En kort utforskning av Dalarö. Klicka för detaljer!
Det fanns inte jättemycket egen tid innan middagen, så jag valde ett relativt högt tempo. Det råkade bli några backar också. 20 tuffa minuter är bättre än ingenting.
tisdag 29 mars 2011
Dalarö
Jag är på en tvådagars konferens. Det är inte mycket man behöver packa för en övernattning, men jag såg till att få med det jag behövde för en löprunda. Det kändes som en lyx att komma ut innan klockan hunnit bli 18:30, utan att behöva tänka på vardagspraktiska saker som att fixa mat eller annat. Fint också att få springa i ny och vacker miljö, även om Dalarö säkert är några snäpp bättre när vintern släppt sitt grepp.
Det fanns inte jättemycket egen tid innan middagen, så jag valde ett relativt högt tempo. Det råkade bli några backar också. 20 tuffa minuter är bättre än ingenting.
Det fanns inte jättemycket egen tid innan middagen, så jag valde ett relativt högt tempo. Det råkade bli några backar också. 20 tuffa minuter är bättre än ingenting.
måndag 28 mars 2011
Berlin om ett halvår
Jag blev påmind om att det bara är ett halvt år kvar till Berlin Marathon. Det är ett lopp som nästan hamnar i skymundan i min strävan att få en bra tid på Stockholm Marathon till sommaren för att få springa Boston Marathon nästa vår. Men Berlin är det stora loppet för mig i år, och det enda som är nytt egentligen.
En ny fin logga har de skaffat också.
En ny fin logga har de skaffat också.
söndag 27 mars 2011
Intervaller i Sätrahallen
Igår var jag för fjärde gången på en månad i Sätrahallen för att springa intervaller tillsammans med bloggande löpare som jag har börjat betrakta som träningskompisar. Det har faktiskt hunnit bli en lördagstradition – bara förra lördagen blev ett avbrott eftersom de flesta i sällskapet då var upptagna med annat.
Igår var det Staffan, Hempa och jag som gav oss på en intervallstege enligt följande: 2*1600 + 2*1000 + 2*600 + 2*400 + 2*200. Jag hade inga synpunkter på upplägget utan tyckte att Hempa fick avgöra eftersom han bara har en vecka kvar till sin halvmara i Berlin.
Efter en kort uppvärmning i form av lugn jogg och ett par stegringar bestämde vi att sextonhundringarna skulle springas i farten 4:10-4:15 min/km. Det kändes lätt till en början, bara aningen ansträngande när Hempa drog upp tempot på de två-tre sista varven. Första tusingen gick ungefär i min tävlingsfart på milen. På frågan om tempot svarade jag att jag nog inte ville springa nästa tusing snabbare, och jag märkte jag hur det redan började kännas i benen när vi gick ut på den andra.
Nu blev det två minuters vila istället för en. Även på sexhundringarna lyckades jag hänga med hyfsat, men när vi kom till fyrahundra meter började krafterna tryta. Hempa och Staffan fick nu flera sekunders försprång, men mitt eget tempo var åtminstone högre än på de längre intervallerna och fortfarande jämnt.
Det blev två minuters vila även inför de avslutande tvåhundringarna. Jag trodde inte att jag skulle kunna göra några vidare tider här – jag hade till och med funderingar på att lämna det överenskomna programmet och avsluta med ännu en fyrahundring – men till min överraskning klarade jag att öka tempot ytterligare lite. Mina sprintervänner avslutade dagen med att gå under 30 sekunder på 200 meter, och jag var nöjd med att nå 35 i fartvinden bakom dem.
Jag tycker tyvärr att det är ett litet elände att på ett smidigt och snyggt sätt lyckas importera intervallpass från klockan till olika träningsdagböcker, men jag har knåpat ihop en egen liten tabell med mina klocktider:
Igår var det Staffan, Hempa och jag som gav oss på en intervallstege enligt följande: 2*1600 + 2*1000 + 2*600 + 2*400 + 2*200. Jag hade inga synpunkter på upplägget utan tyckte att Hempa fick avgöra eftersom han bara har en vecka kvar till sin halvmara i Berlin.
Hempa och Staffan efter avslutat träningspass.
Efter en kort uppvärmning i form av lugn jogg och ett par stegringar bestämde vi att sextonhundringarna skulle springas i farten 4:10-4:15 min/km. Det kändes lätt till en början, bara aningen ansträngande när Hempa drog upp tempot på de två-tre sista varven. Första tusingen gick ungefär i min tävlingsfart på milen. På frågan om tempot svarade jag att jag nog inte ville springa nästa tusing snabbare, och jag märkte jag hur det redan började kännas i benen när vi gick ut på den andra.
Nu blev det två minuters vila istället för en. Även på sexhundringarna lyckades jag hänga med hyfsat, men när vi kom till fyrahundra meter började krafterna tryta. Hempa och Staffan fick nu flera sekunders försprång, men mitt eget tempo var åtminstone högre än på de längre intervallerna och fortfarande jämnt.
Det blev två minuters vila även inför de avslutande tvåhundringarna. Jag trodde inte att jag skulle kunna göra några vidare tider här – jag hade till och med funderingar på att lämna det överenskomna programmet och avsluta med ännu en fyrahundring – men till min överraskning klarade jag att öka tempot ytterligare lite. Mina sprintervänner avslutade dagen med att gå under 30 sekunder på 200 meter, och jag var nöjd med att nå 35 i fartvinden bakom dem.
Det är inte den snabbaste som ser tröttast ut.
Jag tycker tyvärr att det är ett litet elände att på ett smidigt och snyggt sätt lyckas importera intervallpass från klockan till olika träningsdagböcker, men jag har knåpat ihop en egen liten tabell med mina klocktider:
Det ser inte så illa ut – om jag nu får säga det själv. Det finns ett ganska tjusigt pulsdiagram också, men jag nöjer mig med att meddela att jag vid något tillfälle enligt Garmin lär ha nått en puls på 206. Det är lite högt.
Bilderna är Staffans. Han lät kameran gå runt.
fredag 25 mars 2011
En gång är ingen gång, men...
En relativt tung arbetsvecka är avslutad. Jag tror inte nästa vecka blir lättare, men jag kommer att ha två saker då som jag inte hade när denna vecka började, nämligen
1. ett par löparskor på jobbet, och
2. koll på några löpvänliga kilometrar helt nära arbetsplatsen.
Nu ska det väl inte vara så svårt att skapa en ny vana?
1. ett par löparskor på jobbet, och
2. koll på några löpvänliga kilometrar helt nära arbetsplatsen.
Nu ska det väl inte vara så svårt att skapa en ny vana?
torsdag 24 mars 2011
Lunchlöpning
Det blev en kort löprunda innan lunch, trots att klockan då hunnit bli så mycket och de väntande arbetsuppgifterna så många att det kändes som ett illa valt tillfälle.
Med mig ut i solen hade jag en nyutskriven detaljbild från Cykelkartan, vilket faktiskt underlättade en hel del. Vägvalet var helt och hållet kopplat till att hitta bästa rutt vid eventuell löpning till och från jobbet, men efter bara någon kilometer stötte jag på en oväntad bonus – en handfull motionsspår vars namn jag nu vet är Långängen.
Är det här Hempa brukar springa? Jag kan i vilket fall tänka mig att jag kommer att utveckla en nära relation med de här spåren den närmaste tiden. Idag sprang jag bara förbi, men det lilla jag såg av spåren antydde att det behövs ytterligare några dagars vårväder innan underlaget tillåter en närmare inspektion.
Jag hann med 6,5 kilometer på en halvtimme innan jag var tillbaka på jobbet för dusch och lunch. Sedan sprudlade jag av energi och gott humör under resten av arbetsdagen.
Med mig ut i solen hade jag en nyutskriven detaljbild från Cykelkartan, vilket faktiskt underlättade en hel del. Vägvalet var helt och hållet kopplat till att hitta bästa rutt vid eventuell löpning till och från jobbet, men efter bara någon kilometer stötte jag på en oväntad bonus – en handfull motionsspår vars namn jag nu vet är Långängen.
Är det här Hempa brukar springa? Jag kan i vilket fall tänka mig att jag kommer att utveckla en nära relation med de här spåren den närmaste tiden. Idag sprang jag bara förbi, men det lilla jag såg av spåren antydde att det behövs ytterligare några dagars vårväder innan underlaget tillåter en närmare inspektion.
Jag hann med 6,5 kilometer på en halvtimme innan jag var tillbaka på jobbet för dusch och lunch. Sedan sprudlade jag av energi och gott humör under resten av arbetsdagen.
onsdag 23 mars 2011
Ett beslut fem i tolv
Nu har jag bestämt mig. Om jag inte hinner springa innan jobbet och är för trött och/eller hungrig efter jobbet så får jag väl springa på jobbet. Jag packar en väska imorgon (ikväll är jag för trött).
tisdag 22 mars 2011
The Long Walk
För tio år sedan hade jag nog utan vidare kunnat få för mig att använda en sommarnatt till att gå i en och samma riktning tills jag stupade. På den tiden hände det ibland att jag gick från stan hem till Husby istället för att ta nattbussen, en frisk promenad på två och en halv timme.
Idag är det 100 dagar till Fotrally, gångtävlingen vars upplägg påminner lite om Maratonmarschen – fast med undantaget att man inte deltar med livet som insats. Förra året var jag otroligt nyfiken arrangemanget, men dagens påminnelse att anmäla sig för deltagande lockade inte alls.
Att gå långt känns dock fortfarande intressant. Jag tänker till exempel på Sörmlandsleden och andra vandringsleder i Sverige, fast självklart uppdelade i kortare dagsetapper. Långa vandringar kommer förmodligen att bli nästa sak att snöa in på, när jag inte kommer längre med löpningen.
Idag är det 100 dagar till Fotrally, gångtävlingen vars upplägg påminner lite om Maratonmarschen – fast med undantaget att man inte deltar med livet som insats. Förra året var jag otroligt nyfiken arrangemanget, men dagens påminnelse att anmäla sig för deltagande lockade inte alls.
Att gå långt känns dock fortfarande intressant. Jag tänker till exempel på Sörmlandsleden och andra vandringsleder i Sverige, fast självklart uppdelade i kortare dagsetapper. Långa vandringar kommer förmodligen att bli nästa sak att snöa in på, när jag inte kommer längre med löpningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)