Svar på kommentar (42 dagar)

Istället för att skriva ett nytt inlägg valde jag ikväll att bara svara på en lång kommentar på gårdagens korta inlägg.

Löpträningens tre fiender (43 dagar)

Långa arbetsdagar, hämtmat, vardagsrumssoffan.

Min brist som spårvärd (44 dagar)

Trots att jag vetat sedan i fredags att elljusspåret inte lyser som det ska, så var det först nu som jag fortsatte min mejlkonversation med friluft.idrott@stockholm.se. Den största anledningen till mitt engagemang är inte att jag springer där, utan för att jag går den vägen hem från min nya arbetsplats. Imorgon ska jag gå där igen, för första gången sedan i fredags.

100 av 100 (45 dagar)

Tiden höll på att rinna ifrån mig när det kom till de sista 14 kontrollerna i orienteringsprojektet Friska Nacka. Ingen helg återstår i november, och det finns inget dagsljus efter halv fyra så att den här veckans vardagskvällar kan användas.

Måndagar disponerar jag dock lite som jag vill efter lunch, så jag klädde mig varmt och vattenavstötande och tog med mig hunden i bilen till Orminge. Två timmar till att mörkret föll, och det var helt utan marginal som de 14 sista kontrollerna prickades av.

Uppdraget slutfört.

Vanors slut (49/48/47/46 dagar)

Att saker inte alltid blir som man tänkt sig borde inte komma som någon överraskning. Saknas dessutom planering så kan det sluta nästan hur som helst.

Jag har tagit allting lite som det kommer, utan vidare eftertanke. Så går det som det går. Istället för en lugnare period med tydligt fokus har jag kastats mellan olika jobb och aktiviteter. Jag har slarvat och begått misstag, överlåtit åt andra och haft dåligt samvete.

Jag har varit trött och blivit sjuk. Jag har inte sprungit, inte skrivit. En tvångsmässig vana att göra något varje dag behöver bara en dags uppehåll för att upphöra som vana. Den där envisheten blir först svagare för varje gång man misslyckas och försvinner så småningom helt.

Kanske ersätts tidigare vanor av något nytt, eller så lyckas man kanske återuppta den tidigare vanan. Missbrukarbeteende.

Nytt liv, nya vanor (52/51/50 dagar)

Eller kanske snarare nytt arbetsliv och nya ovanor.

Veckan började bra. Bara det att jag kan gå till jobbet på en kvart är en enorm vinst. I måndags jobbade jag dessutom hemifrån på eftermiddagen, vilket innebar en hundpromenad i dagsljus innan lunch. Jag har sällan varit så effektiv en måndagseftermiddag.

Löpning har jag dock inte lyckats få in i schemat. På måndagen blev det festligheter direkt efter avslutat arbete, så tisdagen började med en förlamande baksmälla. Sedan var jag förstås tvungen att åka till min gamla arbetsplats, vilket kostar mig halvannan timme mer i resväg. Givetvis blev det pizza när jag kom hem.

Idag vaknade jag med en lätt förkylning. Det var väl ganska väntat, men jag hoppas på ett snabbt förlopp. Trots att jag har saker inbokade varje kväll och varje dag i helgen hoppas jag nämligen kunna springa något också.

Limbo (55/54/53 dagar)

Vad hände? Jag skulle avsluta heltidsjobbet, njuta av ledigheten och få tid till annat. Nu verkar det som att jag bara går från en plats till en annan, kvar i samma ekorrhjul. Verkar, eftersom jag inte ens säkert vet hur det blir. Därför har det varit en helg av ovisshet och oföretagsamhet. Istället för att känna mig vederkvickt har jag känt mig sänkt.

Men det var det här jag ville, även om jag inte visste hur det skulle se ut. Fortfarande inte vet hur det blir, även om det ju alltid blir bra till slut. Det är bara det där precis innan, när man inte vet, som stör.

En liten runda har jag sprungit i helgen. Det blev tre varv på Hammarbyrundan. Jag höll nog hyfsat tempo även i backarna, för det känns i låren även på kvällen dagen efter.