#163: Orientering i hundpromenadtempo

Förra våren och sommaren var jag snabbt ute nästan varje gång det kom en ny orienteringskarta från Friska Nacka. Ibland åkte jag ut till det aktuella området i väntan på att kartan skulle dyka upp. Den här sommaren har jag inte varit lika aktiv. Lite då och då tar jag hunden med mig ut på utflykter i Nacka och prickar av några stolpar. Idag blev det sex stycken.

Stolpe #106 nära Tollare träsk.

Dagens lilla malör inträffade inte i tuff terräng med en bångstyrig hund som drog i kopplet. Istället var det inne i stan som jag trampade snett med högerfoten. Jag har lite ont av det, men det var ingen allvarlig stukning. Söndagens femkilometerslopp är inte hotat.

#21: Att springa och att gå

Jag har varit lite mallig över att ha sprungit tre mil i veckan under några veckor i följd. Det är ju mängder jag inte nått upp till de senaste åren. Kanske inte någonsin.

Nyligen började jag mäta mina hundpromenader med Runkeeper. Det har visat sig att jag för tillfället går uppåt fem mil i veckan med hunden.

Jag lägger alltså föga mer än två och en halv timme på löpning varje vecka, men kanske 10-12 timmar på hundpromenader.

Det borde inte vara så svårt att öka mängden löpning.

Trollsjön (123 dagar)

Lördagen var en bra dag på alla sätt. Söndagen var på nästan alla sätt sämre. För att få vara ensam med mina tankar men ändå få någonting gjort tog jag med mig hunden till Orminge och vandrade ut i skogen för att söka upp några av de senast släppta kontrollerna från Friska Nacka.

Det blev sex orienteringskontroller, en lite större handfull kantareller än den blygsamma skörden från morgonpromenaden, samt ett par vackra vyer. Ja, och så har jag blivit av med både snuva och näsblod, så det finns några saker att glädjas över trots allt.

Trollsjön.

Onödiga risker (230 dagar)

Första punkten på helgschemat var en långpromenad med hunden, så jag bestämde mig för att plocka fyra kontroller i Friska Nacka. Jag siktade in mig på kontrollerna bortom Nackamasterna. Det tog sin lilla tid att komma dit, men de var inte särskilt svåra att hitta med hjälp av mobilappen.

Egentligen borde man börja med den bortersta kontrollen och jobba sig tillbaka hemåt, men nu gjorde jag inte det. Så när kvällens fjärde och sista kontroll var registrerad var jag rätt sugen på att ta den absolut närmsta vägen tillbaka till civilisationen.

Utsikten från kontroll nummer 9, innan den vådliga nedfärden.

Det var fruktansvärt brant ner mot sjön, och det var naturligtvis jättedumt att ta sig ner med en en hund som drar i kopplet. Underlaget var förrädiskt och dolt i blåbärsris, så det kunde gått hur illa som helst. Nu blev det bara ena stortån som fick en törn som resulterade i blod under nageln. Förhoppningsvis har jag lärt mig något (utöver var tiotusen blodtörstiga myggor väntar in sommaren).

Löpvänligt, men inte helt isfritt (301 dagar)

Eftersom en normal arbetsdag ersattes av en kortare utbildningsdag (och kortare resväg) hade jag fortfarande en timmes dagsljus att leka med när jag hade kommit hem.

Jag tog med hunden på en springande inspektion av Björkhagsspåret. Det är en lagom sträcka att springa tillsammans. Hunden är snabbare än vad jag är, men jag slår henne överlägset när det gäller uthållighet. Vi kommer båda att bli bättre under våren.

Det är relativt upptinat i spåret, men vid 1600-, 2200- och 2800-metersmarkeringarna täcker isen fortfarande hela spårets bredd. Antingen tar man det försiktigt eller så tar man en liten omväg som vi gjorde igår. Perfekt upplagt om man är intresserad av att springa lätt kuperade 600-meters intervaller...

Nu på morgonen gick vi Hammarbyrundan också. Där har det tinat så bra att man kan undvika den kvardröjande isen under hela det 900 meter långa elljusspåret.

Det är riktigt fint i den här skogen nu, så ta er gärna dit för en löptur! Jag kan tänka mig att ha sällskap på ett längre pass när jag springer nästa gång på söndag.

Extremt högt och otroligt nära (305 dagar)

På lördagskvällen skämdes jag över att jag inte hade sprungit, men på söndagen var jag glad att jag hade sparat springandet till den vackraste dagen. Det var fortfarande tidig förmiddag när jag sprang de första fem kilometrarna med hunden. Min spådom om barmark är tyvärr ännu inte en absolut sanning, så det blev en del trottoarer även idag.

När jag lämnat hunden improviserade jag min väg genom Hammarbyhöjden och andra närliggande områden. Jag hade inte bestämt riktigt hur långt det skulle bli, så jag höll mig hela tiden inte alltför långt hemifrån. Det blev två små turer upp- och nerför Hammarbybacken samt en sväng förbi Globen där de lastade ut scenografin från gårdagens melodifestivalfinal.

Den sydöstra slingan är de första 5,3. Sedan blev det ytterligare 12,2.

För att jag skulle nå upp i den minst tänkbara definitionen på långpass sprang jag hela vägen till Lilla Sickla och tillbaka istället för att springa närmaste vägen hem. På så sätt blev det åtminstone 100 minuter och 17,5 kilometer. Det var några månader sedan jag nådde upp till det. Jag är också nöjd med att jag lyckades hålla så lågt tempo och att jag fick i mig lunch så snart efter passet.  

Duschsäsongen är här (323 dagar)

De gånger jag sprungit med hunden de senaste veckorna så är det bara jag som har duschat efteråt. Nu är det det hon som måste duscha varenda gång vi varit ute och gått. Minusgrader har sina fördelar.

Bara mellan de två senaste två promenaderna har mycket av isen utanför regnat bort. Det skulle vara skönt om den inte kom tillbaka. Det bästa skulle vara om det hinner torka upp innan det fryser igen.

Jag har inte sällat mig till den kör som redan börjat sjunga att våren är på väg, men jag gläds åt att jag nästa vecka kommer att kunna gå från jobbet när det fortfarande är ljust ute.

Hundrunda (344 dagar)

Även om jag skjuter upp springandet alltför ofta så går det aldrig att komma undan hundpromenaderna. Det bästa vore givetvis om jag kunde kombinera de båda, så att jag tvunget sprang med viss regelbundenhet.

Tyvärr är inte vår hund fostrad så att den snällt springer bredvid mig. De gånger vi varit ute på gemensamma löpturer så drar hon mig först fram i tre kilometer, därefter går det hyfsat en stund innan hon prompt ska stanna och dricka ur någon lerpöl, och innan jag nått fem kilometer är det i princip tvärstopp.

När jag kom hem efter jobbet igår var det som vanligt så att hundpromenaden hade första prioritet, men jag valde att först byta om för att kunna springa. Hunden fick nosa runt lite medan jag väntade på satellitkontakt, sedan blev det ett par varv på Hammarbyrundan (med en och annan nödvändig paus).

Totalt blev det precis över tre kilometer, så vi stannade alltså precis när det började gå bra. Det blev aldrig någon vacker löpning, alldeles för många svordomar och ingen kvalitet över huvud taget. Men passet tjänade ändå dubbla syften – hunden fick komma ut och jag fick springa.

Jag sprang utan kamera, så jag lånade en av mattes nytagna.