måndag 28 oktober 2013

369: Var fjortonde dag

Igår var jag piggare än jag varit på flera veckor. Igår var det två veckor sedan jag sprang Chicago Marathon, vilket i sin tur var två veckor efter att jag sprang Berlin Marathon. Dessa 84,4 kilometer är den senaste månadens samlade löpning.

Kanske var min kropp inställd på att prestera var fjortonde dag, att det var därför jag kände mig pigg och stark igår. Nu blev det inget sprunget alls eftersom jag kände mig tvungen att jobba, men jag hoppas på en ny chans om knappt två veckor.

onsdag 23 oktober 2013

374: The Flying Finn

Vårt konferensrum i Helsingfors är ett av tre på Hotel Kämp som fått namn efter löparlegenden Paavo Nurmi.


tisdag 22 oktober 2013

375: I fas med tid, sömn och Homeland

Kvällen efter Chicago Marathon var jag självklart trött. Det berodde dels på själva loppet, men också på att jag sovit dåligt på grund av tidsomställningen (och kanske lite av nervositet). Efter segerbanketten kom vi tillbaka till hotellet lagom till nya avsnittet av Homeland, men det var svårt att hålla ögonen öppna.

Jag sov inget på flyget hem natten till söndagen. Därför var det lätt att sova normalt natten till måndagen och gå till jobbet hyfsat utvilad. Måndag kväll såg jag om Homeland innan nästa avsnitt och insåg hur lite jag varit vaken kvällen efter loppet. Nu är jag tillfälligt i fas, men snart i en annan tid tidszon igen på konferens i Helsingfors.

söndag 20 oktober 2013

377: Tillbaka från Chicago

Det har hunnit gå en vecka sedan Chicago Marathon. Jag har valt att skjuta bloggandet på framtiden och istället lägga fullt fokus på turistdelen av resan med mängder av god mat, sevärdheter och shopping.

Idag kom vi hem till Stockholm igen. Bland räkningar och annan post hittade jag Chicago Marathons Participant Guide med mitt startbevis som måste anlänt tidigast torsdagen vi åkte, tre dagar innan loppet. Det är tur att man får saker digitalt också.

Poststämplat i Frankrike!?

385: Absolut Chicago

A shot of vodka on the day before the race.

fredag 11 oktober 2013

386: Chicago till fots

Platsen för start och mål på söndag.

388: Flashpacker

Jag läste i morse att en flashpacker är en person som till skillnad från en backpacker inte vill avstå att ha det bekvämt och gärna har elektronik med sig på resan. När jag först läste ordet flashpacker tänkte jag dock på att jag själv ännu inte hade packat och var tvungen att göra det snabbt. Men jag kan nog klassa mig själv som en flashpacker i båda fallen. Bara timmar till avfärd nu.

tisdag 8 oktober 2013

389: Facebook spekulerar

Visserligen har vi ett gemensamt intresse, men...


... nej, jag känner henne inte. Jag såg henne på Akademibokhandeln för ett och ett halvt år sedan, men det är fortfarande inte tillräckligt för att jag ska trycka på plusset.

måndag 7 oktober 2013

390: Inresetillstånd för två maratonresor

Det har gått ett par år sedan jag var i USA. Min gamla ESTA-ansökan gäller givetvis inte längre. Jag har hunnit skaffa ett nytt pass också som nästan helt saknar stämplar.

Den ESTA-ansökan som jag gjorde nu inför vår resa till Chicago kommer jag att ha användning för även när jag ska springa NewYork City Marathon 2014 eftersom inresetillståndet gäller i två år. Två flugor i en smäll!

söndag 6 oktober 2013

391: Mellan Berlin och Chicago

Det har gått en vecka sedan Berlin Marathon.

Träningsvärken har lagt sig, men jag fortfarande lite ont i vänster knä. Det är samma knä som jag slog sönder inför Stockholm Marathon 2008 och som spökade långt efter det, men jag vet inte om den gamla skadan har något med den här smärtan att göra. Jag har vilat, bara gått promenader.

Det är en vecka kvar till Chicago Marathon.

lördag 5 oktober 2013

392: Regnigt i The Windy City?

Det är lite tidigt att kolla väderprognoser med drygt en vecka kvar till Chicago Marathon, men eftersom vi behöver packa redan nu i helgen så vill vi ha indikationer på vad som ska ner i väskan. Det ser ut att bli varmt och soligt, fast med ett litet undantag...

Dagens prognos från SMHI


Dagens prognos från yr.no

Det är märkligt hur det kan slumpa sig, för det är ju bara på söndag förmiddag som jag har specifika utomhusplaner.

393: Varde ljus!

Gångvägen från Markuskyrkan i Björkhagen som går förbi utomhusgymmet ska genomgå en upprustning. Det innebär bland annat förbättrad belysning, vilket tydligen också inkluderar Björkhagsspårets sista del, den lömska förbindelsestigen till Kärrtorpspåret. Jodå, i morse såg jag stolpen ligga där i det frostiga gräset. Riktigt bra motionsspår blev just ännu bättre.

Äntligen slipper man springa här utan att kunna se marken!

torsdag 3 oktober 2013

394: Mina olika sluttider i Berlin

Jag var snabb att lägga ut min sluttid här efter Berlin Marathon, men jag har faktiskt fått två olika besked. Både resultatlistan och diplomet visar 3:42:19. Den officiella appen visar dock 3:42:18.

Diplomet visar 3:42:19.

Appen visar 3:42:18.

Igår meddelades för övrigt att appens tillverkare, Tata Consultancy Service, blir ny titelsponsor för New York City Marathon från 2014. Jag hoppas på en fortsatt god relation.

onsdag 2 oktober 2013

395: Den ojämna träningsvärken

Jag minns att jag förr kunde springa en halvmara på en och en halv timme utan få träningsvärk, men nu springer jag så sällan att varje lopp och varje ansträngande träningspass ger träningsvärk. Var träningsvärken känns mest varierar givetvis beroende på vad jag gjort.

Tiokilometersloppen sätter sig på vaderna. När jag hade sprungit Sicklaloppet fanns träningsvärken i vaderna kvar ända fram till Berlinresan. Så viktigt var egentligen inte Sicklaloppet för mig, så jag var orolig att jag hade ansträngt mig för mycket med bara en vecka kvar till Berlin Marathon. Jag kände också av vaderna redan under första kilometern på Berlin Marathon, men det blev aldrig värre än så.

Efter långa sträckor får jag snarare träningsvärk i låren. Det är kanske inte så konstigt, men det jag har reagerat på nyligen är hur träningsvärken i låren är ojämn. Det känns först mer i höger lårs framsida och sedan mer i vänster lårs baksida. Betyder det att jag har ett konstigt löpsteg och/eller att jag kompenserar för något?

Ett snedsteg?

tisdag 1 oktober 2013

396: Berlin Marathon 2013

Det blev ingen oavbruten sömn innan loppet. Jag vaknade flera gånger under natten och långt innan det var tid att gå upp. Men jag mådde bra, åt av hotellets frukost vid sjutiden och lämnade hotellet halv åtta. De tre kilometrarna från hotellet till startområdet tog en halvtimme att gå.

Klädinlämning. Plåtade två byggnader (och oavsiktligt två löpare).

Med en halvtimme till starten kl 08:45 följer jag strömmen av löpare och skyltarna till startgrupp E. Precis innan jag kommer fram tar det tvärstopp. Många försöker hitta en alternativ väg och tränga sig igenom de sista parksnåren medan den sista kvarten rinner iväg. Desperationen är nära. Till slut kommer jag ut på trottoaren, joggar fram till bakre E-ingången och står längst bak med mindre än en minut till startskottet.

Även om det tar tid att nå fram till startlinjen så är det inte längre några problem. Jag har inte bråttom och har heller inga problem att hålla önskat tempo. Kilometer efter kilometer och vid varje mellantidsmatta var femte kilometer kan jag konstatera att jag springer ungefär i femminuterstempo.

Det finns några trånga passager med avsmalnande gatubredd tidigt under loppet, men det går hyfsat. Förr var jag snabbare än alla dessa människor jag nu ser framför mig, men inte idag. Jag har blivit en mellanmjölkslöpare, en i mängden av alla glada motionärer. Men det är fint att vara att turistlöpare.

Jag väljer att dricka ganska sällan, sportdryck vid 9 och 20 km och lite senare även vatten och en gel. Berlin Marathon är verkligen ett fantastiskt lopp! Man får se så mycket av staden och så mycket olika stadsmiljöer. Det råkar dessutom vara perfekta väderförutsättningar. Jag försöker njuta av omgivningarna och det fina vädret, men som vanligt kan jag inte låta bli att räkna upp och räkna ner och så småningom också fundera på om jag är på väg att bli trött.

I väntan på att få se min syster vid 36 kilometer försöker jag bibehålla det jämna tempot. En timme kvar, trekvart kvar, en halvtimme kvar och efter att jag passerat min syster kommer det bara att vara en halvtimme kvar till målgång... Självbedrägeri förstås, eftersom jag vet att tempot snart kommer att sjunka.

Där kommer jag ju!

Tre timmar och en minut har gått när jag ser min syster. Helt ok, men nu får jag håll på höger sida, börjar tänka mycket på andningen, känner tilltagande trötthet och allt större smärtor i kroppen. Jag vill verkligen inte sluta springa, men någonstans efter 39 kilometer börjar jag trots allt att gå.

En löpare i rödvitrandig tröja springer omkring och försöker få gående att börja springa igen. Han trycker handen även i min rygg och säger ”I'm watching you”. När han ger sig på någon annan börjar jag gå igen. Det gör ont, och trots att det är jobbigt att gå så är det svårt att börja springa igen. Jag växlar lite mellan gång och löpning, men inte heller löpningen går snabbt. Mängder av löpare passerar mig.

En stor grupp åskådare skriker mitt namn om och om igen. Jag ler, skakar på huvudet och börjar springa igen. De jublar. Nu är det inte längre kvar än att jag bestämmer mig för att bita ihop. En kilometer kvar, sedan sista kurvan, synen av Brandenburger Tor och vetskapen om att mållinjen ligger där bakom. Jag känner viljestyrkan och krafterna återvända. Jag ökar farten och passerar löpare.

Jag tittar på klockan, försöker kapa några sekunder på sluttiden och springer i mål utan att falla ihop. Det känns faktiskt bättre än väntat med tanke på den tidigare svackan. Jag tar emot medalj, värmebevarande plastskynke, dryck och frukt och vandrar mot den hägrande ölen. När jag hämtat min påse med överdragskläder sätter jag mig i gräset tills ölen är uppdrucken.

Skål, Berlin!

Promenaden tillbaka till hotellet går inte snabbt och kvällen blir ingen höjdare, men jag är trots allt nöjd med mitt resultat. Att jag har mer än tiotusen löpare före mig i resultatlistan känns förstås lite jobbigt, men hur många av dom ska springa Chicago Marathon två veckor senare?