#250: Ett minne från Sentrumsløpet

Idag springer en vän till mig Sentrumsløpet i Oslo. Hoppas att han får en lika fin upplevelse som jag alltid brukar ha. Jag har tidigare sprungit loppet 12 gånger, varje år 2004-2015. Traditionen bröts när jag förra året istället åkte till Kanada och sprang Vancouver Marathon.

Jag slutade på topp när jag sprang Sentrumsløpet för två år sedan. Tiden på milen blev 39:51, vilket var första gången under 40 på det loppet och enda gången jag varit under 40 de senaste 4,5 åren.

Glad som en gulebøj efter 39:51 på Sentrumsløpet 2015.

#249: Den ständigt svårare utmaningen WMM

Jag hade som mål att springa återstående maratonlopp i World Marathon Majors redan när de var totalt fem – New York, Berlin, Chicago, London och Boston. Sedan tillkom Tokyo för ett par år sedan och gjorde det till en verklig utmaning. Jag tänkte ändå att jag skulle se till att förtjäna en six star medal om senast ett par år, trots att jag får allt svårare att få det att gå ihop.

Nu läste jag att serien på sikt kommer att utökas med ytterligare tre lopp, eventuellt med lopp bland annat på den afrikanska kontinenten. Det gäller att ta sig an den här utmaningen så snart det bara går, innan det blir helt omöjligt.

#248: Måndag Boston, söndag London

Nästa vecka kan man anmäla sig till lotteriet för att få en plats i London Marathon 2018. Jag har försökt ett par gånger tidigare utan att få en plats. Nu funderar jag på att göra det igen eftersom det skulle kunna vara ett alternativ om jag ännu en gång inte lycka kvala in till Boston. Oavsett hur det blir med det så kan jag bara springa ett av dem då de nästa år arrangeras med bara sex dagars mellanrum.

#247: Out of office

Nu gör jag ett utomhusdygn med övernattning i tält då jag inte räknar med att min skruttiga mobil ska fungera. Vi hörs när jag är tillbaka.

#246: All work and no rehab

Först pausade jag rehabövningarna ett par dagar för att jag hade ont, men sedan har jag helt enkelt inte haft tid. Det har varit långa arbetsdagar och en del andra åtaganden. Nu är jag iväg med jobbet i tre dagar och det är schemalagda aktiviteter från morgon till kväll med väldigt lite egen tid. Det får helt enkelt anstå till att jag är tillbaka i stan.

#245: Less is less

Det var söndag igår, vilket i mitt fall inte betydde långpass men åtminstone att jag sprang. Jag tvingade mig själv att hålla det kort. Det lilla onda jag kände under löpningen skulle inte tillåtas bli större. Sträckningen (eller vad det nu var) i vänsterlårets baksida har faktiskt bleknat bort, så det var nog inte så farligt.

Så fungerar det just nu. Jag springer inte mer, längre eller snabbare för att bli bättre. Jag springer sällan, kort och lugnt för att inte bli sämre.

#244: Åtta år och tio dagar senare

När jag bodde i New York ett litet tag i början av 2008 fick jag besök av min vän Daniel och vi sprang ett lopp i Central Park. Loppet hette Run as One och var 4 miles långt. Jag sprang på 26:46 och Daniel på 35:36.

Daniel plåtade oss med äpple och bagel efter loppet.

Den här veckan har Daniel och hans lilla familj åkt till New York för att bo där ett litet tag, och idag gick samma lopp igen i Central Park. Jag önskar så att jag hade varit där och tvingat Daniel att springa med mig.

#243: Gärdet idag

Jag var på en släkttillställning nära Gärdet idag. Jag kom sent eftersom jag hade jobbat, och min sambo berättade att en annan gäst tidigare hade pratat om en halvmara på Gärdet med 15000 deltagare. Jag blev både förvånad och mer än en aning skeptisk.

Det visade ju sig vara riktigt att det sprungits en halvmara idag, men Women's Health Halvmarathon har jag inte haft anledning att intressera mig för. Och deltagarantalet verkar snarare ha varit cirka 2000. Det låter mera lagom tycker jag. Hade jag varit kvinna så skulle jag gärna ha sprungit det loppet idag.

#242: Paus för rehab blir pausad rehab

Det går åt fel håll just nu. Jag vaknade med något som verkar vara en sträckning högt upp på baksidan av vänster lår. Jag vet inte var det kommer ifrån. Det har bara blivit värre under dagen. Det blir paus för både löpning och rehab ett tag.

#241: Ett steg bakåt, två maror framöver

Plötsligt återvände knäsmärtorna, och jag vet inte vad som orsakat det. Jag fortsätter med rehabövningarna regelbundet och springer väldigt sparsamt. Visserligen har jag använt de nya skorna mycket, men förhoppningsvis är det inte det som är anledningen.

En vän frågade ikväll om jag helst ville springa Stockholm Marathon eller Berlin Marathon. Jag svarade att jag inte tänker välja utan kommer att springa båda. Optimisten i mig lever fortfarande.

#240: Lunchrunda på Kungsholmen

Onsdag och torsdag den här veckan har jag uppbokade från tidig morgon till sen kväll, eventuellt skulle det också blivit övernattning hemifrån för att spara massa åktid. I morse packade jag därför väskan för alla eventualiteter, vilket också innebar kläder för att kunna springa.

Jag kunde tyvärr inte komma på något tillfälle där jag kunde springa mellan någon av de platser jag skulle vara på, så jag valde istället en kortis på lunchen idag. Solsken betydde shorts och kortärmat. Det blev en kustnära runda på Kungsholmen på fyra kilometer. Lite i överkant för att också hinna duscha och äta, men helt klart en humörhöjare.

Fotopaus vid Stadshuset efter en kilometer.

Det var också första löpningen med ett par nya skor som jag ska skriva om vid ett senare tillfälle.

#239: De önskvärda långpassen

Vid uppföljningsbesöket hos sjukgymnasten idag fick jag frågan om jag hade sprungit. Jag berättade om mina två korta och lugna rundor den senaste veckan och blev rekommenderad att hålla det på den nivån och öka försiktigt.

Jag saknar långpassen. Det är i mitt tycke den trevligaste formen av löpning, att bara ge sig ut och helt fridfullt upptäcka omgivningarna i ett par timmar.

Sedan har vi ju det där med förberedelserna inför Stockholm Marathon. Vilken mardröm det här blir.

#238: Få svenskar i Boston?

Till New York City Marathon reser svenskarna i flera hundratal. Det låter inte ens så märkvärdigt att säga att man sprungit i New York. Men Boston Marathon, världens äldsta årliga maratonlopp, tycks fortfarande vara väldigt exklusivt. Jag räknade bara 63 svenskar i årets resultatlista. Kan det verkligen stämma?

#237: Min kvalificeringstid till Boston

Imorgon är det Boston Marathon. Jag klarade kvalificeringsgränsen till morgondagens lopp när jag i september 2015 sprang Berlin Marathon på 3:13:21. Dessvärre hade jag behövt vara 30 sekunder snabbare för att få en plats i loppet.

Då var min kvalificeringsgräns 3:15. Nu är den 3:25. För även om jag ännu inte fyllt 45 år, så är det åldern på tävlingsdagen för Boston Marathon som avgör vilken åldersgrupp man tillhör. Precis detta åldersexempel kan man läsa på Boston Marathons FAQ:

#236: Ständigt detta kval till Boston

För precis 25 månader sedan började jag räkna 400 dagar igen, för fjärde gången på den här bloggen. Jag hade bestämt mig för att kvala in till Boston Marathon, vilket skulle placerat mig på startlinjen för knappt ett år sedan. Min marginal till kvalgränsen blev dock för liten, så jag pausade bloggen halvvägs för att återuppta den året efter, fast då med siktet inställt på Boston Marathon 2017. Trots större marginal till kvalgränsen var jag då fortfarande för långt ifrån, så bloggpausen förlängdes.

När jag för drygt en månad sedan återupptog bloggandet så var det med ändrade förutsättningar. Jag tillhör nu en annan åldersgrupp med högre kvalificeringstid till Boston Marathon. Plötsligt kändes det mycket troligt att jag skulle få tillräcklig tidsmarginal för att knipa en start till Boston Marathon 2018. Med ungefär 200 dagar kvar till att man får slutligt besked tyckte jag att det var lämpligt att sparka igång bloggen igen i samband med att jag sprang Marató de Barcelona.

Förutom en gammal önskan att springa just Barcelonas maratonlopp så fick jag nämligen en första chans att klara min nya kvaltid. På så vis skulle Stockholm Marathon inte vara min enda chans (då Berlin Marathon infaller efter kvaltidens slut och därmed blir kvalificeringslopp för Boston 2019). Nu blev det inte en tid i Barcelona som jag kan använda mig av, så pressen på en god prestation i Stockholm kvarstår.

Tanken med den här vändan av dagligt bloggande är alltså att skildra mitt försök att få en plats i Boston Marathon – antingen 2018 genom att springa hyfsat snabbt i årets Stockholm Marathon (just nu osannolikt), eller möjligen 2019 genom att jag åtminstone i Berlin nu i höst lyckas få några minuters marginal till min kvaltid (vilket jag ännu inte slutat hoppas på). Detaljerna kan vi ta allteftersom.

#235: Kortpass på Långfredagen

En helt ledig dag. Snökorn i ögonen när jag på eftermiddagen tog mig runt Björkhagsspåret i jämnt och makligt tempo. Tre och en halv kilometer, första löpningen på elva dagar. Det går inte att påstå att det går framåt just nu. Men för första gången på flera veckor känns det bra i kroppen.

#234: Dagens outfit

Premiär för min del. Överträffade mina förväntningar.

#233: Femårslöftet?

Imorgon har jag en bokad tid hos passexpeditionen eftersom mitt nuvarande pass bara gäller månaden ut. Jag undrar om det nya passet kommer att få följa med till platser där det nuvarande inte varit. Jag tänker då främst på Boston, London och kanske rentav Tokyo.

#232: Förlikning

Första rehab-passet i morse. Några enkla övningar med fokus på att hålla mitt knä i schack gjorde susen för humöret. Jag har varit mitt piggaste jag under hela arbetsdagen, trots mindre än sex timmars sömn inatt. Det är inte så att jag funderar på att investera i ett gymkort, men förhoppningsvis kommer jag att känna entusiasm nog att genomföra rehab-programmet på bästa sätt.

Däremot har jag börjat inse att jag inte kan få in ännu ett maratonlopp under min semester i juli. Det hade kunnat bli en fin avslutning på vår långa resa, men nu är det flera saker som talar emot det. Det passar mitt hälsotillstånd dåligt, det innebär inte längre en billigare resa än andra alternativ, och det verkar bli alltför nära slutet på vad jag beviljas för semester.

Tre maratonlopp i år är mer än tillräckligt. Jag kommer att vara både glad och tacksam om jag klarar att genomföra dessa utan att åsamka mig själv ytterligare skada.

#231: Rehab

Ett snabbt insjuknande följdes av ett lika snabbt tillfrisknande. Trots att jag somnade med feberfrossa, så vaknade jag i tillräckligt gott skick för att både jobba och ha ett första möte med sjukgymnasten.

Domen blev två månaders rehab. Löpningen ska jag samtidigt dra ned på. Mitt planerade deltagande i Stockholm Marathon står i strid med sjukgymnastens rekommendation.

Rehabprogrammet inleds imorgon.

#230: Feberkänslor

Feberkänslor, illamående och huvudvärk. Det blev en väldigt stillsam dag. Jag är glad att vi kom iväg till Skansen så att jag inte bara blev liggande inomhus.

#229: Planerad provokation

Efter flera dagars vila gör det ont i knät nästan enbart när jag suttit stilla en längre stund. Jag överväger att springa en runda imorgon för att ha något mer konkret att komma med vid undersökningen på måndag. Ett litet test. Skulle löprundan sedan inte framkalla värre problem så är givetvis det ännu mer välkommet.

#228: Västerbron idag

Det är sällan man ser så många fotgängare på Västerbron. Idag tvingades dock många lämna Kungsholmen till fots efter det fasansfulla dådet på Drottninggatan i Stockholm.

Klicka för att få större bild.

#227: Deja vu

Den ena dagen är lik den andra. Jag sprang till tunnelbanan igen och känner mig varken sämre eller bättre. Ett besök hos sjukgymnast är bokat till på måndag. Eventuellt försöker jag springa något innan det.

#226: Självbedrägeri och förhoppning

Tyvärr bröt jag mot mitt eget löfte och toksprang för att hinna med tunnelbanan i morse. Jag hade lovat mig att ta det lugnt och var ute i god tid, men var tvungen att återvända för att hämta SL-kortet.

De goda nyheterna är att det inte känns sämre. Det har inte blivit helt bra heller, men jag haltar åtminstone inte hela tiden. Nu ska jag bara lyckas boka en tid för undersökning.

#225: All löpning inställd tills vidare

Efter en ledig dag återvänder jag till jobbet imorgon – med kollektivtrafiken. Jag kommer inte att springa hem heller, och förmodligen inte något alls på minst några dagar.

Smärtan i knät har blivit något annat. Jag haltar nu när jag går och tänker inte göra mer än så innan jag fått det undersökt eller att det blivit bättre.

#224: Knähelvetet

Jag dras med en hel del krämpor för tillfället. Det kan vara åldern, att jag inte styrketränar eller något helt annat som ligger bakom. Förhoppningsvis är det mesta småsaker som kommer att försvinna, men det är några av dem som oroar mig lite mer än de andra.

Höger knä kommer att bli en följetong här på bloggen. Jag trodde att jag hade haft lite ont med start förra våren och att det sedan blivit värre. Sedan råkade jag läsa i några gamla blogginlägg att höger knä varit ett problem långt tidigare, faktiskt redan hösten 2014. På beskrivningen låter det som att det är samma typ av smärta.

Så illa som det känns nu har det dock inte varit tidigare, det skulle jag minnas. Jag har också slutat hoppas att det ska gå över av sig själv och insett att jag måste söka hjälp. Ju förr desto bättre.

#223: Läggdags

De senaste kvällarna har av någon anledning blivit senare än på länge. Då blir det förstås svårare att komma upp tidigt på morgonen, vilket i sin tur gör det mer osannolikt att jag kommer att springa till jobbet eller få tid till en morgonrunda de dagar jag är ledig. Nu när sista viloveckan avslutas gäller det alltså att bryta ovanan och komma i säng tidigt. Det här får bli sista sena kvällen utan att det finns god anledning.

#222: Drömmen om Sörmlandsleden

Vi har en vän från Mexico på besök och använde dagen till att åka runt i Sörmland och besöka lite favoritplatser. Det är något vi har gjort själva vid flera tillfällen de senaste åren. Idag, precis som så många gånger tidigare, skymtade vi Sörmlandsleden på det ena stället efter det andra.

Hemma har vi förstås Sörmlandsleden helt nära – vi bor några hundra meter från startpunkten för första etappen. Utöver den och de närmast följande etapperna har jag sprungit eller gått på en handfull andra. Jag skulle gärna gå eller springa hela leden. Självklart inte hundra mil i ett svep, men varje etapp vid åtminstone något tillfälle tills jag avverkat dem alla. Poco a poco.