt vi hade sprungit. Framme vid Queensboro Bridge kunde man till vänster se baksidan av de enorma neonbokstäver som stavar Silvercup, och till höger de fyra rödvitrandiga skorstenarna som också syns i min profilbild här på bloggen.

Queens sett från Roosevelt Island våren 2008.

Jag tittar på alla som springer framför mig. De är fortfarande ganska många. Är alla dessa människor bättre än mig? Jag vet att det är nu det brukar bli tungt för många, men jag är fortfarande stark. Jag kollar på klockan igen och upptäcker att den inte längre har koll på avstånd och hastighet. Men tiden stämmer och jag förstår att jag kommer att lämna bron och nå Manhattan efter exakt två timmar.

Skulle man tycka att Queensboro Bridge från 1909 är en tråkig och oansenlig bro jämfört med till exempel Brooklyn Bridge, så vill jag framhålla två av dess styrkor: 59th Street Bridge Song (Feelin' Groovy) med Simon & Garfunkel (Slow down, you're moving too fast!), samt att den leder till Manhattan och ett överväldigande mottagande.

Kommande avsnitt:
1st Avenue & Bronx
5th Avenue & Central Park

Tidigare avsnitt:
Staten Island
Verrazano-Narrows Bridge
Brooklyn

NYC Marathon 2010: Verrazano-Narrows Bridge

Det är inte helt sant att man i NYC Marathon springer genom New Yorks samtliga fem borroughs. Startområdet ligger på Staten Island, men direkt efter startskottet lämnar löparna omgående denna ö via den 1,6 kilometer långa Verrazano-Narrows Bridge. Det fria spannet på 1298 meter kan jämföras med till exempel Högakustenbrons 1210 eller Storabältsbrons 1624 och är inte längre längst i världen som det var vid invigningen 1964.

Nu är bron istället mest känd för omvärlden för just New York City Marathon, som flyttade starten hit 1976. Bilder av bron fylld med löpare får ofta illustrera loppet – precis som Lidingövägen sedd från en mindre glamorös gångbro när det gäller Stockholm Marathon.

Bilden gör inte rättvisa åt den fantastiska utsikten man har från bron.

När löpare diskuterar Verrazano-Narrows Bridge så handlar det ofta om nackdelen med att springa på brons undre plan. Ryktet säger att man ska undvika blåsten från sidorna eftersom det händer att löparna ovanför lättar på trycket efter att ha laddat med för mycket vätska under morgonen. Jag märkte aldrig av problemet 2006, och i år skulle jag springa där uppe.

Själv är jag alltid väldigt försiktig med vätskeintaget inför lopp och har som regel att aldrig dicka något under sista timmen. Nu hade jag dock fått en liten påse Gatorade att dricka 15 minuter före start. Jag kollade på klockan om och om igen i brist på annat att göra, drack på utsatt tid och småpratade sedan lite med en man från Schweiz. Av någon anledning fick jag för mig att det var enklast att kasta vantarna innan startskottet. Då visste jag inte hur kallt det blåste uppe på bron.

Jag kunde inte låta bli att sjunga med i Theme from New York, New York med Frank Sinatra medan jag rörde mig mot startlinjen med ett stort leende på läpparna. Framme vid tidtagningsmattan startade jag min egen klocka med drygt två minuter till godo på den officiella tiden.

Leta inte. När den här bilden togs hade jag nog hunnit passera.

Jag sprang till höger om mittsargen, och det var ganska trångt i början. Min klocka var inställd på kilometer och visade 5:15 på första. Det bekymrade mig inte det minsta, men jag ångrade att jag inte sparade vantarna ett tag till. När jag nått brokrönet började det lossna, men jag tänkte mer på att se mig omkring och njuta av ögonblicket än att utnyttja luckorna för att ta mig fram. Det gick dock snabbare på andra och tredje kilometern – 4:35 och 4:10 – och med ens var jag i Brooklyn.

Kommande avsnitt:
Brooklyn
Queens & Queensboro Bridge
1st Avenue & Bronx
5th Avenue & Central Park

Tidigare avsnitt:
Staten Island

353

Sedan igår är det filmfestival i Stockholm. Jag såg på film hemma istället i sällskap med min vän Stefan. Det blev en film med löptema som jag lånade när jag var på Sture bibliotek i torsdags för att lyssna på New York-prat. Se där – film, löpning och New York i en och samma mening – a perfect mix!

Stefan har en gång gett mig ett tummat exemplar av Alan Sillitoes novellsamling The Loneliness of the Long Distance Runner, och nu fick jag möjlighet att återgälda med motsvarande filmupplevelse. Från en filmvetare till en litteraturvetare.

Tyvärr får jag säga att filmen som skildring av löpning lämnade en hel del övrigt att önska. Mest irriterande var att filmens huvudperson sprang så oerhört fult.

Jag: Novellen var bättre.

Stefan: Låten också.