Strandlöpning i Tulum

Det är jobbigt att vara tillbaka i vardagen. Jag vet dessutom precis var jag skulle vilja vara just nu.

Ledigt i kalendern 2011-11-06

Sökfunktionen kom upp för ungefär en timme sedan.

Jag har ännu inte hittat någon vinnare bland mina bekanta. Finns det någon?

De sista startplatserna till NYC Marathon 2011

Jag är ganska lyckligt lottad som har fått springa New York City Marathon inte bara en utan två gånger, både 2006 och 2010. Första gången för att jag hade tur i lotteriet, andra gången för att jag hade haft otur tre år i rad. Jag vill gärna springa igen, men jag vet ännu inte när nästa gång blir.

Imorgon (onsdag) är det dragning i lotteriet igen. Jag känner några personer som har chans att få en plats i NYC Marathon 2011 på det viset, bland annat min vän Daniel, och jag håller tummarna för att både han och de andra ska få samma fantastiska upplevelse som jag redan haft två gånger. Men om Daniel eller någon av de andra får en plats och jag själv blir utan... då kommer jag nog inte kunna låta bli att bli lite besviken.

NYRR 4 Miles i Central Park

Det fanns två alternativ på morgonen; att jogga upp till Central Park på 20-30 minuter utan något att lämna in, eller åka tunnelbana med en ryggsäck innehållande lite torra kläder. Jag chansade på det första alternativet, men när jag kom ner till gatan och såg regnet studsa mot trottoaren tog jag hissen tillbaka upp för att hämta jacka och väska.

Målområdet dagen innan loppet. Lugnet före stormen regnet.

Jag drog en plastpåse över väskan innan jag lämnade den. Det var då alldeles för lång tid till start för att jag skulle kunna hålla mig varm i regnet med bara shorts och kortärmat, så jag ställde mig i en redan välbefolkad gångtunnel. Med sex minuter till start joggade jag bort till min startfålla och kom fram lagom till nationalsången som varade lika lång tid som det tog för min klocka att få kontakt med satelliterna.

Oavsett var i världen jag springer så tänker jag nästan alltid samma sak direkt efter startskottet: Vad gör alla långsamma löpare i den här startgruppen? Om jag inte står långt fram i fållan får jag nästan alltid sicksacka förbi massa människor som håller betydligt lägre tempo än vad som gäller för gruppen.

Efter mindre än en kilometer märkte jag att höger skosnöre slängde runt vristen. Satt skon tillräckligt bra för att fortsätta eller skulle jag knyta skosnöret? Jag gjorde bedömningen att jag var tvungen att stanna. Det är inte lätt att knyta skosnöret med stelfrusna och blöta fingrar. Jag förlorade nog minst 20 sekunder på att göra en ny dubbelknut.

Klockan vid 2 miles visade 13 minuter, och även om jag hade 25 sekunder till godo på ”gun time” så insåg jag att det skulle bli svårt att göra en bra tid. Istället blev det lite motigt, och jag fick ytterligare två kilometertider över fyra minuter. Jag kände mig inte särskilt snabb. Lite längre fram såg jag hur det tunnades ut till en enkel rad löpare, men jag nådde aldrig dit.

Min väg genom parken enligt Garmin Connect och Bing.

Med mindre än en kilometer kvar kändes högerskon lös igen. Nu lät jag det vara. Det blev en ganska oinspirerad slutspurt med enda målsättningen att gå under 26 minuter. Det blev 25:46 enligt den officiella resultatlistan. Nytt personbästa på distansen eftersom jag inte sprungit den på tre år, men de första fyra femtedelarna av Poland Spring Marathon Kickoff i höstas gick faktiskt snabbare.

En tid under 25 minuter i lördagens lopp hade inneburit en plats bland de 100 första, vilket inte är fy skam i ett lopp med över 5000 deltagare. Nu fick jag nöja mig med plats 157 och en genomsnittlig tid på 6:27 per engelsk mil eller 4 min/km.

Ett diagram från Funbeat visar tydligt den oönskade tempoväxlingen.

Man kan se lite av hur regnigt det var på bilder hos New York Road Runners. När jag väntade på tunnelbanan och kramade ur mina blöta strumpor för att byta till mina medhavda kläder visade det dessvärre sig att de var ganska blöta de också. Kläderna låg löst i väskan och hade sugit upp vatten nerifrån där väskan inte var täckt av plastpåsen.

Den här gången var det faktiskt inte så roligt att springa i Central Park som det brukar vara. Det berodde helt och hållet på vädret, vilket jag stördes mest av före och efter (bortsett från fadäsen med skosnöret). Under eftermiddagen och kvällen var vädret lika löpvänligt igen som dagen innan.

Vad lärde jag mig då på det här loppet? Att alltid vara förberedd! När det regnar räcker inte en slarvig dubbelknut på skosnöret, och det kan vara en god idé att tejpa bröstvårtorna även för kortare distanser. Det går inte att spå väder två veckor i förväg. Med rätt kläder att springa i och regnskydd för väskan hade både loppet och hemfärden kunnat bli hyfsat angenäma upplevelser.

Regnigt lopp på Påskafton?

Det är fortfarande fredag i New York. Tidigare ikväll gick jag till New York Road Runners och hämtade min startlapp till morgondagens lopp i Central Park, NYRR 4 Mile.

Loppets 4 engelska mil är en distans jag inte har sprungit på tre år. Jag har inga stora förväntningar på min prestation, men om allt går bra hoppas jag på en sluttid under 25 minuter. Det skulle nämligen innebära en liten förbättring av min ”best pace” på 6:16/mile.

Utöver det faktum att jag inte tränat på två veckor så känns väderprognosen lite tråkig. Visserligen brukar jag prestera bra i kyla och lätt regn, men det behöver inte ösa ner. Starten går klockan 9, vilket skulle kunna bli obehagligt om man tittar på prognosen från yr.no.

I sidospalten har jag angett att jag har som mål att springa 4 engelska mil under 24 minuter. Det är en naturlig följd av att jag gärna skulle springa 5 engelska mil under 30 minuter. Det är dock inget jag räknar med att klara under 2011.

Någon fin liten logga till loppet finns inte att finna på nätet, men däremot på den tröja jag fick tillsammans med startlappen. En välkommen bonus inbakad i startavgiften på $18.

Min nya jobbmobil och en spegelvänd tröja.

NYC Running Show 2011

Efter 10 dygns sol- och kärlekssemester har jag lämnat Mexiko bakom mig. För att undkomma saknaden kommer jag att fokusera på löpningen igen (för första gången på nästan två veckor).

Förra besöket blev knappt ett dygn långt. Nu blir det två dygn till.

Jag har varit relativt isolerad från det mesta den senaste veckan. Det finns mycket att läsa ikapp, inte minst om Boston Marathon som var i måndags. Det får dock vänta ytterligare några dagar, för nu är jag tillbaka i New York.

När jag tillfälligt hade tillgång till ett öppet nätverk (på Don Cafeto i tisdags) så anmälde jag mig till en löparmässa i New York. Det verkade vara en schysst deal och tajmingen var ju helt rätt. Inbjudan kom från JackRabbit Sports, en av de butikskedjor i New York jag handlat skor hos tidigare. Nu tror jag att jag har de skor jag behöver, men jag kan tänka mig att köpa lite andra prylar.

Jag saknade verkligen solglasögon när jag var i Mexiko. Har jag tur så hittar jag ”min modell” hos Adidas på mässan. Kanske fortsätter den närmast ändlösa jakten på en lagom stor ryggsäck också. Allt annat blir en bonus.

Buss och cykel, men ingen löpning i Mexiko

I fredags utsatte vi oss för tre längre bussfärder för att ta oss från Yucatans norra kust ända ner till den södra delen som gränsar till Belize. Sedan dess har jag en lätt förkylning eller någon form av allergi. Det är ett besvär som kommer och går utan att jag kunnat se något tydligt mönster, men det har i vilket fall hindrat mig från att springa under helgen.

Våra vänner i Chetumal lånade oss cyklar så att vi på egen hand lätt kunde ta oss till Oxtankah för att se mayaruinerna och kanske stanna och bada någonstans på vägen. Det blev en del avbrott under turen, bland annat när jag fick punktering, men vi fick ihop två och en halv eller kanske uppåt tre mil under dagen. Det blev också veckans samlade träning.

Sista kvällen i Chetumal måste jag ha ätit något olämpligt, så när vi på måndagen åkte norrut var det med viss oro för hur livet på stranden skulle te sig. Idag kan jag dock med stor glädje meddela att jag har återhämtat mig och börjat ladda upp för resten av veckan.

Mexikanskt för både mage och strupe på Don Cafeto.