78: Ett öga rött

Jag har inte sprungit mycket sedan Viruddenloppet. Bland de tiotalet tillfällen jag ändå har sprungit så är det egentligen bara ett långpass på 25 kilometer som varit något värt att nämna. Den senaste veckan har frånvaroorsaken varit en mild förkylning och en fortsatt oro att smittas av den ögoninflammation som härjat hushållets andra halva i mer än två veckor. Igår blev det min tur, tyvärr.

Pupillens storlek tillåter inte bilkörning idag.

Ett besök på ögonakuten blev mycket lärorikt. Nu vet jag vilka symptom som kan vara något betydligt allvarligare än ett varfyllt öga. Glaskroppsavlossning är tydligen något man får ta med åldern, men näthinneavlossning är betydligt värre. Efter att ha fått näthinnan undersökt känner jag mig därför mycket lugnare. Jag siktar trots allt på start i Midnattsloppet om några timmar. Målbilden har bara blivit lite otydlig.

106: Mitt resultat på Viruddenloppet

Tredje milloppet i år, några sekunder bättre för varje lopp. På Viruddenloppet innebar det 40:28 och nittonde plats. Mer utförlig rapport när vi nått fastlandet.

Bild lånad med tillstånd från Viruddenloppet.

108: Löpturné på Gotland

Det skulle vara kul att åka till Gotland och på kort tid springa tre lopp eller så. En liten turné runt Gotland. Loppens arrangörer skulle kunna slå sig ihop och erbjuda ”Gotlands-touren” eller något liknande, precis som de fyra loppen i Nacka-touren.

Jag har åkt till Gotland för att springa Viruddenloppet, för tredje gången på fyra år. Vi var på ön i tid för Jungfruloppet också, men jag motstod frestelsen.

Det har varit ganska dåligt med löpning den här veckan, bara knappt 8 kilometer igår längs kusten där vi slagit upp tältet. Det kändes nästan improviserat; iklädd enbart badshorts och mina gamla, slitna Asics DS Trainers (som jag sprungit 8 maratonlopp med och egentligen inte använder för löpning längre). Med det fina vädret är det fint att kunna avsluta löpningen i havet.

Nu har vi tagit oss till När och väntar på en sen lunch på golfklubben. Ikväll kl 19:30 är det start i Viruddenloppet, och då får vi se om årets fina form står sig.

111: Till och från badet

För att få ihop lite kilometer så har jag valt att springa till och från badplatserna i närområdet istället för att cykla eller gå. Det går att göra om man först på morgonen låter hunden bada och sedan lämnar henne hemma när man själv ger sig iväg runt lunch.

I tisdags ville jag visa Ulvsjön för min sambo. Hon cyklade och jag sprang. Vi tog vägen förbi Hellasgården och kunde konstatera att det var dubbelt så långt till Ulvsjön, drygt sex kilometer. Varmt var det också, men jag höll tempot uppe. Jag hällde i mig nästan en liter vatten innan vi åt och badade. Vi simmade över sjön och tillbaka, vilket är långt för en så dålig simmare som jag.

Lika varmt på vägen tillbaka och ganska matt kropp i värmen. Hemma grävde jag fram en provpåse med pulver jag fick på en stafett jag sprang med Ingmarie förra året. Det var inte lätt att blanda ut i vattnet, men det smakade ganska gott.

En tom provpåse efter att röken lagt sig.

På onsdagen och torsdagen gjorde vi nya badutflykter, fast nu till Hellasgården och Källtorpssjön. Simningen hade satt sina spår i min kropp, så när jag sprang dessa sträckor var det i skonsamt sexminuterstempo. På hemvägarna unnade jag mig en fartökning på sista kilometern.

Sex korta sträckor på totalt 26 kilometer och två vilodagar därefter. På söndagen avslutade jag veckan med sedvanliga femman. Jag kände mig stark trots gott tempo, inte som för ett par veckor sedan. Inte så mycket kvalitet i träningen och det var länge sedan jag sprang långt. Efter Viruddenloppet på torsdag ska jag hitta tid för ett längre pass.

118: Varmt i Barcelona och progressivt i Björkhagen

Den uttalade avsikten var att Barcelona skulle få minst två snabbfotade besiktningar. Dagarna fylldes förstås snabbt med annat, så det bidde bara en enda löptur. Som mitt ständiga resesällskap konstaterade så blev det som vanligt under dagens varmaste timmar. Den lilla vattenflaskan tömdes redan under de första fyra kilometerna, men trots värmen klarade jag mig tillbaka på hotellet efter totalt 9,5 kilometer. Jag var orolig över de senaste dagarnas huvudvärk efter explosionen på Kärrtorps IP, men det kändes bara lite i början och ingenting efteråt.

Tjurfäktningsarenan vid Plaça Espanya har omvandlats till galleria och biograf med 12 salonger, toppat av en utsiktsterrass med serveringar som går hela varvet runt — precis som löparbanorna på våningen under!

Vi kom tillbaka till Stockholm samtidigt med värmen, så det var fint att springa först framåt kvällen. Jag bestämde mig under första kilometern att bara springa Björkhagsspåret, men att springa snabbare under den andra kilometern och som snabbast den tredje. Skillnaden i tempo blev större än förväntat, från drygt fem minuter via fyra och en halv till prick fyra minuter. Isstället för att avsluta lugnt sprang jag ytterligare 0,6 i fyraminuterstempo. Ett upplyftande pass efter den senaste veckans tvivel.

125: Tävlingsfritt och huvudvärk

Det här var den andra av fyra tävlingsfria helger i följd i min kalender. De flesta år har jag haft ett längre semesteruppehåll än så, om jag inte haft något inbokat mellan Stockholm Marathon och Midnattsloppet.

Förra helgen var det midsommar. Jag var kvar i stan och sprang både på midsommarafton och på söndagen. Efter urladdningarna helgerna innan var jag fylld av självförtroende och längtade efter att testa min snabbhet igen. På fredagen sprang jag till Kärrtorps IP, nyfiken på hur det kändes att springa 800 meter på 3 minuter. Jag tryckte igång klockan och tittade inte på tid eller tempo innan jag gjort två varv, och visst klarade jag tre minuter med några sekunders marginal. Ett varv joggvila och sedan 800 meter igen, även den här gången med några sekunders marginal till tre minuter. Jag hade kunnat springa dem snabbare, men inte många fler i samma tempo. Det fick räcka för den här gången. Jag joggade hem för att förbereda midsommarfirandet innan gästernas ankomst.

Söndagen efter midsommardagen nöjde jag mig med den vanliga femman i motionsspåren, fast med relativt hög ansträngning. Dessvärre innebar det ungefär femminuterstempo, vilket inte imponerar. Nu är det ganska backigt, men det var oväntat tungt mot slutet att ligga i ett tempo under fem minuter.

I måndags kväll satte jag mig i en bil med destination Kiruna. Hemfärd blev det redan under torsdagen, så det fanns inte någon tid för löpning under dessa dagar. Fredag vilade jag och på lördagen kände jag mig allmänt håglös och oföretagsam.

Mot kvällen på lördagen sprang jag bort till Kärrtorps IP igen, den här gången nyfiken på hur en snabb fyrahundring känns. Jag sprang varvet så att jag fick motvinden på avslutande långsidan. Klockan visade 1:16. Jag var så matt i kroppen att jag tog en längre vila än jag hade tänkt mig. Andra fyrahundringen började snabbt, men mot slutet hade jag svårt att hålla tempot. Klockan stannade igen på 1:16, men den här gången fick jag kraftig huvudvärk. Det kom som en explosion. Jag stod stilla med båda händerna tryckta mot huvudet en stund innan jag började gå hemåt. Huvudvärken lättade lite, så när jag nådde entrén till idrottsplatsen började jag jogga långsamt. Det gjorde mindre ont i huvudet när jag andades in, mer ont när jag andades ut.

Huvudvärken höll i sig under resten av kvällen, trots en tablett, och även hela söndagen, trots fler tabletter. När det var som värst på lördagen påminde det mig om min ungdoms migränattacker. På söndagen var det mer en molande och pulserande huvudvärk, nästan helt utan känslor av yrsel och illamående.

Jag är lite orolig över att huvudvärken skulle vara något annat än en tillfällighet. Men nu när jag vaknat på måndagen känns det som att huvudvärken kan vara borta. I så fall har jag en fantastisk vecka framför mig!

139: För långt på Jättelångt-stafetten

För några år sedan var jag inhoppare i ett lag som sprang Vasastafetten. Det gick tillräckligt bra för att jag skulle få en fast plats i laget och springa ytterligare tre år. Vid mitt senaste år i Vasastafetten samsades stafettlöparna med ett litet antal löpare som sprang hela sträckan på nio mil själva. Vi kallade dem ”ensamlöpare”. Det var ett test inför Ultravasan som nu blivit verklighet.

Med Jättelångt är det tvärtom. Det är ett ultralopp som nu också är en stafett. När min snabbe löparvän Erik nämnde deltagande i stafetten så anmälde jag intresse av att ingå i ett lag. Med uppdelningen av 68 kilometer i fem delsträckor blev det totalt två lag — ett rent Runday-lag och ett andra lag med blandade medlemmar — och i lördags sprang jag sista sträckan för det andra laget.

Jag var lite nervös inför löpningen på 15 kilometer eftersom jag fortfarande kände träningsvärken från Runday på måndagen. Förutsättningarna var dock de allra bästa; ett glatt gäng löpare, fantastisk vacker natur och soligt väder med en kraftig medvind.

Meterhöga vågor vid första växling i natursköna Skottviken. 

Det gick bra för de andra i laget, och våra vänner i Runday-laget hade en betryggande ledning som bara blev större för varje växling. När det var min tur så var jag taggad och ångade iväg i bra fart. Jag passerade några ultralöpare och hälsade glatt ”hej hej” till var och en. Jag sprang i fyraminuterstempo eller strax över. Efter 6,7 kilometer var jag ikapp en stafettlöpare, lätt igenkänd på avsaknaden av ryggsäck. Han kom med uppmuntrande ord och sa att nästa inte var långt borta.

Nu sprang vi från öppna landskap in i tät skog, men snart såg jag en rygg utan ryggsäck igen som jag kom ikapp och passerade. Jag hälsade, men såg då att han saknade nummerlapp och helt enkelt bara var ute och sprang. När spåret delade sig såg jag inga markeringar och valde att följa eljjusspåret. Efter en stund blev jag alltmer osäker och stannade upp, vände tillbaka och mötte nöjeslöparen med frågan om han visste hur Roslagsleden gick. Han var inte säker, men trodde att det var tillbaka en bit. Jag fortsatte tillbaka, men vände ännu en gång när jag såg en orange snitsel. Med en dåres envishet fortsatte jag springa till att det kändes helt orimligt. Jag tog fram kartan ur stafettpinnen, men blev inte klokare. Jag joggade håglöst med kartan utvecklad tills jag bestämde mig för att vända igen. Vägen tillbaka var mer än 1,1 kilometer. Sedan sprang jag också några meter i fel riktning innan jag var tillbaka på rätt spår.

Det goda humöret försvann givetvis på vägen, precis som lite av tempot. En lång stund sprang jag utan att se någon annan — fortfarande lite osäker på om jag verkligen sprang rätt — och när jag sedan började passera ultralöpare igen var det utan att hälsa lika glatt som när jag passerade samma löpare första gången. I de snåriga partierna gick det ännu lite långsammare, och vid ett tillfälle trampade jag snett.

När jag nådde Norrtäljes bebyggelse hade jag redan sprungit 15 kilometer och visste inte säkert hur långt det var kvar. Inne i stan var det dock inget att fundera över, bara att gasa på efter bästa förmåga. På upploppet möttes jag av glada rop från båda lagets deltagare, men jag mötte dem med en bister min och fokus på att snarast möjligt nå chipläsaren med stafettpinnen.

Deltagandet i stafetten var tänkt att i första hand vara en rolig grej, men min tävlingsinstinkt gjorde det svårt att vara nöjd med en femteplats. Jag sprang 2,5 kilometer för långt och kom i mål efter killen jag hade passerat. Resultatlistan visar dessutom att vi bara var 12 minuter efter andra- och tredjepristagarna, vilka jag tror att vi hade kunnat mäta oss med på slutet om jag inte hade sprungit fel.

Efter en trevlig avslutning på kvällen med gemensam middag och hemfärd kunde jag inte skaka av mig känslan av misslyckande och besvikelse. Jag hade nionde tid på en sträcka där jag kunde varit näst bäst. Ingen annan i laget visade tillstymmelse till besvikelse, men jag själv känner mig ändå utanför och besviken över känslan att jag inte platsade i laget och att jag inte kunde avsluta snyggt efter vad de andra hade genomfört.

Det positiva är att besvikelse följs av revanschlust. Jag känner stort självförtroende inför kommande lopp i sommar och i höst. Då är också risken mindre att jag skulle springa fel.