#54: Anmäld till Midnattsloppet

Ikväll anmälde jag mig till Midnattsloppet i Stockholm. Det blir trettonde året i rad som jag springer. Jag skickade med en länk till mitt resultat i Sentrumsløpet med hopp om att få stå i startgrupp 1B istället för 1C. På anmälningssidan ser det dock ut som att platserna i 1B redan är slut. I värsta fall får jag väl ställa mig långt fram i 1C och hoppas på att det inte blir alltför jobbigt att ta sig fram.

#53: Lopp på fem kilometer

Jag trodde först att Nacka-touren innebar en halvmara och tre tiokilometerslopp, men som anmäld i tävlingsklassen förväntas jag springa fem kilometer när jag deltar i Solsidan runt.

Jag springer sällan lopp kortare än en mil. Fem kilometer har jag bara sprungit en gång (om man räknar bort några deltaganden i Bellmanstafetten), vilket var Skärholmsloppet 2012. Min tid då blev 19:48, vilket alltså är att betrakta som mitt personbästa på distansen. Samtidigt blir det lite konstigt, för jag har ju flera gånger sprungit fem kilometer snabbare när jag sprungit mina bästa millopp.

Nu får jag en ny möjlighet att göra en bra tid på fem kilometer. Kan under 19 minuter vara ett lämpligt mål?

#52: Lennart och jag

Det händer inte så mycket här just nu, förutom att träningsvärken långsamt ebbar ut. Men jag inspirerar till text och tankar på annat håll. Läs om varför Lennart utbrister ”Jävla Morgan!”.

Lennart (41:01) och jag (41:09) efter Kistaloppet 2011...

...och efter Hässelbyloppet 2012 (39:06 respektive 39:57).

#51: Åskådare till provlöpning av Stockholm Marathon

Igår var det många som provsprang det andra varvet på Stockholm Marathon. Jag hade två mycket goda skäl att inte delta i arrangemanget. För det första skulle jag inte ha klarat att springa över två mil dagen efter att ha sprungit en halvmara. För det andra så jobbade jag. Men jag såg tre stora grupper som faktiskt sprang. De hade fint väder. Hoppas att vädret blir lika fint sista lördagen i maj.

Den snabbare gruppen vid provlöpningen av Stockholm Marathons andra varv.

#50: Rapport från Nacka Halvmaraton 2015

Väderprognosen justerades i omgångar under veckan, och det faktiska utfallet överträffade både farhågor och förväntningar. Mina personliga förutsättningar kändes något bättre än vid loppet veckan innan. Det enda som fick mig lite orolig var att magen strulade både dagen innan och på morgonen. På väg ut till start med Saltjöbanan undrade jag faktiskt om jag skulle må illa också. Jag var dock i god tid och kände ingen stress.

Jag ställde mig långt fram vid start. Under första kilometern var det flera som sprang om mig, men klockan visade att jag höll önskvärd fart på drygt 4 minuter per kilometer. Jag fortsatte i samma tempo och memorerade backarna. Loppets första sex kilometer är samma som de sex sista. Efter fem kilometer tog jag en plastmugg med sportdryck men fick knappt i mig någonting.

Första sjuan tog mig 29 minuter. En tredjedel av loppet och gott hopp om att springa hela under 1:30. Jag hade en kille framför mig som vindbrytare ett tag, men sprang om honom. Nu blev det ensamt ett litet tag. Strax innan 10 km stod min syster med sina barn och vinkade, vilket piggade upp. Milen på 42 minuter, fortfarande godkänt.

En orienterare utan klocka kom ikapp och frågade om tiden. Vi bytte några ord till innan han la sig framför. Vid vätskekontrollen tryckte jag ihop plastmuggen som om det vore en pappmugg, fick all klistrig sportdryck på mig och ingenting i mig.  Tröttheten började märkas, men jag försökte bita mig fast. Kilometertiderna höll sig strax över fyra minuter, men nu smärtade det lite.

På fjortonde kilometern blev jag upphunnen och omsprungen av en tjej, i början av femtonde av ytterligare två. Jag välkomnade först några fler ryggar att gå på, men ganska snart avlägsnade ryggarna sig. Nu började jag bli oroad över att jag inte skulle orka hålla tempot uppe och klara en sluttid under 1:30. Det började bli obekvämt i skorna.

Vid vätskekontrollen efter ca 16 km försökte jag av någon anledning flytta plastmuggen från vänster till höger hand och tappade den. Jag svor. Ingen extra energitillförsel under hela loppet. Två tuffa kilometer återstod upp till 18 km, först därefter hyfsat mycket nerför till mål. Jag räknade på minuter och sekunder och visste att det skulle bli tajt. Flera personer passerade mig.

Det var först när jag sprang in på idrottsplatsen som jag vågade känna mig säker på att jag skulle klara en tid under 1:30. En funktionär ropade att jag var nummer 27, vilket bara fick mig att tänka att jag inte var bättre än förra året. Jag hade ingen framför mig som jag kunde ta hjälp av för en spurt, men det gick ändå tillräckligt snabbt för att ge en sluttid på 1:29:42 enligt resultatlistan.

Jag var trött vid målgång, men inte så trött som jag ett tag fruktade. Magen höll. Jag kände mig faktisk riktigt nöjd och glad. Det är ju ett fint lopp – även om det är backigt... Efter att ha samlat mig tog jag en snabbdusch, skyndade till tåget och pratade glatt med ett par löpare som sprungit några minuter snabbare. En av dem spekulerade lite kring vad jag kan göra för tid på Stockholm Marathon. Vi får se vad det blir om tre veckor.

När jag hade kommit hem var smärtan under fötterna det värsta. Ett par blåsor var konsekvensen av dåligt skoval. Idag, dagen efter, känns det dock mer i benen. Det får nog bli ett par vilodagar innan jag ger mig ut och springer igen.

#49: Nacka Halvmaraton på 1:29:42

Jag kan inte säga något annat än att jag är mycket nöjd med att ha sprungit Nacka Halvmaraton på 1:29:42. Det är inte min bästa tid på distansen 21,1 km (men min tredje bästa!), och det är egentligen inte heller något man kan vänta sig med en så pass kuperad bana. En längre beskrivning av loppet kommer imorgon.

Efter knappt 40 minuter, på väg mot 10 km.

#48: Målsättningar på Nacka Halvmaraton

Det är kvällen innan Nacka Halvmaraton och jag funderar över vad jag har för målsättningar. När jag sprang samma lopp förra året blev jag överraskad över hur bra det gick. I år har jag förstås högre förväntningar, inte minst för att jag gjorde en snabb mil i lördags.

Det självklara målet, bronsmålet, är att slå min tid från förra året, det vill säga att springa under 1:30:53. Men om jag lyckas med det så hoppas jag också göra det med så pass stor marginal att jag samtidigt springer på en tid under 1:30. Vi kan kalla det för silvermålet.

Det har hunnit gå drygt fyra år sedan sprang jag min (hittills!) snabbaste halvmara i Barcelona. Ett betydligt tuffare mål imorgon skulle vara att slå mitt personliga rekord på 1:27:48. Att sätta nytt personbästa räknar jag alltid som guld.