Strandlöpning i Tulum

Det är jobbigt att vara tillbaka i vardagen. Jag vet dessutom precis var jag skulle vilja vara just nu.

Ledigt i kalendern 2011-11-06

Sökfunktionen kom upp för ungefär en timme sedan.

Jag har ännu inte hittat någon vinnare bland mina bekanta. Finns det någon?

De sista startplatserna till NYC Marathon 2011

Jag är ganska lyckligt lottad som har fått springa New York City Marathon inte bara en utan två gånger, både 2006 och 2010. Första gången för att jag hade tur i lotteriet, andra gången för att jag hade haft otur tre år i rad. Jag vill gärna springa igen, men jag vet ännu inte när nästa gång blir.

Imorgon (onsdag) är det dragning i lotteriet igen. Jag känner några personer som har chans att få en plats i NYC Marathon 2011 på det viset, bland annat min vän Daniel, och jag håller tummarna för att både han och de andra ska få samma fantastiska upplevelse som jag redan haft två gånger. Men om Daniel eller någon av de andra får en plats och jag själv blir utan... då kommer jag nog inte kunna låta bli att bli lite besviken.

NYRR 4 Miles i Central Park

Det fanns två alternativ på morgonen; att jogga upp till Central Park på 20-30 minuter utan något att lämna in, eller åka tunnelbana med en ryggsäck innehållande lite torra kläder. Jag chansade på det första alternativet, men när jag kom ner till gatan och såg regnet studsa mot trottoaren tog jag hissen tillbaka upp för att hämta jacka och väska.

Målområdet dagen innan loppet. Lugnet före stormen regnet.

Jag drog en plastpåse över väskan innan jag lämnade den. Det var då alldeles för lång tid till start för att jag skulle kunna hålla mig varm i regnet med bara shorts och kortärmat, så jag ställde mig i en redan välbefolkad gångtunnel. Med sex minuter till start joggade jag bort till min startfålla och kom fram lagom till nationalsången som varade lika lång tid som det tog för min klocka att få kontakt med satelliterna.

Oavsett var i världen jag springer så tänker jag nästan alltid samma sak direkt efter startskottet: Vad gör alla långsamma löpare i den här startgruppen? Om jag inte står långt fram i fållan får jag nästan alltid sicksacka förbi massa människor som håller betydligt lägre tempo än vad som gäller för gruppen.

Efter mindre än en kilometer märkte jag att höger skosnöre slängde runt vristen. Satt skon tillräckligt bra för att fortsätta eller skulle jag knyta skosnöret? Jag gjorde bedömningen att jag var tvungen att stanna. Det är inte lätt att knyta skosnöret med stelfrusna och blöta fingrar. Jag förlorade nog minst 20 sekunder på att göra en ny dubbelknut.

Klockan vid 2 miles visade 13 minuter, och även om jag hade 25 sekunder till godo på ”gun time” så insåg jag att det skulle bli svårt att göra en bra tid. Istället blev det lite motigt, och jag fick ytterligare två kilometertider över fyra minuter. Jag kände mig inte särskilt snabb. Lite längre fram såg jag hur det tunnades ut till en enkel rad löpare, men jag nådde aldrig dit.

Min väg genom parken enligt Garmin Connect och Bing.

Med mindre än en kilometer kvar kändes högerskon lös igen. Nu lät jag det vara. Det blev en ganska oinspirerad slutspurt med enda målsättningen att gå under 26 minuter. Det blev 25:46 enligt den officiella resultatlistan. Nytt personbästa på distansen eftersom jag inte sprungit den på tre år, men de första fyra femtedelarna av Poland Spring Marathon Kickoff i höstas gick faktiskt snabbare.

En tid under 25 minuter i lördagens lopp hade inneburit en plats bland de 100 första, vilket inte är fy skam i ett lopp med över 5000 deltagare. Nu fick jag nöja mig med plats 157 och en genomsnittlig tid på 6:27 per engelsk mil eller 4 min/km.

Ett diagram från Funbeat visar tydligt den oönskade tempoväxlingen.

Man kan se lite av hur regnigt det var på bilder hos New York Road Runners. När jag väntade på tunnelbanan och kramade ur mina blöta strumpor för att byta till mina medhavda kläder visade det dessvärre sig att de var ganska blöta de också. Kläderna låg löst i väskan och hade sugit upp vatten nerifrån där väskan inte var täckt av plastpåsen.

Den här gången var det faktiskt inte så roligt att springa i Central Park som det brukar vara. Det berodde helt och hållet på vädret, vilket jag stördes mest av före och efter (bortsett från fadäsen med skosnöret). Under eftermiddagen och kvällen var vädret lika löpvänligt igen som dagen innan.

Vad lärde jag mig då på det här loppet? Att alltid vara förberedd! När det regnar räcker inte en slarvig dubbelknut på skosnöret, och det kan vara en god idé att tejpa bröstvårtorna även för kortare distanser. Det går inte att spå väder två veckor i förväg. Med rätt kläder att springa i och regnskydd för väskan hade både loppet och hemfärden kunnat bli hyfsat angenäma upplevelser.

Regnigt lopp på Påskafton?

Det är fortfarande fredag i New York. Tidigare ikväll gick jag till New York Road Runners och hämtade min startlapp till morgondagens lopp i Central Park, NYRR 4 Mile.

Loppets 4 engelska mil är en distans jag inte har sprungit på tre år. Jag har inga stora förväntningar på min prestation, men om allt går bra hoppas jag på en sluttid under 25 minuter. Det skulle nämligen innebära en liten förbättring av min ”best pace” på 6:16/mile.

Utöver det faktum att jag inte tränat på två veckor så känns väderprognosen lite tråkig. Visserligen brukar jag prestera bra i kyla och lätt regn, men det behöver inte ösa ner. Starten går klockan 9, vilket skulle kunna bli obehagligt om man tittar på prognosen från yr.no.

I sidospalten har jag angett att jag har som mål att springa 4 engelska mil under 24 minuter. Det är en naturlig följd av att jag gärna skulle springa 5 engelska mil under 30 minuter. Det är dock inget jag räknar med att klara under 2011.

Någon fin liten logga till loppet finns inte att finna på nätet, men däremot på den tröja jag fick tillsammans med startlappen. En välkommen bonus inbakad i startavgiften på $18.

Min nya jobbmobil och en spegelvänd tröja.

NYC Running Show 2011

Efter 10 dygns sol- och kärlekssemester har jag lämnat Mexiko bakom mig. För att undkomma saknaden kommer jag att fokusera på löpningen igen (för första gången på nästan två veckor).

Förra besöket blev knappt ett dygn långt. Nu blir det två dygn till.

Jag har varit relativt isolerad från det mesta den senaste veckan. Det finns mycket att läsa ikapp, inte minst om Boston Marathon som var i måndags. Det får dock vänta ytterligare några dagar, för nu är jag tillbaka i New York.

När jag tillfälligt hade tillgång till ett öppet nätverk (på Don Cafeto i tisdags) så anmälde jag mig till en löparmässa i New York. Det verkade vara en schysst deal och tajmingen var ju helt rätt. Inbjudan kom från JackRabbit Sports, en av de butikskedjor i New York jag handlat skor hos tidigare. Nu tror jag att jag har de skor jag behöver, men jag kan tänka mig att köpa lite andra prylar.

Jag saknade verkligen solglasögon när jag var i Mexiko. Har jag tur så hittar jag ”min modell” hos Adidas på mässan. Kanske fortsätter den närmast ändlösa jakten på en lagom stor ryggsäck också. Allt annat blir en bonus.

Buss och cykel, men ingen löpning i Mexiko

I fredags utsatte vi oss för tre längre bussfärder för att ta oss från Yucatans norra kust ända ner till den södra delen som gränsar till Belize. Sedan dess har jag en lätt förkylning eller någon form av allergi. Det är ett besvär som kommer och går utan att jag kunnat se något tydligt mönster, men det har i vilket fall hindrat mig från att springa under helgen.

Våra vänner i Chetumal lånade oss cyklar så att vi på egen hand lätt kunde ta oss till Oxtankah för att se mayaruinerna och kanske stanna och bada någonstans på vägen. Det blev en del avbrott under turen, bland annat när jag fick punktering, men vi fick ihop två och en halv eller kanske uppåt tre mil under dagen. Det blev också veckans samlade träning.

Sista kvällen i Chetumal måste jag ha ätit något olämpligt, så när vi på måndagen åkte norrut var det med viss oro för hur livet på stranden skulle te sig. Idag kan jag dock med stor glädje meddela att jag har återhämtat mig och börjat ladda upp för resten av veckan.

Mexikanskt för både mage och strupe på Don Cafeto.

Löparens svarta hål

Det var en speciell dag idag. Byborna firade helgonet Elmo, bland annat genom att dansa och dricka stora mängder öl. Själv dansade jag inte. Jag har inte sprungit heller sedan jag kom till Holbox för snart tre dagar sedan.

Holbox betyder svart hål på mayaspråket. Det är också namnet på en ö inte långt från Cancun. På den norra sidan är det ganska långgrunda stränder, inte minst när det är lågvatten.

Ett inslag i dagens firande var att skolbarnen sprang ute i vattnet in mot byn från några kilometers avstånd. Jag undrade om det var öppet för deltagande, men fick bara skratt som svar.

Jag lever ett stillsamt semesterliv med få tankar på löpning. Idag har vi bara ätit, druckit, kört runt ön i en hyrd golfbil och badat. När vi åkt vidare från Holbox ska jag dock försöka få användning för de nedpackade löparskorna.

Vägen till och från jobbet

Med både frukost och en längre hundpromenad avklarad var klockan bara 10 när jag på lördagen gav mig ut för att springa långpass. Trots att det var den första av 17 lediga dagar så valde jag att springa i riktning mot min arbetsplats.

Så fort jag börjat springa såg jag pulsen gå från 85 till 170. I uppförsluten gick pulsen upp över 180, men i övrigt var det inte så svårt att ligga strax under 170 och ändå hålla lagomt långpasstempo. Jag vet att det låter mycket, men det är normalt för mig och jag har en maxpuls en bra bit över 200.

Resten av det här inlägget kommer inte att handla så mycket om löpning, så är man inte överdrivet intresserad av mina äventyr i Stockholms södra förorter går det bra att sluta läsa nu.

Långpasset var tänkt att ge lite klarhet i hur jag bäst springer till och från jobbet. På en lunchrunda har jag en gång sprungit tre kilometer på den ena av de två vägar jag tror är de mest lämpade. Från andra hållet har jag har sprungit så långt som till Rågsved, vilket bara är 4 kilometer. Den återstående mittendelen var outforskad utöver lite kartstudier som hade hunnit falla ur minnet.

Efter Huddingevägen blev det alltså ganska improviserat. Istället för att leta upp och följa Häradsvägen så korsade jag den (såg ingen skylt), förlorade känslan för väderstrecken och valde lite senare att följa skyltningen mot Källbrinks IP. Noterade där att löparbanorna såg isfria ut, sprang in på skogens motionsspår och frågade en utpumpad kille på en bänk om vägen.

Efter att ha gjort en liten extra cirkel sprang jag snart på den andra av de två vägar jag tidigare valt mellan på kartan, det som killen på bänken kallade för ”brandvägen”. Jag antog att det var Långängens motionsspår jag skymtade i skogen. Vid brandvägens slut var jag så nära jobbet att jag faktiskt funderade på att springa dit och ta något att dricka innan jag sprang hem.

Nu valde jag att springa som på lunchrundan och sedan följa Häradsvägen. Ganska snart började jag dock improvisera igen. När jag korsat Huddingevägen sprang jag in på Ågestavägen istället för Rågsvedsvägen och sökte mig därför lite mer norrut på mindre vägar. Det var mycket, mycket bättre.

Jag hade turen att hamna på Kräpplaspåret som jag sprang på när jag provade att springa Hälsans Stig Rågsved förra året. Tyvärr mindes bara hur vackert det då var och inte hur jag lättast kom hem därifrån. Nu sprang jag på måfå förbi kolonilotter och illegala soptippar tills jag nådde Magelungsvägen.

Jag var trött nu och visste inte vilket håll som var närmast hem. Efter viss tvekan valde jag att springa så att jag så småningom passerade Fagersjöspåret med vetskapen att det bara var två kilometer hem. För att nå upp i prick 26 km fick jag avsluta med några uppförstrappor. Klockan stannade på 2 timmar och 30 minuter.

Energipåfyllningen där hemma efter avslutat pass.

Jag tror att jag kan hitta en löpvänlig väg till jobbet som är en bra bit under 14 kilometer, kanske neråt 13. Drömmen skulle då vara att kunna springa från dörr till dörr på mindre än en timme. Jag får studera lördagens långpass till Långängen och se var jag kan kapa några hörn.

Solsken i sikte

I morse var jag så stressad att jag fick slå ut kaffet i vasken innan jag hastade iväg för att först lämna hunden och sedan åka vidare till jobbet. Det var inte bara kaffet som var bortkastat. Morgonens timme vid datorn var lika resultatlös som timmarna under den alltför sena gårdagskvällen. Min frustration över detta varade som tur var bara några timmar till. Resan till den andra kontinenten köptes strax före lunch.

Dagen gick från mörka moln till solsken (vilket förstås är en metafor – kontoret jag jobbar på saknar fönster). Mitt goda humör grumlades inte ens av att jag sovit som en småbarnsförälder och började känna en tilltagande huvudvärk. Det är möjligt att kaffebrist var orsaken till huvudvärken, för den traditionella dubbelespresson efter lunch uteblev den också.

Med det viktigaste på veckans agenda avklarat kom planerna på att springa tillbaka. Kort runda ikväll, hem från jobbet på torsdag och långpass på lördag? Väl hemma kände jag dock för att ta det lugnt, så löpningen ersattes av en kopp kaffe och av att jag läste ikapp inlägg från de löpbloggar jag följer. Jag har märkt hur mina läsvanor har förändrats, så det blir nog ett nytt inlägg i ämnet snart.

Gubbängen utan K

Det har varit en ansträngande vecka, både hemma och på jobbet. Egentligen var det väl just kombinationen – att inte kunna ägna varken det ena eller det andra min fulla uppmärksamhet, att inte fysiskt kunna vara på två platser samtidigt när jag ändå varit det mentalt.

Under fredagen avslutade jag min arbetsvecka samtidigt som min flickvän inledde en lång utlandsvistelse. Nu har även jag landat. Det tog mig i princip hela helgen att återhämta mig fysiskt och psykiskt samtidigt som jag försökte återställa hemmiljön till normal ordning från totalt kaos. Att springa har inte varit mer än en tanke.

Det är konstigt att vara ”ensam” i Gubbängen. Det är som att ha övertagit någon annans plats. Jag bor i en lägenhet som en gång var min flickväns lägenhet, hälsar på folk jag inte känner när jag är ute med vad som en gång var min flickväns hund. Hemma omges jag faktiskt inte av många saker jag hade för mer än tre år sedan. Ändå har jag bara saknat två saker den här helgen: min flickvän och löpningen.