Jag hann inte med någon skogsrunda på förmiddagen. Det kändes viktigare att få allt i ordning, inte glömma någonting och hämta hyrbilen på utsatt tid.
Valet föll istället på Hälsans stig i Malmköping eftersom den i princip tangerar parkeringen där vi ställde bilen. Det var välskyltat, men det kändes lite kort mellan kilometermarkeringarna. Mestadels rörde jag mig genom bostadskvarter, hela tiden på asfalt och aldrig särskilt långt från min utgångspunkt. Precis när det började regna upptäckte jag att jag gjort ett fullt varv. Visserligen är Malmköping inte stort, men en runda på 4 kilometer är i futtigaste laget. Så jag sprang ett varv till.
Det var alltså inte särskilt spännande, och jag är lite besviken eftersom det finns både sjö och skog precis inpå. Direkt efter att jag avslutat varv nummer två traskade jag därför in i skogen. Jag såg direkt några olika markeringar, och uppe på krönet – Sörmlandsleden! Skarven mellan etapp 20 och etapp 21 ligger ett stenkast från där vi är inkvarterade. Jag hittade en internetanslutning först nu, men jag kunde förstås kollat upp detta tidigare.
fredag 30 april 2010
torsdag 29 april 2010
192
Expertråd och galna kenyaner! Nervöst fummel och andnöd! Spring för livet i Lill-Jansskojen! Det gäller att väcka intresse redan i inledningen så att man inte tappar läsare. Igår kväll var jag på löparträff. Jogg.se hade i samarbete med Craft och Löplabbet bjudit in sina medlemmar till en föreläsning med Ulf Friberg i Löplabbets Kungsgatan-butik och gemensam träning i Lill-Jansskogen efteråt. Mellan 20 och 30 löpar-waanabees nappade på gratiserbjudandet.
Ulf Friberg är tränare på elitnivå. Mycket av det han pratar om är okänt för mig, både vad gäller träning och namn på olika elitlöpare. Det beror väl mest på att jag aldrig varit särskilt sportintresserad eller ägnat mig åt seriös träning av något slag, men nu lyssnar jag intresserat. Ulf Friberg presenterar sig själv och sin bakgrund, ger definitioner av olika sorters löpträning, berättar anekdoter och dråpliga kenyanhistorier samt svarar på åhörarnas frågor.
Alla får var sin vattenflaska (till den ständigt växande samligen) i pausen mellan föreläsning och träning. Utanför faller det några regndroppar. I lugnt tempo joggar vi förbi Stureplan och Stadion till ett hörn av Lill-Jansskogen – Klappjakten tror jag man kallar platsen – där vi ska springa intervaller. Men först blir det löpskolning med Jonas Legernes, ett antal små övningar för att stärka muskler och främja löptekniken.
Jag har trott mig ha åtminstone genomsnittlig kroppskontroll och koordinationsförmåga. Men ett par av de olika övningarna har jag svårt att utföra på rätt sätt. Jag känner mig otroligt klumpig, och när löpskolningen är över så är jag helt slut. Jag inser att jag under mina ansträngningar att göra rätt har hållit andan, glömt bort att andas normalt.
Vi ska springa intervaller, 2x(5-3-1min) med 2-1-1-vila. Det innebär att springa i högt tempo under 5 minuter, vila 2 minuter, springa 3 minuter, vila 1 minut, springa 1 minut och sedan repetera hela serien. Vi blir tillsagda att inte gå ut för hårt – det är bättre att den andra serien går snabbare än den första.
När vi kör igång tar det inte lång tid förrän jag bara har ett par killar framför mig. Jag tänker att jag borde kunna hålla tävlingsfart, det rör sig ju bara om en dryg kilometer, så jag ligger kvar där. Efter ett tag känns det dock riktigt ansträngande, och jag inser att jag har inlett för snabbt. På den efterföljande treminutaren tar jag det därför ganska lugnt, och på de följande intervallerna finner jag min plats några gubbar längre bak i fältet.
Under den sista minuten drar jag upp tempot igen. I en minut kan jag ge järnet när jag vet att det inte blir något mer efteråt. Sedan samlar vi ihop oss en sista gång och tackar Ulf Friberg innan vi lugnt joggar tillbaka mot stan. Jag känner att benen fått sig en ordentlig omgång. Det lätta regnet känns inte det minsta besvärande, men i väntan på tunnelbanan hinner jag bli kall och när jag väl kommit till Gubbängen så fryser jag.
Jag känner mig mycket nöjd med hela arrangemanget. Jag har genomfört mitt första riktiga intervallpass och jag är inte rädd för att närvara på fler löparträffar om sådana skulle dyka upp. Det har gått många år sedan grundskolans gymnastik/idrott, och det är hög tid att jag lämnar det där motståndet bakom mig.
Ulf Friberg är tränare på elitnivå. Mycket av det han pratar om är okänt för mig, både vad gäller träning och namn på olika elitlöpare. Det beror väl mest på att jag aldrig varit särskilt sportintresserad eller ägnat mig åt seriös träning av något slag, men nu lyssnar jag intresserat. Ulf Friberg presenterar sig själv och sin bakgrund, ger definitioner av olika sorters löpträning, berättar anekdoter och dråpliga kenyanhistorier samt svarar på åhörarnas frågor.
Alla får var sin vattenflaska (till den ständigt växande samligen) i pausen mellan föreläsning och träning. Utanför faller det några regndroppar. I lugnt tempo joggar vi förbi Stureplan och Stadion till ett hörn av Lill-Jansskogen – Klappjakten tror jag man kallar platsen – där vi ska springa intervaller. Men först blir det löpskolning med Jonas Legernes, ett antal små övningar för att stärka muskler och främja löptekniken.
Jag har trott mig ha åtminstone genomsnittlig kroppskontroll och koordinationsförmåga. Men ett par av de olika övningarna har jag svårt att utföra på rätt sätt. Jag känner mig otroligt klumpig, och när löpskolningen är över så är jag helt slut. Jag inser att jag under mina ansträngningar att göra rätt har hållit andan, glömt bort att andas normalt.
Vi ska springa intervaller, 2x(5-3-1min) med 2-1-1-vila. Det innebär att springa i högt tempo under 5 minuter, vila 2 minuter, springa 3 minuter, vila 1 minut, springa 1 minut och sedan repetera hela serien. Vi blir tillsagda att inte gå ut för hårt – det är bättre att den andra serien går snabbare än den första.
När vi kör igång tar det inte lång tid förrän jag bara har ett par killar framför mig. Jag tänker att jag borde kunna hålla tävlingsfart, det rör sig ju bara om en dryg kilometer, så jag ligger kvar där. Efter ett tag känns det dock riktigt ansträngande, och jag inser att jag har inlett för snabbt. På den efterföljande treminutaren tar jag det därför ganska lugnt, och på de följande intervallerna finner jag min plats några gubbar längre bak i fältet.
Under den sista minuten drar jag upp tempot igen. I en minut kan jag ge järnet när jag vet att det inte blir något mer efteråt. Sedan samlar vi ihop oss en sista gång och tackar Ulf Friberg innan vi lugnt joggar tillbaka mot stan. Jag känner att benen fått sig en ordentlig omgång. Det lätta regnet känns inte det minsta besvärande, men i väntan på tunnelbanan hinner jag bli kall och när jag väl kommit till Gubbängen så fryser jag.
Jag känner mig mycket nöjd med hela arrangemanget. Jag har genomfört mitt första riktiga intervallpass och jag är inte rädd för att närvara på fler löparträffar om sådana skulle dyka upp. Det har gått många år sedan grundskolans gymnastik/idrott, och det är hög tid att jag lämnar det där motståndet bakom mig.
onsdag 28 april 2010
193
Jag har en tendens att skjuta upp saker till senare.
Igår tänkte jag att löpningen kunde vänta till morgonen efter. Men trots att jag vaknade tidigt i morse (pga en fickringning från en kompis kl 06:29) så gick hela förmiddagen åt till annat. När det sedan bara fanns precis så mycket tid kvar som behövdes så dök det givetvis upp något helt annat som behövde lösas på en gång. (Jag har en hel del att säga om Fortums rutiner, men det här är inte rätt forum.)
Nåväl, jag skulle ju ändå dra på mig träningskläderna senare på kvällen, och skulle inte löparträffen arrangerad av jogg.se bjuda på tillräckligt mycket löpning så kunde jag väl alltid springa hem efteråt, tänkte jag. Fast nu när jag kommit hem – med tunnelbana – så kan jag meddela att jag är nöjd med dagens löpning.
Jag tänker skriva mer om löparträffen och kvällens träningspass, men jag väntar till imorgon.
Igår tänkte jag att löpningen kunde vänta till morgonen efter. Men trots att jag vaknade tidigt i morse (pga en fickringning från en kompis kl 06:29) så gick hela förmiddagen åt till annat. När det sedan bara fanns precis så mycket tid kvar som behövdes så dök det givetvis upp något helt annat som behövde lösas på en gång. (Jag har en hel del att säga om Fortums rutiner, men det här är inte rätt forum.)
Nåväl, jag skulle ju ändå dra på mig träningskläderna senare på kvällen, och skulle inte löparträffen arrangerad av jogg.se bjuda på tillräckligt mycket löpning så kunde jag väl alltid springa hem efteråt, tänkte jag. Fast nu när jag kommit hem – med tunnelbana – så kan jag meddela att jag är nöjd med dagens löpning.
Jag tänker skriva mer om löparträffen och kvällens träningspass, men jag väntar till imorgon.
tisdag 27 april 2010
194
Vilodag schmilodag tänkte jag och hade för avsikt att byta hunden mot löpar-outfit efter en timmes promenad. Vädret var om möjligt ännu bättre än vid gårdagens löptur och jag kände för att springa på upptäcktsfärd. Men av någon anledning blev jag kvar inomhus så länge att vädret hann skifta, och då kändes det inte så angeläget att komma ut igen.
Jag har suttit mycket framför datorn idag, mest för att få struktur på en massa osorterat material. Plötsligt insåg jag att det som i stort sett alltid varit mitt främsta intresse – film – har fått mindre uppmärksamhet samtidigt med att mitt intresse för löpning har ökat. Och imorgon kväll krockar månadens filmquiz med en löparträff...
Jag har suttit mycket framför datorn idag, mest för att få struktur på en massa osorterat material. Plötsligt insåg jag att det som i stort sett alltid varit mitt främsta intresse – film – har fått mindre uppmärksamhet samtidigt med att mitt intresse för löpning har ökat. Och imorgon kväll krockar månadens filmquiz med en löparträff...
måndag 26 april 2010
195
Efter en vilodag som inkluderade åtta timmars resa kändes det lockande att komma ut och springa en runda i det finfina vädret. Det är tydligt att den nyanlända våren medför att gångvägar och trottoarer fylls på med människor. Det är också uppenbart att många av dem saknar såväl hyfs som kännedom om grundläggande trafikregler. På fredag förmiddag hoppas jag få tillfälle att ta en lite längre runda i en mer fridfull skogsmiljö.
Det verkar inte som att lördagens lopp har satt några allvarliga spår i kroppen. Snuvan – som blev lite värre igår – har också så gott som försvunnit. Det var därför inga problem att hålla 4:30-fart genomtillvaron Hökarängen, trots vinglande cyklister, spottande dagdrivare och lattemammor i bredd. Snart vet jag om det går lika bra över stock och sten på dubbla distansen.
Det verkar inte som att lördagens lopp har satt några allvarliga spår i kroppen. Snuvan – som blev lite värre igår – har också så gott som försvunnit. Det var därför inga problem att hålla 4:30-fart genom
söndag 25 april 2010
196
Sentrumsløpet firade i år att det var det 30:e loppet. Jag märkte inga större skillnader mot mina sex senaste års deltagande, förutom att det var fler som sprang och att vi fick en reflexväst storlek M. Jag tycker verkligen om Sentrumsløpet, men det här är några saker norrmännen kan göra bättre under kommande år:
Nu har jag lämnat Oslo för den här gången, men jag återvänder självklart för nästa upplaga av Sentrumsløpet.
Jag tog det lugnt. De måste mena Martin Kellerman och hans vänner.
Om jag ska säga något mer om min egen insats i gårdagens lopp så är det att jag inte ska fega ur så som jag gjorde och nästan alltid gör. Jag har tyvärr svårt att ge 100 procent. Jag vet inte hur mycket jag ger nu, men jag borde ha så mycket vinnarskalle att jag kan ge lite extra åtminstone på upploppet när jag sett att jag har en någorlunda bra tid på gång.Startlappsutdelningen bör erbjuda mer! Allt som finns nu är lite reklamfolders och väldigt begränsat med löparutrustning till priser som inte imponerar.
Skicka med en klisterremsa om man ska använda ChampionChip! Man ska inte behöva snöra upp halva skon för att sätta fast och ta bort chipet.
Var tydligare med att deltagarna ska stå i rätt startgrupp! Om man låter folk göra som de vill så är det nästan meningslöst att göra en indelning.
Mellantider för varje kilometer! Att bara registrera mellantid vid 5 kilometer är lite snålt. Så sent som förra året gavs mellantider varje kilometer.
Ge löparna valuta för anmälningsavgiften eller sänk den! För ca 400 SEK får man utöver medaljen inte mycket mer än en banan och lite sportdryck.
Nu har jag lämnat Oslo för den här gången, men jag återvänder självklart för nästa upplaga av Sentrumsløpet.
Jag tog det lugnt. De måste mena Martin Kellerman och hans vänner.
lördag 24 april 2010
197
Det blev solsken och varmt som vanligt på Sentrumsløpet. Skönt att inte behöva fundera över vad som skulle vara rätt klädsel. Enda irritationsmomentet – om än litet – var att årets införande av startgrupper med olika starttider inte respekterades av alla deltagare. Det var inte skyltat heller vad jag kunde se.
Per och jag önskade varandra lycka till precis innan startskottet. Han har varit den snabbare av oss varenda gång vi båda har sprungit, så det kändes bra att ha honom i mitt synfält så länge som möjligt. Första kilometern gick på långsamma 4:27. Det var inte en särskilt lovande inledning, men sjätte kilometern var faktiskt ännu sämre.
Jag trodde att Per kanske skulle hinna ifrån mig, men jag använde honom som hare ända fram till markeringen för 9 kilometer då jag sprang om honom. Jag såg då också – efter att ha missat markeringarna för både 7 och 8 kilometer – att det fanns en liten chans att slå förra årets tid (41:06) som också är mitt personbästa på milen. Att jag inte gjorde bättre än 3:58 på sista kilometern ser jag som det främsta skälet till att jag misslyckades. Jag har nog aldrig gjort en sämre spurt på Karl Johan.
När jag mötte Sara efter målgång sa hon ”41:10”. ”Det fick jag på min klocka också” svarade jag. Jag hade helt glömt bort att jag hade angett hennes mobilnummer vid anmälan eftersom sms-tjänsten bara fungerade på norska nummer. Mitt officiella resultat är alltså fyra retliga sekunder sämre än förra året, och det blev inget nytt personligt rekord på sträckan.
Det blev ingen medalj heller. Alla som gick i mål fick istället en liten flyer med en avbildad medalj och beskedet att de verkliga medaljerna ligger ”askefast på en flyplass i Hong Kong”. Vi kommer att få våra medaljer senare, och tills dess kan vi trösta oss med var sin reflexväst.
Per och jag önskade varandra lycka till precis innan startskottet. Han har varit den snabbare av oss varenda gång vi båda har sprungit, så det kändes bra att ha honom i mitt synfält så länge som möjligt. Första kilometern gick på långsamma 4:27. Det var inte en särskilt lovande inledning, men sjätte kilometern var faktiskt ännu sämre.
Jag trodde att Per kanske skulle hinna ifrån mig, men jag använde honom som hare ända fram till markeringen för 9 kilometer då jag sprang om honom. Jag såg då också – efter att ha missat markeringarna för både 7 och 8 kilometer – att det fanns en liten chans att slå förra årets tid (41:06) som också är mitt personbästa på milen. Att jag inte gjorde bättre än 3:58 på sista kilometern ser jag som det främsta skälet till att jag misslyckades. Jag har nog aldrig gjort en sämre spurt på Karl Johan.
När jag mötte Sara efter målgång sa hon ”41:10”. ”Det fick jag på min klocka också” svarade jag. Jag hade helt glömt bort att jag hade angett hennes mobilnummer vid anmälan eftersom sms-tjänsten bara fungerade på norska nummer. Mitt officiella resultat är alltså fyra retliga sekunder sämre än förra året, och det blev inget nytt personligt rekord på sträckan.
Det blev ingen medalj heller. Alla som gick i mål fick istället en liten flyer med en avbildad medalj och beskedet att de verkliga medaljerna ligger ”askefast på en flyplass i Hong Kong”. Vi kommer att få våra medaljer senare, och tills dess kan vi trösta oss med var sin reflexväst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
