400 dagar

Förortsdubbeln (346 dagar)

2012-01-31T00:06:00.000+01:00

Kistaloppets arrangör Löparakademin utökar sin verksamhet med Skärholmsloppet 19 maj, ett lopp på fem kilometer genom ännu en förort jag har som arbetsplats (då jag tidigare har jobbat i Kista och nu jobbar i Kungens Kurva).

31 januari är sista dagen att anmäla sig till reapriset 99 kronor. Sedan kostar det 180 kronor.

Spontant tänkte jag att jag på något sätt skulle kunna kombinera Skärholmsloppet med jobbet. Kanske inte en perfekt lösning eftersom loppet arrangeras på en lördag då jag vanligtvis inte åker till jobbet.

Vilodagen (347 dagar)

2012-01-29T23:21:00.001+01:00

Det har varit en helg då jag fått oväntat mycket gjort. Det vackra solskenet fick mig därför att fundera på att springa ännu ett pass, trots det timslånga passet på lördagen. Jag nöjde mig dock med en timslång hundpromenad, vilket jag var glad över i efterhand. Även om det känns skönt att springa igen, så känner jag också att benen är ovana och att det inte skadar att ta det lite försiktigt.

Inga planerade aktiviteter utöver jobbet den kommande veckan, och väderprognosen lovar fortsatt fint underlag. Det skulle vara fint om jag kunde falla tillbaka i mitt gamla varannandagsmönster.

---

Uppdatering: Läs även det här om att komma igång igen efter uppehåll.

Lördagens tre bra saker (348 dagar)

2012-01-28T23:54:00.000+01:00

Idag har jag

1. Sprungit en timme (Gratis)
2. Köpt tågresa till Oslo inför Sentrumsløpet (135 kronor)
3. Förnyat medlemskap i New York Road Runners ($40)

Punkt 1 är det som just nu får mig att må bäst, och inte enbart på grund av priset.

Dagens siffror (349 dagar)

2012-01-28T00:25:00.001+01:00

Barcelonas halvmara, Mitja Marató de Barcelona, har nu över 10 000 anmälda. Jag skulle gärna vilja vara i Barcelona 26 februari för att springa loppet igen, men det får nog vänta till nästa år.

Springtime annonserar att de har två platser kvar till NYC halvmaraton 18 mars. Det är en halvmara som jag väldigt gärna skulle vilja springa! Springtimes billigaste paketet med flyg, hotell och startplats kostar dock 12 700 kronor. Inte så gärna.

Låg tolerans (350 dagar)

2012-01-27T00:55:00.000+01:00

Det räckte med en öl för att bli berusad, precis som att det just nu räcker med 7 kilometer för att få träningsvärk. Tur att det räcker med sex timmars sömn för att vara redo för en ny arbetsdag.

---

Uppdatering: Om jag nu hade fått sex timmmar...

Sju kilometer utan skidor (351 dagar)

2012-01-25T23:53:00.000+01:00

Med understället fryser man inte medan väntar på att få kontakt med satelliterna. Sedan var det kanske inte nödvändigt att ha ett extra lager under tightsen idag, även om det funkade bra under en långärmad funktionströja. För att inte riskera att bli för varm nöjde jag mig med mössa, men det tog inte lång tid innan jag saknade buffen runt öronen.

Underlaget är bra nu. Jag lyckades hålla femminuterstempo runt Björkhagsspåret och Hellasgårdens elljusspår. Visst fanns det skidspår, men ändå tillräckligt med utrymme för att kunna samsas.

Tillbaka vid K22 tog jag en liten extra sväng för att komma upp i sju kilometer. Efteråt kände jag mig otroligt upprymd och pigg, men nu är jag så trött, så trött.

Ny trafik i spåren (352 dagar)

2012-01-24T10:35:00.000+01:00

När vi åt frukost i morse så kunde vi genom köksfönstret se två skotrar i motionsspåren. Det tog några sekunder innan förvåningen släppte och jag förstod att det gjordes skidspår.

Jag hoppas att det fortfarande finns utrymme för vanlig löpning. Den skidåkare jag mötte igår, innan skidspåren anlagts, la hela ansvaret på mötet på sina medtrafikanter.

Träningsvärken som måttstock (353 dagar)

2012-01-23T14:31:00.001+01:00

Det var lite oväntat att drygt sex kilometer i ett ganska behagligt tempo skulle ge två dagars träningsvärk. Bara en sjundedel av ett maratonlopp! Men det är lite skönt också. Som ett kvitto. Jag har sprungit halvmaror på nytt personbästa utan att få träningsvärk, och om några månader kommer jag att vara där igen.

Den eftersatta skodagboken (354 dagar)

2012-01-22T23:21:00.001+01:00

Jag loggar inte min träning med samma regelbundet längre. Jag menar, jag springer sällan, men jag loggar passen ännu mer sällan. När jag sedan väl registrerar passen på Funbeat eller jogg.se så har jag glömt bort vilka skor jag använde. Och det är väl kanske den enda praktiska nytta jag har av träningsdagboken, att kunna se hur långt jag sprungit i de olika skorna.

Nybörjare (355 dagar)

2012-01-22T00:19:00.002+01:00

Buffen och jag tillbringade en lång stund tillsammans framför hallspegeln innan vi gav oss ut på en skymningsrunda. Det är evigt pillande för att få den där struten att sitta bra, men när jag väl kommit ut så är jag glad över det skydd den ger halsen, nacken, öronen och hakspetsen mot kylan och vinden.

Efter att ha gått en lång hundpromenad i skogen medan det fortfarande var ljust, bestämde jag mig för att under löpturen istället hålla mig på trottoarer och de gångvägar som blivit grusade. Fast på sträckan från tennishallen vid Kärrtorps IP mot Bagarmossen var det blankt. Små, snabba steg med kort markkontakt, och ironiskt nog halkade jag först när jag svängde ut på den grusade gångvägen (Ingmaries hörn?). Jag flaxade med armarna och lyckades hålla mig på benen.

Sedan var det mest en angenäm upplevelse. Lite Narniavibbar med lyktstolparna som lyste upp de vita träden. Jag kände att jag skulle kunna springa ganska långt, men jag vill inte chocka kroppen efter det långa uppehållet. Mot slutet testade jag att skjuta fram höfterna, vilket förändrade steget och ökade hastigheten märkbart. Tillbaka på egen gata sprang jag hela backen upp förbi den egna porten.

Efter avslutat pass kändes det som att jag kan lyckas med vad som helst. Precis som för en nybörjare kändes det så svårt innan, men så enkelt, stärkande och självklart efteråt. Det är märkligt att jag ska behöva gå igenom den här processen flera gånger om året utan att lära mig.

Största problemet nu är att jag är livrädd för att halka och ramla. Idag sprang jag med skorna jag fick av Snabba Fötter (mina tänkta orienteringsskor), men jag har inga skor som ger det grepp jag behöver. Det blir väl till att sätta skruvar i mina gamla Asics GT-2150. För det kommer väl att vara vinter ett tag till?

Fredagsmys (356 dagar)

2012-01-21T00:09:00.000+01:00

Arbetsveckan är slut. Den här veckan innehöll också ett par andra prövningar, så när jag kom hem var det inte ett svårt beslut att avrunda middagen med ett glas vin och sjunka ner i vardagsrumssoffan. Vi har fina fredagar på K22.

Den här helgen är ovanligt obokad. Eftersom vädret är hyfsat samtidigt som det ser ut att finnas isfria trottoarer så är det läge att sparka igång det här årets löparsäsong på allvar.

Can't tell jokes (357 dagar)

2012-01-19T10:48:00.001+01:00

Vi är ett gäng vänner som brukar delta i Stockholms Filmquiz på Pet Sounds Bar den tredje torsdagen i varje månad. Som lag kallar vi oss för ”Can't tell jokes”, och vi brukar inte sällan sluta på en tredjeplats. Ikväll har vi dock tillfälligt tagit över arrangörsrollen och ställer frågorna till utvalda filmklipp.

Reklam för kvällens evenemang.

Förberedelserna inför den här kvällen är en av förklaringarna till varför min fritid inte gått till friskvård den senaste tiden. Det är också bakgrunden till min nya frisyr.

---

Uppdatering: En sammanfattning av kvällen finns att läsa hos vår egen Quiz-master Daniel.

[Blackout] (358 dagar)

2012-01-18T10:08:00.000+01:00

Två flugor, ingen smäll (359 dagar)

2012-01-17T23:00:00.001+01:00

Min sambo och jag resonerade oss just fram till att man kan skaffa sig ett andra träningskort med hjälp av det nya årets friskvårdsbidrag. Återstår bara att inviga det första kortet...

Time Target Challenge (360 dagar)

2012-01-16T23:53:00.001+01:00

På startlappsuthämtningen inför Stockholm Marathon 2011 kunde man gissa sin sluttid i en tävling arrangerad av Löplabbet. Jag resonerade lite om sluttider i ett blogginlägg innan jag sprang, men jag kommer inte ihåg att jag kollade hur det gick i Löplabbbets tävling.

Idag råkade jag av en händelse se sidan där gissningarna och resultaten redovisas. Mitt eget bidrag (som slog fel på 2 minuter och 19 sekunder) räckte till 111:e plats bland 470 deltagare. Jag är riktigt imponerad av de tre som kom närmast:

Två alvedon (361 dagar)

2012-01-15T23:20:00.000+01:00

Jag har känt mig allmänt risig idag och är rädd att jag är på väg att bli sjuk. Det är väl så det blir när man inte motionerar som man ska. Jag har tagit det lugnt, men inget hjälpte mot huvudvärken. Jag borde kanske ha ratat tabletterna och chansat på att springa en runda istället?

Kaffe och en god gärning (362 dagar)

2012-01-14T13:08:00.001+01:00

Om man springer i mina trakter idag så finns möjligheten att bli bjuden på kaffe utan att behöva lämna spåret. Det är grannarna på K22 som dukat upp för att informera om planerna på att bygga hus där motionsspåret går idag, precis i entrén till Nackareservatet.

Namninsamling på platsen för de planerade bostadsrätterna.

Förutom kaffe kan man få lite information om det planerade bygget och några tunga argument till varför det inte är en så god idé att genomföra det. De hus man tänkt uppföra på platsen är inte anpassade efter området, mängder med berg måste sprängas bort och byggnadernas placering och utformning innebär en ordentlig försämring av tillgänglighet och nyttjande av området för de som bor och regelbundet vistas där.

Mer om planerna finns att läsa på Stockholms stads hemsida. Jag vill uppmana alla som skulle påverkas negativt av detta att lämna synpunkter innan samrådstiden går ut 19 januari.

Jag är väldig glad över min bostads plats på kartan sedan jag flyttade hit i somras. Drygt 11 år i bostadskön kändes då väl investerade. Tyvärr kommer jag inte att kunna bo kvar om de ska spränga bort bergsknallarna på andra sidan gatan, men det är bara ett litet skäl av många till att jag protesterar mot byggplanerna.

Ses vi i spåret idag?

Oftare (363 dagar)

2012-01-13T17:07:00.000+01:00

Jag har länge haft som mål att springa varannan dag eller tre gånger i veckan. Under vissa perioder har jag fått detta att fungera, men så blir det ibland ett avbrott som inte sällan blir längre och längre. När jag sedan försöker komma igång med löpningen igen går det ofta väldigt trögt innan jag är tillbaka i varannandagsschemat.

Mycket av motståndet ligger nog i att jag har en bild av att det alltid ska vara fantastiskt att komma ut och springa. Är det sedan något som talar emot detta, yttre eller inre faktorer, så blir det lätt så att jag väljer att inte springa. Jag vet inte om det är rädslan över att det inte ska bli en njutbar upplevelse som håller mig tillbaka eller om jag helt enkelt bara är lat och bekväm av mig.

2010 var ett bra år för mig sett till mina resultat i olika lopp. Det blev personbästa med ordentlig marginal på alla distanser. Träningsmängden var dock inte lika imponerande. Träningsdagboken på jogg.se visar att jag sprang vid 95 tillfällen, vilket inkluderar ett dussin tävlingar. Det blir inte ens två gånger i veckan i genomsnitt. Under 2011 registrerade jag löpning vid 69 tillfällen, varav 11 var tävlingar.

Jag ska följa rådet jag fått att identifiera det som hindrar mig från att springa och hitta lösningar som eliminerar dessa hinder. Jag tycker ju om att springa och borde inte vara rädd för att plötsligt inte tycka om det. Att komma ut och springa oftare än två gånger i veckan ska väl inte vara jobbigare än att springa under 40 minuter på milen?

Längre (364 dagar)

2012-01-13T01:10:00.000+01:00

Om jag nu ska bli snabbare på längre sträckor så måste jag också vänja mig vid att springa långt — och inte bara när jag springer lopp! En kontroll i träningsdagboken på Jogg.se visar följande pass längre än 20 kilometer under 2011:

22 januari: 24,6 km
30 januari: 21,1 km (Mitja Marató de Barcelona)
20 mars: 21,5 km
9 april: 26,0 km
15 maj: 22,2 km
28 maj: 42,2 km (Stockholm Marathon)
25 september: 42,2 km (Berlin Marathon)

Det ser ju helt vansinnigt ut att springa två maratonlopp med den träningsbakgrunden. Tyvärr är det ett återkommande mönster. Under 2010 sprang jag över 20 km vid tio tillfällen. Sex av dessa tio tillfällen var tävlingar — två maratonlopp, tre halvmaror samt Lidingöloppet.

Jag har svårt för att springa långpass eftersom jag ibland känner mig helt utslagen under resten av dagen. Men det är givetvis för att jag är ovan. Med en gradvis tillvänjning tror jag att långpassen kommer ge mig stor glädje när jag utforskar Nackareservatet under våren.

Snabbare (365 dagar)

2012-01-11T23:30:00.001+01:00

Jag är väldigt nöjd med att ha sprungit milen under 40 minuter två gånger under 2010. Den andra gången var jag till och med under 39 minuter! Tyvärr lyckades jag inte upprepa bedriften under 2011, även om jag var fasligt nära med 40:03 på Midnattsloppet i Stockholm. Förhoppningsvis springer jag en sub 40-mil igen under 2012. Det blir som vanligt ett antal tiokilometerslopp.

För mig är det annars de långa distansernas år, med Stockholm Marathon precis som vanligt, Jubileumsmarathon som extra bonus och sedan också Lidingöloppet som jag springer vartannat år. Ska jag sätta upp ett tydligt, mätbart mål för det här året så är det alltså att bli snabbare på längre distanser.

Jag har ännu inte bokat in någon halvmara under 2012. Visst finns det specifika (och avlägsna) mål för ovan nämnda lopp, men det personbästa jag är mest intresserad av att förbättra är ändå min snart årsgamla tid på halvmaradistansen - 1:27:48. Om ett år hoppas jag kunna springa en halvmara fem minuter snabbare — av den enkla anledningen att jag då klarar kvalgränsen för New York City Marathon.

Det är bra att ha en morot, och min morot är ett stort äpple.

Status quo (366 dagar)

2012-01-10T23:17:00.000+01:00

Man ändrar inte vem man är på en dag. Det spelar ingen roll om det är ett nytt år eller om man får ett plötsligt infall att ändra på något som är och länge har varit på ett visst sätt. Saker förblir de samma om inte något drastiskt ändras i förutsättningarna. Jag har svårt att komma ut och springa, få gjort saker i god tid och skriva blogginlägg för publicering på morgonen istället för på kvällen. Det skulle vara dumdristigt att lova ändring på det.

Sveriges mest vältränade doldis (367 dagar)

2012-01-09T23:18:00.000+01:00

På Funbeat såg jag att man i samarbete med Outside efterlyser Sveriges mest vältränade doldisar, personer som ”är vältränade men aldrig visar upp sig. De som är förebilder för andra, sprider inspiration och motivation omkring sig, de som klarar ett vanligt jobb, familj, utövar en rolig utomhusidrott och dessutom hinner vara trevliga.”

Det är läsarnas nomineringar som ligger till grund för urvalet. Jag tänkte direkt på en person som jag kommer att nominera. Han förtjänar titeln, han skulle ha glädje av vinsten — och jag har chansen att få en prenumeration av Outside.

Istället för mössa (368 dagar)

2012-01-08T23:19:00.000+01:00

Det är inte många minusgrader, men jag passade ändå på att testa det multifunktionella huvudplagget från Ullmax som jag fick i samband med ett lopp i höstas.

Det är ett rörformat tygstycke som kräver viss teknik för att att sitta bra. Jag har inga förkunskaper, så jag bara drog och vek tills jag hade täckt öron och hakspets samtidigt som den nådde ner runt hals och nacke.

Jag tyckte själv att jag såg ganska konstig ut, men jag var nöjd med funktionen.

Jag med struten efter avslutat pass (och medaljer på hallspegeln!).

Den sista lata dagen? (369 dagar)

2012-01-08T00:42:00.001+01:00

Jag fegade ur idag. Snuvan finns kvar, jag missade möjligheten till sällskap och valde sedan att hålla värmen inomhus innan kvällens familjesammankomst. Nu ska jag sova ruset av mig, vakna frisk och kry och vara redo för stordåd.

Klara, färdiga... spring? (370 dagar)

2012-01-06T22:45:00.000+01:00

Jag skulle nog vilja säga att jag är fri från förkylningen. Jag känner mig helt okej — bortsett från den vanliga ynkligheten vid den här årstiden. Samtidigt tror jag att jag kan ha missbedömt hur hårt schemalagd jag är. Det är ju tredagarshelg! Ett pass ska jag väl kunna få till?

Inget Barcelona. Ingen halvmara? (371 dagar)

2012-01-05T23:39:00.000+01:00

Jag har sneglat på halvmaran i Barcelona. Eller snarare på priser för resa och boende. Men nu blir det ingen resa. Det finns ingen bra anledning. När jag sprang loppet förra året låg det sista söndagen i januari — perfekt för att tidskvalificera sig till New York City Marathon (vilket också Ingmarie lyckades med).

I år ligger loppet en månad senare, och även om det var en av förra årets två höjdpunkter i min löpning så är det bara onödigt att pressa in det i vårens schema. Men nu borde jag leta efter någon annan halvmara att lägga till i min tävingskalender för 2012.

Jag fick en digital jul- och nyårshälsning från Barcelona. Klicka!

Hälsa och tid (372 dagar)

2012-01-04T23:52:00.000+01:00

Jag vet inte riktigt var jag står när det gäller hälsan. Snuvan har minskat, hostan tog inte fart under dagen, men halsen har känts lite under kvällen. Jag vågade inte tacka ja till min gode väns erbjudande om ett längre pass i helgen, men jag hoppas kunna springa något kortare om tillfälle ges. Som vanligt är schemat fyllt av annat.

Oddsen (373 dagar)

2012-01-03T23:16:00.000+01:00

Jag är egentligen lyckligt lottad som fått springa New York City Marathon två gånger. Första gången var det riktig tur eftersom jag 2006 var med i lottdragningen för första gången. Sedan hade jag i och för sig otur tre år i rad, men det betydde också att jag var garanterad en plats 2010. Det var ett bra år för mig att springa loppet en andra gång.

Förra året drog jag en nitlott igen. Oddsen blir sämre för varje år eftersom allt fler anmäler sig och allt fler uppfyller något av kraven för att garanteras en plats, vilket innebär att allt färre platser lottas ut eftersom det totala antalet platser inte ökat nämnvärt. Chansen att få en lottad plats är nu nere på runt 10 procent.

Arrangören har bestämt sig för att begränsa möjligheten att vara garanterad plats, så att möjligheten att få en plats på ren tur inte försvinner. Jag är kluven. Tre års nitlotter kommer inte längre att garantera mig en plats 2014, och samtidigt skärps kvalificeringstiderna till en nivå som ligger ännu längre från min nuvarande förmåga.

Jag har ännu inte anmält mig till New York City Marathon 2012. Jag tror inte heller att jag kommer att ha sådan tur att jag får en plats igen. För att få springa en tredje gång måste jag nog få min plats på ett tredje sätt. Det betyder att det inte kommer att handla om tur, utan om hårt arbete. Det betyder också att det dröjer, troligen ända till 2014.

Anmälan till NYC Marathon 2012 (374 dagar)

2012-01-02T15:59:00.000+01:00

Snart, närmare bestämt klockan 18:00 svensk tid, är det möjligt att anmäla sig till New York City Marathon 2012. Jag kommer förmodligen att göra en anmälan för sjunde året i rad och hoppas på det bästa.

Klicka på bannern för chansen att få ditt livs löparupplevelse.

Egentligen är det ingen brådska, för det är inte först till kvarn som gäller. Anmälningsmöjligheten finns kvar ända till 23 april. Det enda som händer innan det är att man blir av med $11. Sedan kan man sova gott om natten, förutsatt att man uppfyller något av kraven för att vara garanterad en plats.

Om man inte uppfyller de nyligen skärpta kraven så blir det en lång och orolig väntan på lottdragningen. Det enda man kan göra är att se till att ha tillräckligt med pengar för startavgiften. Lägg en tjuga i spargrisen varje dag så blir det bra!

Det nya året (375 dagar)

2012-01-02T00:20:00.001+01:00

Hellre än att sammanfatta det nyss avslutade året vill jag blicka framåt på det nya. Det rör sig inte om några nyårslöften, men jag har några tankar om vad jag vill göra under 2012 som det kanske är bäst att få ned i skrift. Låt oss för tillfället begränsa det till fyra punkter:

Tre mil i veckan
Det blir Sveriges längd på ett år. Allt jag behöver göra är att springa varannan eller var tredje dag och slänga in ett långpass varannan helg. Det är inte orimligt, men jag har aldrig lyckats med detta, inte ens 2010. För att det ska gå måste jag springa på jobbet ibland och leta upp fler likasinnade att springa med.

Ett lopp utomlands
Utöver de lopp jag har planerade så hoppas jag få tillfälle att springa ytterligare något lopp utomlands. Mina planer att springa Boston eller London Marathon i april grusades ju för flera månader sedan och får anstå till något annat år. Jag gör gärna en weekendresa inom Europa eller något längre till Nordamerika i höst.

Orientering
Min nyfunna kärlek begränsar sig till Hittaut.se. Det stör mig att jag inte hann pricka av alla checkpoints på förra årets karta, men i år kommer jag att få en tidig start och tänker ta varenda en i Nacka och kanske också några av Lidingökontrollerna.

Styrketräning
Det är få saker jag tycker känns så tråkiga som att gå till ett gym och sätta sig i en maskin eller ställa sig på ett löpband, men samtidigt vet jag att det skulle göra nytta. En månad av mitt tolvmånaderskort har passerat utan att jag använt det, men jag har för avsikt att komma igång. Så snart jag blivit av med förkylningen.

Tror ni jag klarar det här?

Dåligt slut och ett gott nytt år (376 dagar)

2011-12-31T11:01:00.000+01:00

Ett bedrövligt slut på ett mediokert år — sett till min löpning. Någon årskrönika har jag tyvärr inte förberett. Detta är inte rätt tillfälle att gå in på detaljer, så jag låter årssammanfattningen på min träningsdagbok på jogg.se tala för sig själv:

Det är inte många månader som får godkänt där...

Det har däremot varit ett bra år på många andra sätt. Kanske tar jag mig tid att skriva något om det den kommande veckan. Gott slut, kära läsare!

Årets sista besparingar (377 dagar)

2011-12-30T23:14:00.001+01:00

Det känns som att det här mönstret upprepar sig varje vinter. Jag springer inte och försöker kompensera för detta genom att anmäla mig till framtida lopp. Idag anmälde jag mig till 10 kilometer långa Sentrumsløpet i Oslo den 28 april. Anmälningsavgiften höjs ju vid årsskiftet.

De är roliga, norrmännen. Utöver den redan höga anmälningsavgiften på 300 norska kronor tillkommer det en administrativ avgift på 15 norska kronor. Och som om inte det vore nog så åker man på en kortavgift på minst 1,45 procent på betalningssidan.

Totalsumman på 319,63 blir cirka 50 spänn mer på svenska, men då ingår en tröja (att lägga till i den ständigt växande samlingen) för att jag varit duktig och anmält mig innan årsskiftet. Det kanske blir något lopp till innan tolvslaget imorgon.

Nu förändras allt. Igen. (378 dagar)

2011-12-29T23:22:00.001+01:00

För 17 månader sedan trodde jag att jag hade köpt en ny telefon. Den här gången vet jag. Efter ständigt återkommande besvikelser har jag lämnat Tele2 (efter 12 år!) och skriver dessa rader på min nya iPhone. En perfekt leksak nu när jag sitter inne med feber och annat elände.

Halsont och smällare (379 dagar)

2011-12-28T23:56:00.001+01:00

De små känningar jag haft i halsen ett tag nådde ikväll den punkt där jag inte tyckte det kändes okej att ge mig ut och springa. När jag gick kvällspromenad med hunden önskade jag ändå att jag hade svidat om till löparkläder. Hunden är nämligen oerhört skotträdd, upplever just nu årets jävligaste vecka och ville helst inte gå alls. Men att springa föll sig för henne mer naturligt.

Det dåliga samvetet (380 dagar)

2011-12-27T23:18:00.000+01:00

För en månad sedan skaffade jag ett träningskort för första gången i mitt liv. Närmaste träningsanläggning ligger i Hammarbyhöjden, bara minuter hemifrån, men jag har fortfarande inte varit där.

Ikväll upptäckte jag att det ska öppna ett gym i Björkhagen också. Med den här utvecklingen kommer gymmet hinna hem till mig innan jag hinner iväg till gymmet.

Puls & Träning har valt ett taktiskt datum.

Turist i eget spår (381 dagar)

2011-12-26T23:58:00.000+01:00

På annandagens förmiddag sprang jag samma runda med hunden som på julaftons morgon. En hel del träd hade fallit under natten, några rakt över spåret. Jag gjorde mentala anteckningar och har för avsikt att göra en felanmälan enligt instruktionen på spårkartan.

Den nya spårkartan, ja. Det som tidigare hette Björkhagsslingan är nu Björkhagsspåret. Markeringarna är gulvita istället för röda, samtidigt som det tidigare gulmarkerade Kärrtorpsspåret tycks ha tagit över de röda markeringarna. Björkhagsslingan finns fortfarande, men är något annat. Det kommer att ta ett tag innan man vänjer sig.

Nytt i hushållet (382 dagar)

2011-12-25T23:33:00.000+01:00

Efter drygt ett dygn står den fortfarande ouppackad. Men jag ser faktiskt fram emot att bli användare nummer två, när det nu blir.

Nya saker (383 dagar)

2011-12-24T21:41:00.001+01:00

På julaftons morgon bestämde jag mig för att springa en kort runda med hunden. Först upptäckte jag att det var nya markeringar längs spåret. Sedan upptäckte jag att det satts upp en helt ny spårkarta med massa nya spår. Det var en fin julklapp som kommer till glädje hela nästa år!

Dagens låt (384 dagar)

2011-12-23T12:19:00.000+01:00

I min gode vän Daniel Åbergs andra (och nyligen pocketutgivna) roman Vi har redan sagt hej då, bestämmer sig bokens berättarjag Filip för att springa från Hammarby Sjöstad till Björkhagens tunnelbanestation. Det är nyårsafton, det är mörkt, och det är framför allt jävligt halt. Inte helt oväntat gör han en vurpa och stukar foten någonstans i närheten av Hammarbybacken. Filip har dock viktigare saker att tänka på, så han ignorerar den fysiska smärtan och springer vidare.

Sedan jag flyttade till Björkhagen för några månader sedan har jag sprungit samma sträcka åtskilliga gånger. Jag är dock inte lika motiverad som Filip, så nu när halkan åter härskar runt Hammarbybacken så håller jag mig därifrån.

På Daniels egna blogg finns en låtkalender där inbjudna personer varje dag presenterar en låt som skulle kunna ingå på ett soundtrack till Vi har redan sagt hej då. Dagens bidrag, det näst sista, har jag fått äran att välja. Mitt val är kopplat till nyårsafton och har inget med löpning att göra, men det är inte omöjligt att det är den här låten som ekar i Filips huvud när han snubblar sig fram mot Björkhagen.

Till önskelistan (385 dagar)

2011-12-22T17:06:00.001+01:00

1. Ledigt. Just nu vill jag bara ha ledigt. Jag vill kunna ta det lugnt, fixa med mina egna saker och ge mig ut och springa. För det sistnämnda önskar jag mig dock ytterligare en sak, nämligen

2. Ett trevligare klimat. Kyla kan jag stå ut med, men jag klarar inte av det här underlaget. Det har bara varit så här eländigt i några dagar och jag tycker redan att det är mer än nog. Have to run, will travel.

3. En bättre mobiltelefon. Att sitta och skriva egna inlägg och läsa andra bloggar medan jag är på väg till och från jobbet känns för taffligt med nuvarande lösning.

Mina lopp 2012 (386 dagar)

2011-12-21T14:09:00.000+01:00

Det är inte långt kvar till 2012. Flera lopp höjer anmälningsavgiften vid årsskiftet, så det finns anledning att fundera lite med kalendern och betalkortet nära till hands.

Det här är mina planerade lopp 2012:

28 april
Sentrumsløpet i Oslo är traditionsenligt årets första tiokilometerslopp. 2004 var det också mitt första utländska lopp, och det har därför en speciell plats i mitt snabbtickande löparhjärta. T-tröja och billigare innan nyår!

2 juni
Stockholm Marathon är en självklarhet i min kalender. Det är förmodligen mitt bästa praktiska exempel på att en gång är ingen gång, men två gånger en vana. Jag är anmäld för att springa för nionde gången i rad.

14 juli
Jubileumsmarathon blir det nya inslaget nästa år. Startplatsen köptes i paket med Stockholm Marathon. Jag har numera som vana att springa två maratonlopp om året, men fixar jag två maror med bara sex veckor emellan?

18 augusti
Midnattsloppet krockar med Vasastafetten nästa år. Inget ska kunna hindra mig från att springa Midnattsloppet för tionde året i rad! Jag är anmäld till startgrupp 1B (tänkta sub 40-löpare) och har fått startnummer 404.

8 september
10 kilometer — men blir det i form av Kistaloppet eller Sicklaloppet? Kistaloppet brukar alltid ha något kul att locka med, men Sicklaloppet har valt samma datum nästa år och är bara en kort uppvärmingsjogg hemifrån.

29 september
Lidingöloppet springer jag vartannat år sedan 2006, så till hösten är det dags igen. Det här är det lopp där jag hoppas förbättra mig mest nästa år. Ge bort en startplats i julklapp med hjälp av presentkort här!

7 oktober
Hellasloppet sprang jag för första gången i år. Eftersom jag räknar det som hemmaplan så kommer jag troligen att springa igen till hösten. Det är inget lopp för att nå personbästa på milen, men det är en naturskön bana!

Sju lopp på ett år är inte mycket i min värld, men det är inte omöjligt att det blir fler. Det har hänt några gånger att jag spontananmält mig till lopp. Jag sneglar också på en del lopp utomlands, inte minst halvmaran i Barcelona som jag sprang förra året. Det är bra med en ursäkt för att få ta semester!

Svårt att planera (387 dagar)

2011-12-20T23:59:00.001+01:00

Tiden bara rinner iväg. Jag försöker motivera mig själv genom att planera framtiden. Det är svårt att ägna tid åt planering när nuet kräver all uppmärksamhet. Samtidigt kommer framtiden allt närmare tills den helt plötsligt är nuet — och då är all planering meningslös! Jag får väl börja med att planera nuet. I praktiken borde det betyda att sticka ut och springa istället för att sitta och skriva.

Hatkärlek (388 dagar)

2011-12-19T22:09:00.003+01:00

Det är vackert. Ändå kan jag inte låta bli att hata det.

Sweet pain (389 dagar)

2011-12-18T23:19:00.000+01:00

Det bästa valet vi gjorde under Finlandskryssningen var nog att boka en 55-minuters massage på tillbakaresan från Helsingfors. ”Soft, medium or hard?” frågade massören innan han började, men jag gav inget entydigt svar. Han sa att jag skulle meddela om det gjorde för ont. Jag var lite orolig när han nådde vänsterfotens vrist, men det gick bra utan att jag behövde avbryta honom. Behandlingens fokus låg annars mest på ryggen, och nästan hela tiden på smärtgränsen. ”It's a sweet pain”, som massören sa efteråt.

Helsinki (390 dagar)

2011-12-17T17:01:00.000+01:00

Helsingfors visade sig inte från sin bästa sida idag. Bedrövligt väder, värst upplevt av våra ansikten på väg tillbaka till färjeterminalen. Kanske är det, som mitt resesällskap föreslog, bättre att åka hit under sommarhalvåret. Midnight Run Helsinki 1 september 2012? Kanske. Om jag slipper åka ensam.

Tillfällig begränsning (391 dagar)

2011-12-16T16:37:00.001+01:00

Vanligtvis brukar jag ta med mig löparutrustningen på resa, men den här gången finns det inte utrymme för löpning.

Bättre tidigt än aldrig (392 dagar)

2011-12-15T08:50:00.000+01:00

Vaknade lite innan halv sju. Istället för att ligga kvar en halvtimme smög jag ut ur sovrummet med den lilla bunten träningskläder som legat förberedd (men outnyttjad) i ett par veckor. Klädde på mig på toaletten, åt en liten banan i köket och hämtade Garmin som låg fulladdad och avstängd i vardagsrummet.

Jag sprang från K22 runt Björkhagsslingan och tillbaka. Det är ingen lång runda, men 3,46 km är den längsta sammanhängande sträcka jag sprungit sedan 16 oktober. Snittempot på 5:16 är inte heller något man kan hänga i julgranen, men det gör mig inget. Det är normalt att krypa innan man kan gå.

Paus (393 dagar)

2011-12-14T23:47:00.001+01:00

Jag hade missbedömt den här arbetsdagen och förmodligen också den närmaste veckan. Idén att smita tidigare för att hinna med en löptur innan kvällens möte grusades givetvis, liksom de mer storslagna tankarna att knipa en restresa de närmaste dagarna.

Trots ett redan pressat schema fortsätter jag att boka in saker utan att boka av något annat. Varenda timme fram till söndag kväll är nu schemalagd med allt från arbete till avkoppling — dock utan möjlighet till löpning. Men det ska bli en skönt att komma bort ett par dagar.

Vändning (394 dagar)

2011-12-13T21:30:00.000+01:00

Med ett positivt synsätt kommer man långt, och vill man få någonting gjort så är det lika bra att göra det själv. Men nu går jag och lägger mig.

Tvivel på den egna förmågan (395 dagar)

2011-12-12T23:39:00.000+01:00

Jag läser dagligen om andra löpares träning, framsteg och fantastiska målsättningar. Jag själv står still. Det är inte så att jag blir avundsjuk, men jag börjar fundera över mig själv. Varför kan jag inte bara ta mig i kragen? Vad är det jag saknar? Vad är det för mening att skriva här när inte ens det fungerar som en spark i baken?

Att passa på (396 dagar)

2011-12-11T21:21:00.000+01:00

Just idag tycker jag att vintern är helt acceptabel. Nyss hemkommen från en rask hundpromenad runt hela Björkhagsslingan har jag inget att invända vad gäller temperatur och underlag. Det är oförsvarligt att jag inte sprungit något i helgen.

Jag drömmer om en barmarksvinter. Men hur mycket jag än hoppas kommer det inte att fortsätta vara så här i tre månader. Det gäller att passa på, så jag får väl se om det kan bli en före-frukost-runda imorgon.

Riktig värme hade inte suttit fel som startmotor. Det enda som står i vägen för en sista-minuten-resa är det där retliga heltidsjobbet (och så kanske det faktum att jag just nu saknar ett giltigt pass).

Det här är inte en annons, det är något jag tvingas avstå.

500 inlägg senare (397 dagar)

2011-12-10T20:40:00.001+01:00

Efter att ha bloggat här i drygt två år och två månader är det inte mycket som har förändrats. Visst har det hänt en hel del — 23 lopp i fem olika länder och nytt personbästa på alla distanser — men i skrivande stund tycks jag vara tillbaka vid utgångsläget; jag har inte sprungit på länge, jag surar över vädret och gör just ingenting utom att drömma mig bort samtidigt som jag långsamt bara blir äldre, en dag i taget.

Helgen vecka 39 (398 dagar)

2011-12-09T23:02:00.000+01:00

Berlin Marathon blev fulltecknat idag. Jag är inte en av de 40 000 anmälda. Det hade jag inte tänkt vara heller, även om jag gärna springer loppet igen.

Jag har mina traditioner att luta mig på. 2012 är vartannat år, vilket betyder ett nytt försök på Lidingöloppet. När jag sprang 2006 och 2008 var jag dåligt förberedd, men 2010 gick det bättre. Nästa år tänker jag dock lägga ribban ännu lite högre.

Målgång i Lidingöloppet 2010. Not good enough.

Traditioner i konflikt (399 dagar)

2011-12-08T22:58:00.000+01:00

För drygt tjugo minuter sedan anmälde jag mig till Midnattsloppet i Stockholm. Det är fortfarande gott om platser i samtliga startgrupper, men jag valde att slå till så snart man kunde köpa med HSB-rabatt. 270 kronor är bättre än 360.

Nästa år krockar Midnattsloppet med Vasastafetten. Det är tråkigt, men jag har hela tiden varit fast besluten att springa Midnattsloppet. Det blir mitt tionde i obruten följd, medan deltagandet i Vasastafetten bara är en fyraårig tradition.

Sedan finns det förstås en teoretisk möjlighet att först springa Vasastafetten i Dalarna och sedan springa Midnattsloppet i Stockholm, men riktigt så roligt ska vi kanske inte ha.

Slutet (400 dagar)

2011-12-07T14:38:00.001+01:00

Sista fredagsmorgonen i oktober var jag som vanligt sent ute och ansträngde mig lite extra för att hinna med en buss som redan backat ut från sin hållplats på Liljeholmens bussterminal. Chauffören signalerade att jag var välkommen att ta mig ut till bussen genom någon av de andra slussarna, så jag pilade iväg bortåt vänthallen och sedan tillbaka på utsidan.

På väg ut mot bussen missade jag en trottoarkant helt med blicken, men bara till hälften med vänsterfoten som därmed vek sig på ett onaturligt och alltför välbekant sätt.

Intensiv smärta. Några små hopp fram till bussen, sedan frossa och illamående hela vägen till jobbet. Jag hade inget att linda vristen med under bussfärden, så jag tog av skon och kramade hårt med båda händer.

Sorgen och besvikelsen är det givetvis svårt att sätta ord på. Jag blev ledsen eftersom det aldrig är roligt med ofrivilliga avbrott i löpningen, men efter mina två tidigare stukningar av högerfoten vet jag att det går att komma tillbaka. Det var redan färdigtävlat för i år, men det var ju synd på planerad träning och orientering.

Jag har sprungit vid ett tillfälle i november. Tyvärr så ökade både svullnaden och smärtan efter de få kilometer det blev. Kanske skulle jag valt något lugnare, mer skonsamt och mindre riskabelt än att leta upp tio checkpoints i Nyckelviken när det dessutom hann bli helt mörkt innan jag gav upp, men jag kunde inte låta bli.

Nu är orienteringen slut. Det känns tråkigt att stukningen hindrat mig från att leta upp fler än 65 av de 90 checkpoints som Hittaut.se placerat i Nacka. Målet att klara alla får helt enkelt stå kvar till nästa säsong.

Säsongsavslutning: Hellasloppet

2011-10-16T15:30:00.000+02:00

Jag anmälde mig till Hellasloppet mest för att jag vill springa de lopp som är på hemmaplan, precis som Sicklaloppet helgen innan. Hellasloppets åttakilometersmarkering förra söndagen stod bara en kilometers gångväg hemifrån, något jag kunde konstatera när jag på förmiddagen tillsammans med sambo och hund gick till Hellas för att hämta min startlapp.

Efter den promenaden var det inte mycket tid över innan det var dags att ge sig av igen. Som kompromiss mellan lunch och en andra frukost åt jag ett stekt ägg på en rostad brödskiva. Med mindre än 40 minuter kvar till start blev det en rask promenad med inslag av jogg till klädinlämningen. Där träffade jag Ingmarie som hade loppet som inslag i dagens långpass.

Jag valde en ganska blygsam uppvärmning innan jag ställde mig så långt fram i startfållan jag vågade utan att skämmas. När starten gått insåg jag som vanligt att jag ändå stod för långt bak och fick stå ut med trängseln i några hundra meter. Efter en kilometer var det lite mindre trångt. Jag sprang om Ingmarie och vinkade lite, men jag tror inte att hon såg.

Nu blev det ganska stabil löpning där positionerna bara förändrades lite då och då. Efter fyra kilometer sprang jag om två tjejer som jag haft framför mig ett tag. Vid varvningen halvvägs (då man sprang under startbågarna igen) hörde jag att de låg fyra och femma.

Loppets andra halva gick via Björkhagens golfklubb i riktning hemåt för min egen del innan man leddes in på Björkhagsslingan. Efter sju kilometer började jag kanske tappa i tempo, för de två tjejerna jag haft bakom mig i tre kilometer passerade. Kort därefter kom ett riktigt bakslag när jag upptäckte att högra skosnöret var löst. Med nästan tre kilometer kvar fanns det inget annat att göra än att stanna för att knyta, en manöver som kostade mig nästan en halv minut.

Jag kände mig fortfarande stark, men jag hade långt till andra löpare att mäta mig med. Efter förmiddagens båda promenader visste jag hur det lutade på den sista kilometern – först uppför, sedan bara utför. Jag gjorde mitt bästa för att komma ikapp den enda löparen inom synhåll, men trots min smygande spurt var han i mål ögonblicket före mig.

Min tid i resultatlistan blev 42:36, vilket jag med tanke på den kuperade banan är nöjd med. Direkt efter målgång fick jag sällskap av Ingmarie igen som sprang in på en sjätteplats. Hade jag sprungit i herrarnas tävlingsklass så hade min tid räckt till en tiondeplats, men å andra sidan var det bara 17 som fullföljde i den klassen. Bland de 205 manliga motionärerna var jag nummer 16. Plats 25 bland 222 herrar totalt alltså. Det skulle vara kul om jag kunde förbättra både tid och placering nästa år.

För mig blev Hellasloppet årets sista tävling. Idag, en vecka senare, sprang några av mina träningsbekanta Hässelbyloppet. Jag är inte avundsjuk, men jag hade gärna varit där. Dels hade det varit roligt att själv göra en fin tid, men det roligaste hade förstås varit att få se Erik springa på 37:44, Staffan på 37:54 och Lennart på 40 blankt! Grattis killar!

Terrängskor från Snabba Fötter

2011-10-05T23:46:00.000+02:00

För två veckor sedan lottade Kenth ut ett par terrängskor från Adidas på bloggen Snabba Fötter. Jag var inte snabbast att svara, men jag kom tvåa och blev erbjuden Kenths egna nästan obegagnade skor av samma modell (fast i andra färger) som han själv tyckte var för breda.

Igår efter jobbet tog jag emot skorna, ett par Adidas Response Trail 18, och tidigt i morse snörade jag på dem för första gången för en testrunda i Nackareservatet.

I väntan på satellitkontakt kring en kvart i sju.

Med tanke på att de väger ungefär lika mycket som mina tyngsta skor kändes de oväntat stumma. Men när underlaget efter ett par kilometer blev ojämnt av stenar och rötter kom aha-upplevelsen. Det var inte greppet — jag halkade faktiskt lite ett par gånger — utan mer att jag fick en så tydlig känsla av markkontakt.

Jag hoppade runt ett tag bland tuvor och lerpölar i jakt på ett par orienteringskontroller, men var snart tvungen att söka mig hemåt för att hinna till jobbet i hyfsad tid. Tillbaka på plan mark kände inte skorna särskilt roliga, så jag genade några hörn genom skogen.

Det här är inte skorna för Hellasloppet på söndag, men det kommer definitivt att vara de skor jag använder på kommande orienteringsrundor. Tack Kenth! Tyvärr har jag haft ont i höger knä hela dagen (ett snedsteg någonstans?), men om det släpper så blir det mer orientering torsdag kväll eller fredag morgon tillsammans med mina blågula vänner från Adidas.

202 dagar till London Marathon

2011-10-03T19:56:00.001+02:00

Jag räknar inte ned på bloggen längre. Första nedräkningen slutade med New York City Marathon 2010, och efter det blev det konstgjord andning ett tag i väntan på något nytt.

De nya 400 dagarna var först vad som återstod till Boston Marathon 2012, men när jag inte klarade att tidskvalificera mig så anmälde jag mig till London Marathons lotteri och justerade den numera tysta nedräkningen med sex dagar.

De senaste dagarna har varit en nervös väntan på besked. Idag hamnade det i inkorgen:

Det blir alltså inget London Marathon för mig i vår. Eftersom jag inte heller får springa i Boston nästa år så finns det ingenting att räkna ned till. Jag känner mig oväntat besviken.

---

Uppdatering: Jag insåg först efter publicering att det är exakt två år sedan jag skrev det första inlägget på den här bloggen med rubriken 400. Cirkeln är sluten.

Nästa lopp redan nästa vecka

2011-10-02T21:13:00.002+02:00

Jag har ingen startplats i fulltecknade Hässelbyloppet, men min tävlingssäsong är inte slut. Med en timme kvar av ordinarie anmälningstid betalade jag nyss 175 kronor för 10 kilometer långa Hellasloppet nästa söndag. Det är ju på hemmaplan.

Istället för återhämtning: Sicklaloppet

2011-10-01T16:40:00.000+02:00

Jag skulle egentligen ha skrivit färdigt en längre rapport från Berlin Marathon, men det har inte blivit så mycket som en hel mening sedan jag satt på flygplatsen i Berlin.

Jag skulle egentligen ha sprungit en eller två återhämtningsjoggar under veckan, men istället blev det rakt på snabbdistans idag.

Jag skulle egentligen ha tagit det lugnt på Sicklaloppet, men jag lyckades hålla god fart i stort sett hela vägen och sprang milen på 40:47.

Under loppet och efter målgång med min vän och kollega Johnny.
Bilder: Sara M

En skaplig tid i Berlin

2011-09-25T14:37:00.000+02:00

Jag är i Berlin med syrran och passade på att springa den lokala maran. Det gick riktigt bra, även om det var svårt att hålla tempot under andra halvan.

splits

Split	time of day	time	diff	min/km	km/h
5 km	09:24:21	00:22:35	22:35	04:31	13.29
10 km	09:47:20	00:45:34	22:59	04:36	13.05
15 km	10:10:14	01:08:28	22:54	04:35	13.10
20 km	10:33:09	01:31:23	22:55	04:35	13.09
Halb	10:38:08	01:36:22	04:59	04:33	13.22
25 km	10:56:31	01:54:45	18:23	04:43	12.74
30 km	11:20:40	02:18:54	24:09	04:50	12.42
35 km	11:46:43	02:44:56	26:02	05:13	11.52
40 km	12:13:56	03:12:10	27:14	05:27	11.02
Finish	12:25:40	03:23:53	11:43	05:21	11.23

Om man kollar mina tidigare maratonresultat så var det här faktiskt min näst bästa tid. Livet är inte rättvist, jag vet. Många tycker kanske att jag inte förtjänar det, men jag tackar och tar emot. Nu: ut på stan!

Kistaloppet 2011

2011-09-21T18:10:00.000+02:00

Det har gått lång tid sedan Kistaloppet. Många tankar kring loppet har hunnit dyka upp och försvinna, men några har blivit kvar och förtjänar att sättas på pränt — mest för att jag själv ska minnas och ta lärdom av dem i framtiden. Väldigt lite handlar om själva loppet, det mesta istället om hur jag ser på min egen insats.

Med runt 40 minuter kvar till start hämtade jag ut min startlapp i Kista Science Tower. Medan jag försökte nåla fast den på tröjan jag redan hade på mig träffade jag Lennart och Mathias. Lennart och jag hade bestämt att vi skulle hjälpas åt att klara sub40, och efter att ha lämnat min väska i hans bil värmde vi upp tillsammans.

Innan start träffade vi Erik också — pigg och glad, med ny kamera och mustasch. Vi stod alla ganska långt fram bland folk i klubblinnen. Skulle vi springa sub40 och få var sin jacka så skulle vi ju inte ha mycket mer än ett hundratal löpare framför oss för att inte behöva lägga en massa energi på att passera folk.

Jag har taggat mig själv i en bild på Kistaloppets Facebooksida.

Första kilometern gick snabbt, men inte överdrivet snabbt. Lennart var med på min vänstra sida. Genom Kista Galleria utan problem, trängseln avtog och det gick fortfarande snabbt. Redan på andra kilometern hade jag en håll-liknande känsla under revbenen på högra sidan. Jag försökte tänka på andningen, hitta balans och flyt. Ute på Järvafältet kändes solen och värmen mer än vinden. Det började kännas tungt.

På femte kilometern kom Erik ikapp mig med kameran igång. Jag var väl knappast ett särskilt tacksamt intervjuobjekt (”goddag, yxskaft”), alldeles för fokuserad på den tilltagande plågan. Kilometertiderna var fortfarande acceptabla, men det kändes inte särskilt bra. På sjätte kilometern började tröttheten sätta spår i psyket. Efter sju kilometer slutade jag nog hoppas på att jag skulle klara mitt mål.

Hållet (eller vad det nu var) hade nu hunnit bli riktigt ansträngande och begränsande. Jag var helt fokuserad på att ta mig fram, så det är inte så att jag minns särskilt mycket av omgivningarna. Trots tunnelseendet hade jag fortfarande viss koll var Lennart var, men jag trodde inte längre att jag skulle kunna hålla honom sällskap resten av vägen. Vid åtta kilometer slutade jag bry mig om att jag blev omsprungen av flera starkare löpare.

Jag ropade till Lennart att han fortfarande kunde klara det. Det var väl lite optimistiskt med tanke på att han skulle behöva öka till 3:30-tempo, och riktigt så fort ökade inte avståndet mellan oss. Uppförsbackarna jag inte mindes från förra året kändes oväntat tunga, nerförsbackarna på slutet förmådde jag inte utnyttja till att öka farten nämnvärt. Det blev en ganska vek spurt in i Kista.

Intervall
Tid
Distans
Medeltempo
Sammanfattning 41:09.5 10,02 4:06.4
1 3:44.2 1,00 3:44.2
2 3:46.7 1,00 3:46.7
3 3:56.4 1,00 3:56.4
4 4:03.6 1,00 4:03.6
5 4:12.0 1,00 4:12.0
6 4:13.1 1,00 4:13.1
7 4:13.5 1,00 4:13.5
8 4:22.6 1,00 4:22.6
9 4:27.9 1,00 4:27.9
10 4:03.9 1,00 4:03.9
11 :5.2 0,02 4:11.2

Intervall	Tid	Distans	Medeltempo
Sammanfattning	41:09.5	10,02	4:06.4
1	3:44.2	1,00	3:44.2
2	3:46.7	1,00	3:46.7
3	3:56.4	1,00	3:56.4
4	4:03.6	1,00	4:03.6
5	4:12.0	1,00	4:12.0
6	4:13.1	1,00	4:13.1
7	4:13.5	1,00	4:13.5
8	4:22.6	1,00	4:22.6
9	4:27.9	1,00	4:27.9
10	4:03.9	1,00	4:03.9
11	:5.2	0,02	4:11.2

Mina kilometertider enligt Garmin.

Nettotiden blev 41:09 enligt resultatlistan. Åtta sekunder efter Lennart och precis samma tid som jag hade på Sentrumsløpet i våras, mitt första tiokilometerslopp i år. Nu har jag sprungit milen ett ganska stort antal gånger på mellan 41 och 42 minuter (även Sentrumsløpet 2009, Midnattsloppet 2009, Sentrumsløpet 2010 samt Viruddenloppet i somras). Jag är helt enkelt en 4:10-tempolöpare på milen.

Jag har aldrig tidigare haft sällskap av någon under ett lopp som jag hade av Lennart på det här loppet. Jag tror att det hjälpte mig en del, att jag kanske hade gett upp tidigare om jag inte haft någon jag kände i närheten. Det är svårt att veta säkert. Det var i vilket fall trevligare både före, under och efter loppet.

Efter målgång satte jag mig ner bredvid Lennart på den kalla marken en liten stund innan jag blev akut kissnödig. Jag var riktigt trött, mumsade i mig både bulle och banan innan jag började frysa i de oväntat svettblöta kläderna. Innan vi gick till Lennarts bil hann jag träffa och gratulera Erik, som givetvis kunde visa upp en jacka efter att ha sprungit på 39:18.

Om man kollar i resultatlistorna för de fyra klasserna så ser man att 97 personer klarade sub40. De 100 jackorna räckte därmed till alla som hade förtjänat det, och för min egen del hade det alltså räckt med samma marginal som förra året. Nu var jag hela 70 sekunder ifrån, tid som det hade varit svårt att kapa bort oavsett taktik. Men hade det verkligen varit omöjligt?

För varje timme som gick efter loppet ökade min besvikelse. Jag hade haft ett tydligt mål och flera morötter, men jag lyckades ändå inte. Var det då någon poäng med att springa Kistaloppet? Ja, av flera anledningar tycker jag faktiskt det. För det första står jag stilla utan lopp (mer om det i ett senare inlägg). Sedan är jag lite extra förtjust i att delta i just Kistaloppet, eftersom man springer i mitt gamla hemområde och min gamla arbetsplats, samt för att det är så stort engagemang hos personerna som arrangerar.

Den största poängen med mitt deltagande är nog ändå just misslyckandet. Jag tror mycket på att felaktigt beteende måste få konsekvenser. Alldeles för ofta har jag tränat dåligt men trots det nått ett gott resultat. Till slut blir det så att jag räknar med att det ska gå bra ändå. Men inte den här gången (och inte heller på Stockholm Marathon i början av sommaren). Förhoppningsvis får dessa ”misslyckanden” mig att känna större motivation att träna bättre framöver.

DNQ

2011-09-10T16:17:00.002+02:00

Det blev varken jacka eller biobiljett. Det blev inte ens en tid under 41 minuter eller en placering bland de 100 främsta i Kistaloppet.

Lennart och jag i garaget efter loppet.

Det finns många användbara bortförklaringar. En längre rapport från Kistaloppet kommer senare.

Nervöst inför Kistaloppet

2011-09-09T16:40:00.004+02:00

Igår skulle jag hämta min startlapp till Kistaloppet på Runner's Store, men innan jag hunnit dit nåddes jag av ett mejl från arrangören med beskedet att min lapp inte skulle vara där. Tråkigt, eftersom jag inte har möjlighet att hämta lappen i Kista idag och nu har ytterligare ett moment på lördag innan startskottet går. Men jag är glad att jag fick beskedet innan jag hann till butiken och därmed slapp att bli irriterad över strul och onödig omväg.

Arrangörerna av Kistaloppet verkar väldigt angelägna att ta hand om och kommunicera med loppets anmälda deltagare, ofta med ett personligt tilltal. Det är kanske en av anledningarna till att jag anmält mig i år igen. Den främsta anledningen är förstås att jag vill springa under 40 minuter igen. Det känns som att det kommer att bli svårt, och jag är lite nervös.

Armbandet som dagligen påminner mig om Kistaloppet.

Jag hoppas på draghjälp från några träningsbekanta, men jag är lite osäker på vilka som kommer till start. Ge besked i kommentarsfältet så jag vet vem jag ska kolla efter när jag hämtar min startlapp i Kista Science Tower imorgon!

Allt på kartan (men fel på Garmin)

2011-09-07T00:08:00.003+02:00

Det finns en spårkarta precis utanför mitt nya hem (som jag kallar K22 med anledning av adressen) där jag startar nästan alla mina rundor sedan drygt två månader tillbaka. I söndags bestämde jag mig för att springa samtliga motionsspår som är markerade på den kartan.

Jag var fortfarande seg efter min tvåveckors förkylning, så det var i mycket lugnt tempo jag följde Björkhagsslingan i riktning mot Hellas, elljusspåret upp mot Hästhagen och efter att ha passerat Hellasgården sprang vidare på det gulmarkerade femkilometersspåret.

Ett par kilometer in på det gula spåret blev jag omsprungen, något jag inte är van vid när jag är ute på träningsrundor. Jag valde att se det som välkommen draghjälp och hakade på killen och hans femminuterstempo. Det höll i ungefär en kilometer innan jag var tvungen att släppa honom i en jobbig backe. Det hade varit intressant att se lite pulsdata från den situationen, men jag sprang utan pulsband.

Jag kunde lika gärna sprungit utan GPS också, för Garmin och jag är inte överens om hur jag sprang resten av rundan. Samma väg tillbaka från Hellas mot Björkhagsslingan ser ut att vara något annat, och efter Kärrtorpsrundan blir det helt åt... Dammtorpssjön! Det ser ut som att jag avslutade med ett dopp.

Det här är inte hur jag sprang. Inzoomat ser det ännu värre ut.

I själva verket fortsatte jag på Björkhagsslingan, sprang förbi K22 och gjorde ett varv på Hammarbyrundan innan jag återvände hem. Klockan visade en tiominuterskilometer mot slutet innan det blev bara streck på tempot i några sekunder. Vid avslutad löpning tyckte jag att 15 kilometer verkade lite kort på nästan en och en halv timme.

När jag kollade passet på Garmin Connect efteråt blev jag både förvånad och irriterad. Vad fan hände här?

Ensamt på botten

2011-09-04T00:33:00.001+02:00

Om man sticker ut en fredagskväll efter klockan nio (kanske speciellt om det är fotbollslandskamp på teve), så kan man få Björkhagsslingan, Kärrtorpsspåret och Hammarbyrundan helt för sig själv. Men det är tråkigt att märka hur mycket man förlorar på att inte ha sprungit på två veckor.

Nyöppnad Nike-butik i Kungens kurva

2011-09-01T18:02:00.000+02:00

Ny månad och en ny butik bara några steg från mitt kontor. Nike Factory Store i Heron City öppnade dörrarna för första gången idag klockan 10. Jag hängde på låset i hopp om något lockande öppningserbjudande. Jag var inte först in i butiken, men den förste att checka in på Facebook-platsen.

Löparkläderna för herrar fanns precis innanför dörren. Och sedan... Ja, sedan var det inte så mycket mer. Inget som lockade mig. Efter att ha kollat lite på prislapparna letade jag upp skoavdelningen längst in i butiken och pratade (engelska) med en speciellt influgen (?) och entusiastisk Nike-kille. Det kändes som att shoppa utomlands.

Butikskillen rekommenderade (och bar själv) ett par LunarElite (tror jag det var — mitt minne sviktar och mina mobilbilder från butiken försvann spårlöst i Facebook-appen). 915 kronor är väl okej om man ska köpa skor i Sverige, men de hade inget löpband för utprovning i butiken. Jag tackade för mig och återvände till mitt kontor.

Sommaren räckte inte runt Fuerteventura

2011-08-31T21:00:00.000+02:00

Jag låter mer förkyld nu än vad jag gjorde för två dagar sedan. Både hostan och snuvan har avtagit, men jag är rädd att inte allt står väl till med bihålorna. Jag har tänkt testa formen ute i spåret sedan helgen, men löpningen har blivit bortprioriterad till förmån för annat. Ja, det ger mig lite ångest...

För två månader sedan bestämde jag mig för att delta i en tävling på jogg.se. Under juli och augusti skulle man registrera löpträning motsvarande ett varv runt Fuerteventura. Då trodde jag inte att det skulle bli särskilt svårt att nå upp till 250 km på två månader. Så här långt kom jag:

Det återstår några timmar, men det är långt runt öns södra udde.

26889 och 37,2 på morgonen

2011-08-23T08:45:00.000+02:00

Idag har jag två saker som jag inte hade när jag vaknade igår: ett startnummer i Berlin Marathon och feber.

Jag har hostat hela natten och möttes av en glansig blick i badrumsspegeln. Över 37 grader är tillräckligt högt för att betyda feber i mitt fall. Det kommer inte lägligt med bara en månad kvar till Berlin Marathon, men vi får väl hoppas på ett snabbt förlopp.

Vad startnummer 26889 betyder i Berlin Marathon har jag ingen aning om. Det låter högt det också.

Vasastafetten 2011

2011-08-21T10:32:00.000+02:00

För andra året i rad fick jag äran att springa den avslutande sträckan i Vasastafetten. Vägen dit var nog det krångligaste med årets lopp. För min egen del var det en jobbkonferens på fel sida av landet som ställde till det och bland annat innebar en taxifärd på sisådär 12 mil på grund av försenade tåg.

Årets planering, den där vi sitter kvällen innan och spekulerar kring varje lagmedlems tid, visade sig stämma nästan på minuten. Alla levde upp till förväntningarna eller överträffade dem med någon minut eller två. Jag själv hade tagit på mig uppgiften att minska förra årets 39:26 till 38 minuter, samtidigt som delsträckans längd officiellt ändrats från 9,2 till 9,3 kilometer.

Inför lagets sista växling kändes allting bra. Jag fäste tidtagningschipet runt fotleden och pilade iväg. Min klocka hade inte hunnit få kontakt med satelliterna, så jag tryckte igång den först vid (den felplacerade) skylten som visade 9 kilometer kvar. Nu skulle jag vara osäker på hur jag låg till hela vägen in i mål, och frustrationen gjorde att jag nästan drog på mig mjölksyra redan innan jag sprungit 500 meter.

Jag höll sedan koll på tempot och hur många löpare jag passerade. Flera gånger kände jag mig osäker på om jag skulle klara att behålla både fyraminuterstempot och de omsprungna personerna bakom mig. Det visade sig överraskande lätt. När jag sprang in i Mora passerade jag min fjortonde löpare och inledde därefter en intensiv spurt som på målrakan närmast kan beskrivas som vansinnig.

Lagkamraterna har skrattat mycket åt trestegsstilen på väg in i mål.

Efter målgång fick jag lagets medaljer och diplom. Med 37:28 på papper var jag mycket nöjd med att ha klarat mitt mål och samtidigt överträffat min tid från förra året med nästan två minuter. Totaltiden blev 7:10:13, vilket innebär plats 38 av 262 lag i mixed-klassen och plats 81 av totalt 415 fullföljande lag.

Diplomet. Det fysiska originalet blev buckligt av regnet.

Fortfarande behöver vi alltså mer än 7 timmar gemensamt för att ta oss från Sälen till Mora. På lördagskvällen diskuterade vi vad vi ska göra för att klara drömgränsen nästa år. En del i strategin kommer helt säkert innebära att jag springer en annan delsträcka, eventuellt startsträckan — även om den femte (bortsett från starttiden) känns som en större utmaning.

De sista sex delsträckornas lagmedlemmar efter målgång i Mora.

Midnattsloppet 2011

2011-08-19T21:42:00.001+02:00

Med mindre än en timme kvar till start gick jag hemifrån, och som vanligt var den sena timmen den största orsaken till min nervositet. Jag bytte tunnelbana vid Slussen och fick trängas med löpare som skulle starta upp till en timme senare än vad jag själv skulle i grupp 1B. Men jag hade också tur som vanligt — klädinlämning och toalettbesök gick snabbt och smidigt.

Det här blev mitt första Midnattslopp med GPS-klocka. Efter det försenade startskottet kontrollerade jag tempot redan innan den första kilometermarkeringen. Jag var nöjd med att ligga några sekunder under fyraminuterstempo och att inte ödsla energi på att sicksacka mig framåt under den tidiga delen av loppet.

Ganska snart tänkte jag att årets lopp verkligen var något utöver det vanliga. Vädret var fint och åtminstone under loppets första halva var underhållningen fantastisk. De stora skärmarna innan stigningen upp till Sofia kyrka visade en förvirrad Musse, men tyvärr inte hälsningen från min kära flickvän. Jag klarade ändå backen bra, och nu började loppet på allvar.

Jag tyckte det var realistiskt att sikta mot 41 minuter, men det kändes så bra i kroppen under loppet att jag funderade på om jag inte skulle klara 40. Försiktigheten höll mig dock tillbaka till att jag passerat Mosebacke. Sedan ökade jag, medveten om att målet skulle vara 150 meter närmare än tidigare år.

När jag svängde ut på Hornsgatan vågade jag pressa på. Efter en snabb blick på min klocka såg det ut som att jag hade en dryg minut kvar till 40, vilket jag trodde skulle räcka. Närmare målet visade den officiella klockan 22:20, vilket just då inte betydde någonting för mig. Jag sprang så snabbt jag kunde, hela vägen in över sista tidtagningsmattan.

Min egen klocka stannade jag på 40:06. Jag förstod att sub40 var förlorat, men jag var väldigt nöjd med loppet och att jag hade överträffat mina egna förväntningar. Inget av förra årets kaos i årets utökade målområde, och att man inte fick någon flaska med sportdryck kändes mindre viktigt än att snabbt kunna komma därifrån för att fira.

En annan positiv överraskning med årets lopp var att resultaten fanns på hemsidan direkt efter målgång. Utan att ha använt mig av sms-tjänsten kunde jag — sittandes med en öl i handen på en bar på Hornsgatan — se sluttider på samtliga vänner och bekanta. Mitt eget resultat angavs som 40:03. Av 19 000 fullföljande löpare var det bara 315 män och 12 kvinnor som var snabbare.

400 till Sicklaloppet

2011-08-16T09:21:00.000+02:00

Jag har ännu inte tagit mig tid att sammanfatta mitt deltagande i Midnattsloppet, men det kommer en text senare i veckan. Först vill jag bara flagga för två kommande tiokilometerslopp. Närmast på tur är Kistaloppet lördag 10 september, då jag ska göra ett allvarligt försök att springa på nytt personbästa. Adrenalinet pumpar redan nu!

Lördag 1 oktober arrangeras Sicklaloppet för första gången. Ambitionerna kommer då att vara något lägre med tanke på att jag ska springa Berlin Marathon sex dagar tidigare. Jag kan dock inte motstå ett lopp på ”hemmaplan” — speciellt inte när jag får en gratis startplats eftersom min arbetsgivare är är en av sponsorerna!

Nu är det över 400 anmälda till Sicklaloppet, vilket de själva illustrerar på ett trevligt sätt:

Mitt resultat i Midnattsloppet 2011

2011-08-13T23:21:00.003+02:00

Min egen klocka stannade på 40:06. Lite retligt, men man får tänka på att det är Midnattsloppet med backar och allt. Nu blir det lättare att få en biobiljett på Kistaloppet också.

---

Uppdatering: I resultatlistan står det 40:03.

Inför Midnattsloppet ikväll

2011-08-13T16:48:00.000+02:00

Allt började med Midnattsloppet. Innan jag sprang mitt första lopp i augusti 2003 hade jag inte sprungit en mil särskilt många gånger. Efter loppet var jag hög på upplevelsen i en vecka. Jag sprang sedan halvmaran några veckor senare och Stockholm Marathon första gången året efter.

Midnattsloppet har blivit ett av de lopp jag springer varje år:

	Antal fullföljda lopp (2003-2010)	8
	Total löptid	5.56.22
	Genomsnittstid	0.44.32
	Genomsnittsplacering	1113

Det har gått bättre och bättre. Jag var väldigt nöjd med mitt första lopp, men sedan dess har jag i princip kapat en minut på sluttiden för varje år. De två extra minuterna förra året får jag väl skylla på det dåliga startläget och den tryckande värmen.

År	Plac	Tid
2003	2390	0.47.58
2004	1341	0.46.07
2005	1764	0.47:30
2006	984	0.44:12
2007	779	0.43.00
2008	765	0.42.50
2009	485	0.41.57
2010	402	0.42.48

Det är osannolikt att jag skulle försämra statistiken vid årets deltagande. Även om jag inte springer i närheten av mitt personbästa på milen så kommer jag med största sannolikhet att sänka min genomsnittliga tid och placering på Midnattsloppet.

Jag inte visste om (eller vart) jag skulle flytta när jag anmälde mig till årets lopp, så jag valde Stadiums butik i Farsta för att hämta mitt startpaket och deltagartröjan. Inte så praktiskt nu när jag pendlar mellan två helt andra söderförorter. Det bästa hade varit om jag hade varit där redan i söndags, men annat kom emellan då och sedan hela arbetsveckan. Mina farhågor kom dock på skam — allt gick smidigt och jag fick tröja i rätt storlek.

Årets tröjfärg är alltså en självlysande variant av Stadiums påse. Man kommer att kunna använda den istället för reflexväst under den mörka delen av året. Skit samma att den inte matchar mina röda lättviktsskor. Mitt startnummer är 287 — vilket inte syns, men man behöver kanske veta det för att peppa mig med hjälp av Nikes facebook-app.

Lite nya banändringar i år, men framförallt en ny starttid: 21:30. Jag räknar med att vara hemma innan klockan elva om ingen tvingar med mig på en öl efteråt.

Ett stick i armen och sub40

2011-08-10T12:15:00.001+02:00

I söndags fick jag en stelkrampsspruta. Det var inte det mest lämpliga tillfället, men det är inte alltid att man själv får välja. Sprutans bieffekter överraskade mig lite. Jag hade riktigt ont i armen i två dygn, samtidigt som jag kände mig lite krasslig.

Igår stack jag ut på en försiktig runda. Tunga skor (Asics 2150) på tunga ben, men armen besvärade mig inte. Det blev blandad kompott: några kilometer i femminuterstempo, ett par kilometer terräng i sexminuterstempo och en snabb avslutning på knappt en kilometer.

Jag är inte i toppform, men jag borde kunna göra ett hyfsat resultat i Midnattsloppet på lördag. Drömmen om sub40 på Midnattsloppet får jag nog spara till nästa års tioårsjubileum, men det är ju ändå bara på Kistaloppet som jag tycker det viktigt att klara 40-minutersgränsen i år. Jag vill ha den där jackan!

Newline-jacka från Runner's Store till Kistaloppets snabba.

Hjärtlöst

2011-08-05T12:57:00.000+02:00

Förr i tiden hyllade jag löpningens enkelhet. Fortfarande föredrar jag att springa utan en massa bjäfs som bälten och väskor — saker som stör frihetskänslan och den naturliga löpglädjen — men några av de inhandlade prylarna får förstås följa med ut på vissa av träningsrundorna.

Nyligen sprang jag med ryggsäck, vattenflaska och pulsband. Jag hade också karta och mobil med mig eftersom jag letade upp några orienteringskontroller längs vägen. När jag hade sprungit ungefär 9 kilometer och nästan var hemma igen ville jag se vad uppförsbackarna gjorde med pulsen. Klockan saknade dock pulsdata. Förklaringen var lika enkel som idiotisk — jag hade inte tryckt fast sensorn på pulsbandet.

Garmins pulssensor med mjukt bälte. Här omonterat.

Förtrollad av kontroller

2011-08-04T09:51:00.000+02:00

Jag har börjat orientera. Det låter kanske mer avancerat än vad det egentligen är, för jag har inte gått med i någon klubb och jag kommer inte att börja jiddra om O-Ringen eller liknande. Men jag springer med karta och letar efter kontroller, vilket förmodligen kan anses vara själva definitionen på att orientera.

Kartan (som jag fick av en av mina nya grannar) är märkt hittaut.nu. Den har 60 markeringar, ”checkpoints”, som i verkligheten motsvaras av en stolpe med ett nummer och en bokstav. Uppdraget, om man skulle välja att acceptera det, är att leta upp dessa numrerade stolpar och notera bokstäverna.

Projektet finns på flera ställen i landet. Det är Järla Orienteringsklubb som spridit ut Nackas kontroller. Det tillkommer fem varje månad, så just nu finns det 75 kontrollpunkter indelade i fyra olika svårighetsgrader. En av stolparna står i en stigförgrening ett par hundra meter hemifrån, andra mitt ute i skogen flera kilometer bort.

Från början såg jag orienteringskartan som en morot för att springa oftare och till andra ställen. Tyvärr är jag en dålig orienterare. Om jag inte hittar en kontroll så försöker jag förmå mig att springa vidare inom några minuter, men det har hänt att jag stannat och letat. Länge.

Letandet efter kontroller har blivit en besatthet (vilket fick min sambo att säga ”Du är förtrollad av dina kontroller”). Jag planerar långpass utifrån vilka kontroller jag kan nå och tar kartan med mig ut även på hundpromenaderna.

Lite von oben-perspektiv mellan checkpoint #22 och #23.

De omedelbara följderna av min nya hobby är att jag kommit ut oftare och fått se en hel del fantastiska platser. Det enda negativa så här långt är att kilometerantalet står still i de fall då jag inte omedelbart hittar kontrollen.

Jag har hittills registrerat 28 kontroller på hittaut.nu. Närområdet är ganska rensat bortsett från några enstaka kontroller som hittills undgått mig. Nu funderar jag på när det kan passa att springa till Kvarnholmen, Nyckelviken eller rentav bortåt Skurusundet.

Fler platser till Midnattsloppet i Stockholm

2011-08-03T14:32:00.000+02:00

Nästa lopp i mitt schema är Midnattsloppet i Stockholm. Jag anmälde mig tidigt för att få en plats i startgrupp 1B (de som förväntas springa loppet på under 40 minuter). Loppet blev fulltecknat för länge sedan, men idag kl 14:00 släpptes ytterligare 600 platser. Nyss fanns det platser kvar i alla startgrupper, men inte så många i de främre grupperna. Om du är intresserad av en plats för 450 kronor bör du alltså skynda dig till anmälningssidan!

Följer spår och kollar kartor

2011-08-02T13:31:00.000+02:00

Jag är faktiskt inte lika inaktiv som bloggaktiviteten antyder, för jag har varit väldigt nyfiken på mitt nya närområde. Skogen! Det är kärlek vid vart och vartannat ögonkast — hade jag inte varit tvungen att åka till jobbet så hade jag nog varit ute i skogen hela dagarna.

Nu har jag fått nöja mig med korta löprundor på utvalda kvällar. Vid de något längre turerna har jag gärna sprungit bort till Hellas. Spåren där är både längre och mer inspirerande än de korta slingorna runt Björkhagen. Tur att det bara är tre kilometer till Hellasgården.

En kombination av Björkhagsslingan, Sörmlandsleden, Hellas gula spår samt Hellas elljusspår.

När jag ska springa brukar jag alltid stå och kolla på spårkartan vid K22 medan klockan söker kontakt med satelliterna. Sedan blir det inte alltid så att jag springer som jag först har tänkt, men för varje gång lär jag känna skogen lite bättre. Det har även blivit en hel del avstickare från de markerade spåren...

Lokalkännedom

2011-07-24T22:31:00.000+02:00

Den senaste veckan har jag haft svårt att komma ut i hyfsad tid, men jag har med anledning av detta lärt mig åtminstone en sak: de närmaste elljusspåren (Hammarbyrundan, större delen av Björkhagsslingan och anslutningen förbi K22) släcks så sent som fem i elva, medan Kärrtorpsspåret släcks någon gång mellan tio och halv elva.

I tisdags utnyttjade jag de generösa ljustiderna genom att ge mig ut först kvart över tio. Jag sprang från K22 (hemma) ett par hundra meter bort till den rödmarkerade Björkhagsslingan och följde sedan den till att jag var tillbaka till utgångspunkten.

Björkhagsslingan (från K22).

En del av Björkhagsslingan sammanfaller med Kärrtorpsspåret och egentligen hade jag tänkt springa den rundan också, men där hade ljuset redan släckts. Jag valde därför att nöja mig med att fullfölja Björkhagsslingan och sedan springa hem, en blygsam kvällsjogg på mindre än 3,5 kilometer.

I torsdags kväll kom jag ut lite efter halv tio och bestämde mig för att springa två varv på det 2600 meter långa Kärrtorpsspåret och kanske få reda på när det är ”lights out”. Som jag sprang blev det ungefär 700 meter dit, men trots att jag höll ett ganska lågt tempo och klockan hann passera tio så slapp jag springa i mörker.

Två varv på Kärrtorpsspåret (från K22).

Även idag blev det en massa ”jag ska bara” så att jag inte kom ut på något långpass med solen som belysning. Att springa fram till midnatt känns heller inte särskilt lockande, så det får bli en annan lösning.

Viruddenloppet 2011

2011-07-20T17:35:00.002+02:00

Vi var i När i god tid inför Viruddenloppet. Det regnade, så det var inget som lockade mer än att sitta still i våra vänners stuga några kilometer från När. Sedan blev det ändå lite stressigt när jag skulle byta om och springa ut till bilen där Per väntade med motorn igång. Femkilometersloppet pågick redan, men vi kom utan problem fram till idrottsplatsen, där vi snabbt hittade min norske vän Pers två svenska bröder.

Det mesta av tiden fram till start stod vi och tryckte i omklädningsrummet. Det var för blött och för kallt att vänta ute. Strax innan start tilltog regnet så att det regnade mer än någon gång tidigare under dagen. Precis innan start fick vi höra att kilometerskyltarna förmodligen regnat bort eller förstörts, och precis efter start kom jag ihåg att jag fortfarande inte ställt tillbaka min klocka till auto-lap.

Jag hade stått ganska långt fram vid starten och bevakade min plats väl under inledningen av loppet. Jag undvek att springa i djupa vattenpölar och vattenfyllda hjulspår, halkade inte på gräspartierna trots att de blev allt kladdigare för varje passering. Efter tre kilometer hade jag sprungit om tre personer, efter fyra var det fyra utan att jag själv blivit omsprungen.

Framsidan av tröjan kändes som en planka av allt vatten. Även skorna samlade på sig en hel del tyngd utöver de vanliga tvåhundra grammen. Men kroppen kändes bra. Inget gjorde ont och andningen var obekymrad. Jag fungerar bra i regn och kyla. Synd bara att underlaget blir så tråkigt, utsikten så grå och publiken så fåtalig.

Halva loppet tog mig ungefär 21 minuter. Nu hade jag en bit fram till en kille med blå tröja som i sin tur hunnit ikapp två andra killar. Jag var inte riktigt beredd att springa om dem än eftersom jag var rädd att åtminstone den blå tröjan snart skulle passera mig igen. Efter att ha närmat mig ett tag sprang jag ändå om. Blåtröjan lät mig dra uppåt en kilometer i regn och blåst innan han återtog platsen framför mig.

Efter tre fjärdedelar av loppet såg jag min flickvän och Pers äldsta dotter stå och skydda sig från regnet så gott det gick. När jag passerat hörde jag min flickvän ropa att vi skulle sova hos moster H, vilket var de bästa nyheterna jag kunde fått under loppet. Att sova i tält eller i bilen kändes som allt sämre alternativ, även om jag gärna hade stannat i När istället för att tvingas köra några mil.

När jag kunde se långt fram räknade jag fem eller sex personer som jag kanske skulle komma ikapp om de slog av på takten. Bakom mig tror jag att det var glesare, men en röd tröja kom närmare och närmare. Mot slutet av loppet var jag rädd att han skulle springa om mig. Jag ökade med några hundra meter kvar men det gjorde han också. När jag nådde gräsplanen sprang jag så fort jag bara kunde med rödtröjans flås i nacken.

Det blev en riktig spurtstrid — som jag vann! Det är lite synd att det inte finns några bilder från (upp)loppet. Arrangören meddelade att den planerade fotograferingen fick ställas in på grund av det dåliga vädret. Jag och rödtröjan kramade om varandra efter målgång. Vi var båda glada över att ha sporrats till att ge lite extra. Jag såg att han hade nummer 362 och därmed var ett nummer efter mig både i startlistan och resultatlistan (~~om det inte vore för att han inte fått någon tid i resultatlistan, vilket kanske korrigeras så småningom~~). Min tid blev 41:43.

I goodie-bagen låg en Vitamin Well, en kexchoklad och ett gammalt nummer av Runner's World. Jag tror det var olika tidningar i påsarna — jag fick i vilket fall den från årsskiftet som sammanfattade höstens NYC Marathon. Det kändes bra, men annars hade gärna fått den tidning som innehåller 4:30-Staffans artikel som jag fortfarande inte har läst.

Ingen sa något om att jag vunnit ett extra pris när jag hämtade påsen, men en stund senare gick jag tillbaka och fick en pocketbok för att mitt startnummer slutade på en etta. Det var Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en bok som både min sambo och jag är intresserade av att läsa. Jag kramade hårt runt plastpåsen för att inte boken skulle förstöras av regnet.

Sedan var det roliga slut. När Per och hans båda bröder tagit sig i mål duschade jag av mig smutsen och köpte en varmkorv innan vi lämnade en ganska folktom idrottsplats. Gotlandssemestern fortsatte på annan ort, men jag kan tänka mig att återvända till När för att springa Viruddenloppet igen. Förhoppningsvis en vacker sommarkväll.

Anmälan till Jubileumsmarathon

2011-07-14T09:52:00.000+02:00

Jag har ju redan köpt min startplats till nästa års jubileumsmara (samtidigt som jag som vanligt betalade för nästa års Stockholm Marathon vid startlappsuthämtningen till årets lopp), men idag kl 13:48 släpps återstående platser till försäljning på den officiella hemsidan.

Tröjan ingår inte i anmälningsavgiften.

Det gäller nog att hänga på låset, för antalet intresseanmälningar är högt i förhållande till antalet startplatser. Ses vi på startlinjen om ett år?

Gotlandssemester — med lopp i När!

2011-07-13T18:41:00.000+02:00

Redan förra sommaren ville jag springa ett lopp på Gotland. Då blev det tyvärr ingen resa, men nu är vi där resten av veckan! Under våren hade jag turen att vinna en startplats i Viruddenloppet, så det enda som kostar något är båt, hyrbil och boende — runt 4000 kr att dela på två (inklusive taxi igår morse eftersom vi inte lyckades hinna med första tunnelbanan kl 05:06).

Det blir alltså ett tiokilometerslopp imorgon. Jag kommer inte att kunna pressa fram någon rekordtid, men jag kommer förhoppningsvis att ha roligt när jag försöker hålla jämna steg med min norske kompis Per. Han har ett lägre startnummer än jag eftersom fördelningen är gjord på efternamn i bokstavsordning. Vem av oss som står med lägst nummer i resultatlistan återstår att se.

Första natten på Gotland har vi sovit i tält, men inatt kommer vi att bo på vandrarhem. Det är ett lite säkrare sätt att få tillräckligt med sömn innan loppet. Nu ligger vandrarhemmet ovanpå en vinfabrik, så det finns en viss risk att det blir vinprovning imorgon eftermiddag innan vi åker vidare till När.

En löptur till Hellas och lite till

2011-07-10T23:58:00.000+02:00

Det här bytet av bostad blev ett oerhört lyft, inte minst sett till den nya bostadens geografiska läge. Det är inte bara extremt nära till fina motionsspår — om man springer ytterligare ett par kilometer så finns det ännu fler fantastiska spår! Jo, jag har sprungit på Hellas-spåren ett par gånger tidigare, men inte direkt hemifrån.

Idag ville jag springa något av Hellas-spåren. Först tänkte jag mig trekilometerspåret, men eftersom det var så överraskande nära dit valde jag det gulmarkerade femkilometerspåret för att få ihop lite fler kilometer. Jag kunde förstås valt det gröna milspåret, men det har jag sprungit tidigare och jag visste inte om jag skulle orka ett riktigt långpass.

Spåret bjöd på den ena skönhetsupplevelsen efter den andra. Några hundra meter tangerade Sörmlandsledens första etapp, och jag hade hunnit glömma hur fint det var just där. Tempot var inte högt, men jag njöt av upplevelsen och vred nästan nacken ur led för att se mig omkring medan jag sprang.

En huvudfoting i rött på kartan från Garmin Connect.

Tillbaka vid Hellas vände jag om för att ta genvägen via Söderbysjön. Här finns det en röd markering som jag verkligen kommer att återvända till för både löpning och promenader. Framme vid Björkhagens golfklubb sprang jag inte direkt hem utan vidare lite på måfå. Sträckan från golfklubben till Bagarmossen kändes inte lika inspirerande, men efter lite asfaltslöpning var jag snart tillbaka och på väg hem.

Efter en timme och en kvart var jag riktig trött och började få ont i magen. Det onda förvandlades till håll, men jag blev snabbt av med det genom att hålla in inandningarna, vilket funkade bättre än det brukar. Nu ville jag bara komma hem så snart som möjligt. Det blev inget långpass av det hela, men jag var ändå nöjd med att fått ihop drygt 15 kilometer. Det blev ju över tre mil på veckan!

Hammarbyrundan

2011-07-09T14:05:00.000+02:00

Nu när jag bor som jag gör så är det tre pass i veckan som gäller, punkt slut. För att öka motivationen har jag också registrerat mig som deltagare i tävlingen ”Spring ett varv runt Fuerteventura” på löparforumet jogg.se. 250 kilometer ska jag väl kunna få ihop under juli och augusti?

Igår var det mycket på att-göra-listan, men vid 16-tiden gav jag mig ändå ut och sprang fem varv på den blåmarkerade Hammarbyrundan. Hammarbyrundan har sin start- och slutpunkt bara ett par hundra meter hemifrån, även den sträckan på ett fint förbindelsespår genom skog och förbi kolonilotter.

Några 900 meter gick min klocka inte med på att Hammarbyrundan skulle vara, men de tre backarna vid ungefär 250, 500 och 750 meter (enligt skyltningen) är fina och krävande. Fem varv gav 15 branta stigningar, så svetten rann när jag återvänt hem till K22 för en dusch.

Intervaller på Kärrtorps IP

2011-07-07T19:21:00.000+02:00

I helgen flyttade vi in i den nya lägenheten i Björkhagen. På den allra första hundpromenaden, i måndags, hann vi inte många meter in i skogen innan vi mötte Ingmarie. Hon var inte sen att bjuda in mig till ett intervallpass på Kärrtorps IP på onsdagen. Jag tänkte att jag skulle hinna med ett ett eget distanspass innan det, men det mesta av min tid gick till att flytta runt möbler och tömma flyttlådor.

Magnus och Janne ser pigga ut trots löpning i sommarvärme.

Jag sprang den dryga kilometern till idrottsplatsen. Även Magnus och Janne hade nappat på att springa Kärrtorpsrundor den här förmiddagen. Med Ingmarie som guide värmde vi upp med tre kilometer i skogen. Sedan skulle Ingmarie, Janne och jag springa 12 gånger 400 meter. Redan innan den första kände jag mig tveksam till att jag skulle orka. Att avbryta efter 10 var en plan jag behöll för mig själv.

Våra väskor vilade i ett svalt bås medan vi själva plågades i solen.

”De goda nyheterna är att det blir 75 sekunders vila” sa Ingmarie inför första intervallen. Jag höll mig precis bakom henne under hela första varvet, medan Janne tog det lite lugnare. Ingmarie och jag kom överens om att turas om att dra under de följande 11 varven. Efter sju varv kände jag mig helt slutkörd, så efter det åttonde bestämde jag mig för att sänka tempot.

På så vis blev det lite enklare, även om jag fortfarande kände mig ganska utmattad i sommarsolen. Istället för varvtider runt 1:25 låg de sista fyra på ca 1:30-1:35. Jag vilade bara en minut nu för att fortfarande känna pressen från Ingmarie. De två sista var inte alls så jobbiga som jag tidigare hade trott, men utan sällskap och Ingmaries ständiga uppmuntran hade jag nog inte orkat springa intervaller över huvud taget.

Ingmarie har fler bilder från intervallpasset (där även jag syns).

Sedan blev det förstås löpskolning också, något som jag under Ingmaries ledning fruktar mer än intervaller. Seriens avslutning med 20 utfallssteg, 6 grodhopp och 2 gånger 20 jämfotahopp är en riktig plåga. Vi gjorde två serier innan vi avslutade med gemensam nedjogg — samma tre kilometer som uppjoggen, fast från andra hållet. Sedan sprang jag direkt hem och åt lunch.

Ingmarie frågade mig idag hur det kändes i benen. Mitt svar är att utöver träningsvärken känns det finfint!

I väntan på nya vanor

2011-07-01T22:39:00.000+02:00

Månadens samlade löpning blev drygt en mil när jag igår (torsdag) masade mig ut och sprang i riktning mot de vita pilarna — ännu ett farväl. Inget pulsband, inga kilometertider och bara enstaka blickar på klockan när jag lufsade den knappt fem kilometer långa rundan. Jag hade träningsvärk efter måndagen, och det blev inte bättre av det här. Det är verkligen en lång väg tillbaka efter en månads uppehåll.

Flytten till den nya lägenheten har börjat. Jag känner ännu inte den totala lycka jag hade väntat mig, men jag längtar verkligen till att allt är på plats och jag har ro att ge mig ut i de intilligande spåren.

Avslut och omstart

2011-06-28T23:23:00.000+02:00

Efter 30 dagar utan löpning är det väldigt svårt att börja springa igen. Igår (måndag) hade jag bestämt mig för att springa, men det hade jag å andra sidan gjort även tidigare dagar utan att leva upp till det. Jag skulle ge mig ut efter en tidig frukost, men sedan sköt jag upp det om och om igen. Den verkliga starttiden blev 13 timmar senare än vad jag först planerat.

Jag valde att ta farväl av Hälsans stig Hökarängen. Det har blivit rätt många varv på den de senaste åren, så det känns fint att springa rundan medveten om att det är sista gången. Det har nyligen satts upp nya skyltar och kilometermarkeringar, så jag stängde av autolap-funktionen och tryckte manuellt för att göra en utvärdering.

Bing visar hur långt 0,7 km är på en karta över Hökarängen.

I början blev jag överraskad över att min puls var så låg, men det berodde nog bara på att min kropp ännu inte hade fattat vad jag höll på med. Snart stod det klart att jag inte bara sprang till bussen eller tunnelbanan. Efter ett par kilometer pumpade hjärtat betydligt snabbare. I slutet av rundan fanns det inget att glädjas åt.

Jag startade från gående. Snart hann hjärtat ikapp fötterna.

Jag försökte tänka lite på löptekniken. Vid ett tillfälle räknade jag steg och bedömde att jag tog uppåt 170 steg i minuten. Det är ju bra! Tempot verkade vara jämnt och fint, ungefär 4:40 vid varje kilometermarkering. Efteråt visade klockan att det kanske inte riktigt är en kilometer mellan markeringarna, vilket innebär lite sämre kilometertider. Deprimerande med tanke på ansträngningsgraden.

Inte riktigt de utlovade 8 kilometerna.

Med drygt en kilometer kvar av måndagens runda fick jag nästan panik när min Garmin varnade för lågt batteri. Den har legat och laddat ur utan att användas. Skulle jag misslyckas med mätningen sista gången jag sprang rundan? Ögonblicket efter gick vänster skosnöre upp. Nu var det inget som kändes bra. Jag sprang vidare utan att stanna för att knyta. Det gick bra, och även klockan höll ihop hela vägen.

Det är nu mindre än tre månader kvar till Berlin Marathon. Jag har inte en chans att nå tillbaka till en form som tillåter mig att springa i 4:30-fart genom Berlin. Frågan är om det ens är lönt att åka dit. Jag har inte köpt flygbiljetter än, och jag har ingen aning om var jag ska bo. Jag får ta en allvarlig funderare på det här. Det är alltid som mörkast innan det ljusnar.

Den nya utgångspunkten

2011-06-21T09:02:00.000+02:00

Klassiska ”Du är här”. Snart så.

Jag menar det. Precis utanför dörren! Vi skrev på kontraktet nyss och byter adress redan i månadsskiftet.

Att inte springa

2011-06-20T00:15:00.000+02:00

Det har gått tre veckor sedan Stockholm Marathon. Jag har inte sprungit på tre veckor. Först för att jag blev sjuk. Halsont och feber försvann efter ett par dagar, men hostan och snuvan dröjde kvar. Förra helgen trodde jag mig vara redo för ett distanspass, men jag bangade ur i sista stund.

Jag får ont av att inte springa. Det är som att kroppen slits ner av att inte användas på rätt sätt. Jag har haft ont i högerfoten, vänstra höften och högra knät. Jag har varit trött, haft ont i magen och vaknat med huvudvärk många gånger. Hostan blev dessutom värre igen den här veckan.

Men jag är inte dyster. Jag har snart semester, och i fredags fick jag dessutom ett glädjande besked som kommer att innebära underverk för min framtida löpning. Jag kommer att skriva mer om det snart.

7 år som maratonlöpare idag

2011-06-05T15:00:00.001+02:00

För precis 7 år sedan sprang jag mitt första maratonlopp. Fast sprang och sprang — jag blev trött och gick en del av sträckan, så jag bestämde mig för att göra om det året efter och springa hela vägen. Sedan var det plötsligt en årlig tradition. Nu har jag fullföljt Stockholm Marathon åtta år i rad.

Ur skokartongen: 1,2 kg medaljer med Stockholmsmotiv. Fina!

Under årets upplaga av Stockholm Marathon kom jag på mig själv med att tänka att jag skulle springa loppet två gånger till. Självklart skulle det vara snyggt med 10 lopp i direkt följd, men jag kan inte komma på någon anledning till varför jag skulle sluta efter det.

Medaljernas baksidor. Jag tycker att bara 2008 och 2010 får godkänt.

Utöver deltagandet i Stockholm Marathon så har jag också sprungit två maratonlopp i New York. Det här är mina samlade maratonresultat i kronologisk ordning:

Stockholm Marathon 2004 04.23.43
Stockholm Marathon 2005 03.57.26
Stockholm Marathon 2006 03.49.02
New York City Marathon 2006 03.48.32
Stockholm Marathon 2007 04.19.18
Stockholm Marathon 2008 03.45.21
Stockholm Marathon 2009 03.54.54
Stockholm Marathon 2010 03.24.33
New York City Marathon 2010 03.19.29
Stockholm Marathon 2011 03.32.19

Tio maratonlopp på 7 år. Om allt går som jag vill så har jag sprungit fem maror till om exakt ett och ett halvt år. Det låter helt galet, men jag är redan anmäld till tre av dem och hoppas på att bli tilldelad startplats i ytterligare två. Det gäller att passa på medan man kan.

Stockholm Marathon 2011

2011-06-04T14:55:00.000+02:00

Det har hunnit gå en vecka sedan Stockholm Marathon, men det är väl symboliskt riktigt att jag skriver om min upplevelse så mycket senare än alla andra eftersom jag var så mycket senare över mållinjen. Jag kan ju inte heller uppdatera bloggen så mycket oftare än jag springer.

Om man kollar i min träningsdagbok för 2011 så hittar man 27 noteringar före Stockholm Marathon. Av dessa 27 löptillfällen är tre stycken lopp. Sju av de 27 gångerna jag sprang var sträckan kortare än 5 km och vid endast tre tillfällen sprang jag långpass. Mina förväntningar på ett fantastiskt resultat i Stockholm Marathon hann med andra ord justeras en hel del under vårens gång. Den ursprungliga planen att försöka nå 3:15 (eller ännu hellre 3:10) avskrevs i tanken även om nedräkningen till Boston fick vara kvar i bloggen.

I lördags gjorde jag mig i ordning och gav mig av till starten i Stockholm Marathon som om det vore vilken morgon som helst då jag åker till jobbet. Utan nervositet, utan glädje, bara något jag måste göra. Fokuserad på uppgiften och utan önskan att kommunicera med andra rörde jag mig i min egen bubbla. De enda orden jag yttrade var när jag bad en man om lov att fotografera hans ben.

Trolleribyxor. Bättre än bara en sopsäck.

Jag hade valt bort allt extra bjäfs, men var lite osäker på om jag gjorde rätt när jag i sista stund lämnade solglasögonen i påsen med överdragskläder. Efter startskottet valde jag högra sidan av Valhallavägen, vilket jag nog aldrig gjort förut. Det gav mig tydligen några sekunder i TV4, men främst ville jag undvika omvägen jag fick springa förra året. Trängseln när jag nådde Oxenstiernsgatan var dock densamma. Är inte båda sidorna öppna nästa år så blir jag förbannad!

Det gick snabbt, men jag lät det rulla på eftersom det inte kändes ansträngande. Tempot var som det borde ha varit om jag skulle försökt nå mitt ursprungliga mål, ungefär som jag inledde i New York. Jag visste att det inte skulle hålla, men jag såg fram emot att falla bak genom fältet under den senare delen av loppet. I tunneln vid Slussen fick min GPS-klocka fnatt. På västerbron irriterades jag över för hög volym från de utplacerade högtalarna.

Vid Centralen stod min flickvän och ropade. Jag blev både glad och överraskad eftersom jag inte visste i förväg var hon skulle dyka upp. När jag lite senare fick syn på Staffan så skämdes jag nästan – jag var rädd att han skulle genomskåda min alltför snabba öppning.

Jag sprang mitt eget lopp. Utan sällskap och i ett konstant sjunkande tempo. I början hamnade jag framför farthållarna för 3:15, men de passerade mig efter några kilometer. Jag drack ett par-tre klunkar sportdryck vid ungefär var sjätte kilometer. Tempot höll hyfsat förbi halvmarapasseringen och ett par kilometer till.

Jag tycker inte att Gärdet och Djurgården på andra (och längre) varvet är mentalt knäckande. Det känns snarare skönt att veta att det snart bara är en tredjedel av loppet kvar. På Strandvägen tog jag emot ett par bitar Energy Bar som jag tuggade på när jag blev påhejad av min flickväns familj som var utspridda längs allén.

Oklart om bilden är från första eller andra varvet.

Kilometertiderna var nu över 5 minuter. Jag började räkna på vad jag skulle kunna hålla för tempo för att klara 3:30. På Söder Mälarstrand drack jag av den varma buljongen. Det enda jag inte tog emot under loppet var bananerna. Tröttheten började komma, men jag höll mig från att gå. Jag började bli orolig för att höra trampet från 3:30-gruppen som jag ville ha bakom mig så länge som möjligt. Jag trodde att jag hade ett försprång, men så småningom var de både ikapp och förbi.

Jag längtade lite till colan vid stadshuset. Det som inte var så roligt var att jag därefter kände mig som en skidåkare med klistervalla i något hundratal meter. Nu började jag också få svårt att hålla det tänkta 5:30-tempot. Det skulle fortfarande ha räckt för att nå 3:30 vid målgång, men istället såg jag hur avståndet till farthållarna ökade. Det hade gärna fått räcka med 40 km, för nu var det riktigt svårt att inte börja gå.

Nu hade jag accepterat att sluttiden skulle bli runt 3:32. Det var för sent att göra något åt det, jag bara bet ihop för att springa in i mål. Min syster stod på sitt vanliga ställe på Valhallavägen och med några gester bestämde vi att vi skulle ses på Östermalms IP. Min flickväns föräldrar hejade på mig en andra gång, men jag hade ingen ork att spurta in på Stadion. Det blev samma trötta tempo hela vägen fram till målgång.

Det fanns ingen besvikelse vid målgång. Jag var trött, men nöjd över att inte ha ont någonstans och över att ha sprungit loppet på en hyfsad tid. Nu ville jag bara ha den där ölen som jag längtat efter de sista kilometrarna. Jag var till och med på tillräckligt gott humör för att posera med medalj och finisher-tröja för en av fotograferna.

Min syster höll mig sällskap medan jag jämrade mig över min utmattning. Just då var jag inte så intresserad av att leta upp bloggjoggarna som redan gått i mål, men jag hade turen att möta Tomas som sken som en sol. Jag gladdes åt hans resultat — och min fruktansvärt goda alkoholfria öl (medan varmkorven och bullen var svårare att få ner). Jag satt på konsgräset i nästan en timme innan jag orkade åka hem. Då var jag så nyfiken på andras resultat att jag ringde till både Hempa och Lennart. Jag blev glad för deras skull också.

Veckan efter loppet har jag hunnit önska att jag hade orkat pressa mig lite till för att klara 3:30. Samtidigt vet jag att jag nådde ett bättre resultat än vad jag förtjänade. Immunförsvaret gick ner för räkning så att jag under veckan haft halsont, hosta, feber och snuva. Det var dock inte värre än att jag orkade springa ikapp bussen som skulle ta mig hem från jobbet igår. Det kändes riktigt skönt att springa snabbt igen, så nu längtar jag efter snabbdistans och intervaller.

Inför Stockholm Marathon

2011-05-28T09:15:00.001+02:00

Det blir inget långt inlägg, det här. Jag vill bara klargöra att, ja, jag kommer att starta i årets Stockholm Marathon. Mitt startnummer är 1175. Förhoppningsvis kommer jag också att gå i mål — hel och på en inte alltför plågsam tid.

Det finns ett antal sluttider att ta sikte på:

3:59:59 är väl okej. Det höjer inte min snittid på mina maratonlopp (snart tio stycken) alltför mycket.

3:54:59 eftersom min chef har lovat att bjuda mig på lunch om jag klarar att hålla mig i tidsspannet 3:30-3:55. Oväntat motiverande.

3:47:56 är vad Staffan gissade. Jag vill gärna hoppas att han gissat för högt igen.

3:29:59 är ungefär den tid som jag hoppats att jag kan klara. Jag känner mig rent allmänt som en treochenhalvtimmeslöpare även om dagsformen inte medger det.

3:19:29 skulle vara en tangering av mitt PB i New York. Det bryr jag mig inte om. Då kändes allting rätt och det gör det inte idag.

3:15 (eller ännu hellre 3:10) skulle ha gett mig möjligheten att anmäla mig till Boston Marathon 2012. Vi spar det till en annan gång.

Nu ska jag snabbt snabbt göra mig i ordning och åka till Östermalms IP. Jag tror att jag har koll på det mesta. Annars tycker jag att de flesta av Petras tips var bra. Vi ses!

Vidskeplighet eller mental uppladdning

2011-05-27T23:03:00.000+02:00

Igår sprang jag tre varv på den rödmarkerade slingan på gränsen mellan Gubbängen och Tallkrogen. Jag gjorde samma sak ett par torsdagar förra våren inför ett par väldigt lyckade lopp, så det var svårt att låta bli. Första varvet i lagom tempo, sedan lite snabbare för varje varv. Drygt fyra komma två kilometer, men jag vill inte fundera så mycket över vad mina tider blir om man multiplicerar med tio, eller ens kolla vad jag hade för varvtider förra våren.

Efter jobbet åkte jag till Östermalms IP för att hämta startlappen. På väg hem därifrån skrev jag vad jag tyckte om tillställning i en kommentar hos Lennart, men jag ska också erkänna att jag trots allt handlade för 1820 kronor. Kan någon komma med en kvalificerad gissning på vad det blev?

327. Eller 333?

2011-05-25T23:07:00.000+02:00

Innan jag gjorde en omstart av den här bloggen funderade jag ett tag på om jag verkligen skulle behålla nedräkningen från 400 dagar och vad jag i så fall skulle räkna ned till. Vad kunde ersätta New York City Marathon? Fanns det ett annat passande lopp eller något annat mål som låg lite mer än 400 dagar bort?

Valet föll ganska snart på Boston Marathon 2012. Kanske påverkades jag av Eriks kommentar till mitt resultat i NYC Marathon, kanske av att ha läst bloggen Snabba Fötter (och kanske lite av att det råkade vara drygt 400 dagar kvar till loppet), men mest var det för att Boston Marathon är ett av de riktigt stora loppen som det skulle vara kul att springa.

Att bestämma sig var alltså inte så svårt. Den svåra biten var att jag trots ett hyfsat resultat i NYC Marathon inte var direktkvalificerad till Boston, utan var tvungen att springa ett ännu snabbare marathonlopp. Men jag såg det bara som en lite större utmaning — det var ju nästan för lätt att uppnå alla mina mål 2010!

Jag tänkte att jag hade två chanser att klara Bostons kvalificeringsgräns eftersom jag redan anmält mig till både Stockholm Marathon och Berlin Marathon. Mitt uppblåsta självförtroende fick mig att tänka 3:15 i Stockholm och sedan 3:10 i Berlin. Skulle jag nå 3:10 redan i Stockholm så fick det bli ett försök att nå sub3 i Berlin. Nu låter allt detta helt vansinnigt, men för några månader sedan var jag fortfarande hög på resultaten från Hässelby, New York och Barcelona.

Det är idag 327 dagar kvar till Boston Marathon. Nu har verkligheten hunnit ikapp mig. Utan att nå 3:15 på lördag blir det ingen plats i Boston Marathon 2012. Det spelar ingen roll hur det går i Berlin eftersom registreringen till Boston redan är avslutad vid det laget. Så vad gör jag när det på lördag blir definitivt att jag inte kommer att få springa Boston Marathon? Jag har faktiskt redan en reservplan. Det är idag 333 dagar till London Marathon.

Tillbaka på ruta 1

2011-05-24T22:42:00.000+02:00

Även sista helgen innan maran hade jag tänkt springa ett något längre pass. På söndagen fanns det en lucka mellan ett femtimmars Södertäljebesök på förmiddagen och en familjemiddag där hemma på kvällen. För säkerhets skull valde jag att inte springa långt bort, utan istället nöja mig med några varv på Fagersjöspåret.

Fagersjöspåret är bara (knappt?) tre kilometer trots att det är skyltat som 3,2. Under den två kilometer långa vägen dit funderade jag på om jag borde springa fem eller sex varv. Efter ett varv funderade jag på att avsluta. På andra varvet tänkte jag att jag inte orkade mer, och i början på tredje varvet bestämde jag mig för att det skulle bli det sista. Jag tvingade ändå mig själv att springa ett fjärde varv medan jag såg kilometertiderna krypa upp mot sex minuter.

Visserligen är det ett ganska tufft spår med ett par ganska branta backar – plus att det var mitt på en varm dag utan att jag hade förberett mig med energi eller vätska – men det var inte särskilt uppmuntrande att jag kände mig så trött och att pulsen låg så högt (snitt 178, max 198). Nu ikväll var jag ute igen på en kort femkilometersrunda. Det kändes tungt redan från start och pulsen skenade.

Det är bara att inse att förra årets framgångar inte kommer att upprepas det här året. Med mitt nuvarande schema har jag inte lyckats få ihop den (redan minimala) träningsmängd jag tidigare eftersträvat. Detsamma gäller för bloggen, där jag gått från dagliga inlägg till mer en veckolånga uppehåll. Det hade varit bättre att sluta när jag var på topp.

Mina målsättningar på lördag måste givetvis justeras. Jag hoppas fortfarande att jag ska kunna göra ett fint resultat i Berlin om fyra månader, men årets Stockholm Marathon får jag väl räkna som ett långpass i träningen inför hösten.

Söndagens långpass blev veckans samlade löpning

2011-05-17T00:09:00.000+02:00

Med två veckor kvar till Stockholm Marathon var det många som sprang det sista långpasset i helgen som var. Jag har sprungit ungefär en gång i veckan de senaste månaderna, så jag vet inte om ett långpass gör någon skillnad nu, men jag sprang ändå i söndags (efter att ha skjutit upp det från lördagen).

Det blev en längre paus efter drygt 7 km eftersom jag hade sprungit fel och var helt desorienterad, och ännu en paus när jag sprungit så långt som till jobbet efter drygt 15 km. Jo, jag använde ännu en ledig dag till att leta efter bästa vägen till och från jobbet.

Egentligen tänkte jag springa en bättre väg tillbaka hem och komma upp i ungefär 30 km, men i Stuvsta-trakten kändes till och med trottoarkanterna som en utmaning. Tillbaka vid Huddingevägen konstaterade jag nöjt att en buss till Gubbängen skulle komma om bara några minuter. Då hade jag faktiskt redan stannat klockan. 22 kilometer på två timmar.

Ett dygn senare känns benen som efter en mara. Jag undrar hur det kommer att kännas efter maran...

Inställt, inspirerat och inköpt

2011-05-14T12:01:00.000+02:00

När jag (som nu) har mycket att göra är det lätt att skjuta upp eller (kanske senare) ställa in ett träningspass. När det bara gäller mig själv så är jag ju flexibel, det går lika bra senare (eller inte alls). Irritationen som kommer av att det inte blir som jag från början hade tänkt är oftast försumbar.

Om jag har bestämt mig för att delta i fasta arrangemang så är det annorlunda. Jag springer relativt många lopp, och de få gånger jag inte genomfört dem har det retat mig oerhört. Detsamma gäller i viss mån även andra aktiviteter som jag anmält mig till och där chansen att delta inte återkommer.

I torsdags var det ”inspirationskväll” på Löplabbet i Stockholm. Petra Månström och Anders Szalkai (som båda är värdar för ett web-teve-program jag hittills inte sett) skulle prata lite om förberedelser inför Stockholm Marathon. Tyvärr uppstod en situation på jobbet, så irritationen steg när jag insåg att jag inte skulle hinna dit i tid.

Efter att ha avverkat sträckan Kungens Kurva - Hötorget på rekordtid lättade mitt humör av att arrangemanget fortfarande var i mingelstadiet. Jag drack sportdryck och mumsade i mig en energikaka medan jag småpratade med en representant från Maxim och en kille (Kalle?) som skulle springa Stockholm Marathon för första gången.

Småpratet tystnade tvärt när personalen informerade om kvällens speciella erbjudanden innan ordet lämnades över till Anders Szalkai. Han berättade hur han förbereder sig inför ett maratonlopp och vad som gäller för de två sista veckorna om man hittills tränat mycket eller lite. Långpass, kort backe och kolhydrattömning var begrepp som dök upp. Mot slutet fick vi kompletterande tips från Petra Månström som stod och gömde sig bland åhörarna.

Jag gick inte på det här arrangemanget för att få reda på hur jag ska träna de närmaste två veckorna, men jag tycker att det är intressant att lyssna på och prata med andra löpare. Den här gången lät jag mig också lockas bort till Löplabbets Race-butik där jag provade och provsprang ett par Asics-skor nedsatta till halva priset. Jag hade en välfylld Löplabbet-påse med mig när jag hämtade hunden på väg hem.

Butiken bjöd på bonusprylar när jag köpte ett par gamla DS Racers.

PS. Fredagsmorgonens planerade löpning sköts upp till kvällen (då den ställdes in).

Sentrumsløpet 2011

2011-05-09T00:37:00.000+02:00

På lördagsförmiddagen insåg jag att det troligen skulle bli en varmare dag än väderprognosen antytt. Jag är känslig för kombinationen värme och solsken, så nu var det två saker som stod mellan mig och ett nytt personbästa på Sentrumsløpet: vädret och det dåliga självförtroendet.

För två år sedan sprang jag loppet på 41:06, en tid som retligt nog fick stå kvar som personbästa när jag förra året noterade 41:10. Eftersom jag i höstas gjorde sub40 både på Kistaloppet och på Hässelbyloppet skulle det givetvis vara roligt med en bättre tid på Sentrumsløpet – om inte sub40 så åtminstone under 41 minuter.

Stretch i väntan på färjan till Oslo, en timme innan start.

Någon draghjälp av min norske vän Per skulle jag inte få – han anmälde sig sent och fick en plats i startgrupp 5, den sista, medan jag själv hade förärats en plats i startgrupp 2. Vi enades om den vanliga mötesplatsen efter målgång innan vi önskade varandra lycka till och gick åt var sitt håll på Karl Johan.

Speakern varnade för stigningen under loppets första tre kilometer. Jag känner banan väl efter sju års deltagande och lurades inte med i för högt tempo när vi kort efter start sprang uppför grusbacken och rundade slottet. I år tog jag det kanske lite väl lugnt – trots att trängseln inte var farlig fick jag kilometertider strax över fyra minuter.

Efter tre kilometer gjorde jag mig beredd på barnvagnar och cyklister, för tyvärr får man räkna med att några korsar ens väg en vacker dag i Frognerparken. Vad jag inte var beredd på var den nya Z-dragningen med två 120-gradiga svängar och två småpojkar som tyckte det var kul att röra sig motströms i löparströmmen. Inga stora problem, men fjärde kilometern gick på 4:20.

Efter tre kilometer blev det onödigt skarpa svängar i Frognerparken.

När man sprungit ut ur parken kommer den enda rejäla nedförsbacken. Jag tyckte inte att jag fick upp farten här som jag brukar. Segheten dröjde sig kvar på Bygdøy Allé. Kilometertiderna låg hela tiden över 4 minuter, vilket gjorde att en bra sluttid kändes ganska omöjlig. Jag sprang förbi vätskekontrollen utan att dricka.

Mellan Bygdøy Allé och Rådhusplatsen kände jag en rysning och slängde en blick på klockan. Jag hade precis sprungit 4 engelska mil (6,44 km) några sekunder snabbare än mitt resultat i loppet för två veckor sedan. Sjunde kilometern gick utför och tydligen ganska snabbt, men nu kändes det tungt och varmt.

Under ett kort parti på Karl Johan möter man löpare som spurtar in mot mål. De jag såg fick tider runt 33 minuter. Jag försökte hålla tempot så att jag åtminstone skulle klara en tid under 42 minuter, men var nog både omotiverad och förvirrad. Jag var faktiskt säker på att jag hade missat 9-kilometersskylten innan den dök upp framför mig.

Någonstans i början av den tionde kilometern tror jag att även min klocka blev förvirrad. Förmodligen var det tunneln som gjorde att den gav felaktiga uppgifter om sträcka och tempo. Nu visste jag ändå vad jag hade kvar, kunde till och med se det framför mig, så det var bara att plocka fram det sista av krafterna.

Det var ingen märkvärdig spurt, men jag lyckades hålla hyfsad fart hela vägen in. Jag har gjort till vana att starta min klocka när jag når den första startmattan och stänga av den när jag passerat den andra målmattan. Med denna säkerhetsmarginal stannade jag min egen klocka på 41:11,81. Sedan blev det en lång väntan på min norske vän.

Två omotiverat glada herrar åker buss hem efter avslutat lopp.

Jag hade precis som förra året angett min vän Saras norska mobilnummer för resultatservice, och vid vår hemkomst meddelade hon att hon att min sluttid enligt sms var 41:11. En sekund sämre än förra året. Den officiella resultatlistan gav dock något bättre nyheter – 41:09! Jag betraktar det som en liten seger.

Hemma på solig terrass med mobil, medalj och annan belöning.

Det är alltid trevligt att besöka Oslo och springa Sentrumsløpet, så jag är egentligen inte alls besviken över min insats. För mig är det traditionen som är det viktigaste. Även om loppet har vuxit så är det mesta sig likt från år till år, tyvärr även på de punkter där jag hade kritik att framföra förra året (bortsett från att jag för anmälningsavgiften i år fick en kortärmad funktionströja till min ständigt växande samling).

Om inte förr så är jag tillbaka i Oslo igen om ett år.

Från brist på träning till tävling

2011-05-06T19:45:00.000+02:00

Jag ljuger inte när jag skriver att det varit stört omöjligt att få till ett träningspass den här veckan. Jag har åkt till jobbet direkt efter uppstigning, inte kunnat ta någon längre lunchpaus och sedan haft olika åtaganden och sysslor på kvällarna. Helgen i Norge har också riskerat att bli avblåst för att jag plötsligt saknade hundvakt.

Sista möjligheten att springa innan avfärd var på torsdagskvällen, men när ”svärföräldrarna” bjöd på god middag och serverade både bubbel och rödvin så tackade jag ja även till alkohol (efter att en halv minuts prat om att jag gärna drack alkoholfritt följts av en helomvändning). Det kändes som ett bra beslut för stunden.

Även om jag kunde önskat mig en bättre uppladdning inför Sentrumsløpet så är jag nöjd med att ha överlevt veckan med hälsan i behåll. Den här arbetsveckan var inte alls lika krävande som den förra, och även om det beror på att jag skjutit några ”måsten” på framtiden så kunde jag tillbringa fredagen på Oslo-tåget/bussen med gott samvete.

De flesta gånger jag inlett tävlingssäsongen med Sentrumsløpet så har jag inte varit bättre förberedd än så här, men det brukar ändå gå hyfsat. Springer jag inte milen genom Oslo på rekordtid imorgon så kommer det fler chanser.

Stockholm Marathon 2004	04.23.43
Stockholm Marathon 2005	03.57.26
Stockholm Marathon 2006	03.49.02
New York City Marathon 2006	03.48.32
Stockholm Marathon 2007	04.19.18
Stockholm Marathon 2008	03.45.21
Stockholm Marathon 2009	03.54.54
Stockholm Marathon 2010	03.24.33
New York City Marathon 2010	03.19.29
Stockholm Marathon 2011	03.32.19