Englesqueville-en-Auge (165 dagar)

Jag blandar ihop dagarna så att jag inte har koll på hur mycket (lite) jag har sprungit, jag vet bara att det är för sällan. För man ser så mycket mer i hastigheten 5 min/km än vad man gör i 90 km/h. Det böljande landskapet med små äppelodlingar och husen som får mig att vilja sälja allt jag har för att se vad jag kan få för pengarna.

Nu gick det faktiskt snabbare än femminuterstempo trots att kroppen kändes trög, nästan så att jag först trodde att det var fel på klockan eftersom det gick konstant uppför på vägen bort. På väg tillbaka gick det förstås ännu snabbare, en bit över fyraminuterstempo. Det kändes bättre och bättre i kroppen allteftersom jag sprang.

Momstrams (166 dagar)

Efter ett par dagar utan fast internetanslutning sitter jag plötsligt på ett hotellrum mitt i natten i norra Frankrike och googlar den spanska momshöjningen. Knäppt.

Att man höjer momsen i Spanien betyder högre anmälningsavgift till Mitja Marató de Barcelona från och med 1 september — och givetvis en dyrare vistelse i Barcelona i samband med loppet i februari 2013. Det handlar nog ändå inte om några ofantliga summor, så jag är fortfarande inställd på att anmäla mig.

Bad breaks (167 dagar)

Idag hittade jag en strand som hade varit perfekt att springa på. De andra stränder jag har sett häromkring har inte alls varit lika fina vid ebb. Just den här stranden är dessutom historisk. Tyvärr hade jag inte tid att stanna eftersom vi hade bestämt en tid för att lämna bilen på verkstad.

Nu har vi åkt inåt landet, bort från stränder och öppna nätverk. Det är fint det med. Inatt sover vi i ett mysigt litet hus på landet hos ett fransktalande äldre par.

Lite och mycket (168 dagar)

Dåligt med el, nät och träning. Bra med sol, cider och camembert.

Veulettes-sur-Mer (169 dagar)

Jag har svårt med rutinerna för löpning till vardags, och det blir inte enklare när jag är på semester och improviserar från morgon till kväll.

Idag vaknade jag tidigt, men låg som vanligt kvar och lät mig själv somna om. Innan vi hade förberett frukost hann klockan bli så mycket att det var snålt med tid för löpning. Jag sprang ändå en runda på tom mage, vilket kanske inte är det smartaste.

Kraftlös till en början, men efter att ha sprungit hela strandpromenaden åt båda hållen (det är ungefär en kilometer mellan de stora vita klipporna som omgärdar den lilla byn) orkade jag ändå med en vända inåt byn, vilket inkluderade en lång brant backe.

Bara fem kilometer, men fina fem.

Långt från sub 40 idag (170 dagar)

Jo, det är lata dagar nu, och det är lika sparsamt med träning som med tillgång till en stabil internetanslutning. Men det är semester, och den franska landsbygden har så mycket annat att erbjuda!

Utöver löpning är det nog bara två sporter jag ägnat något intresse i livet. Idag fick jag tillfälle att återstifta bekantskap med bangolfen. Tyvärr hade jag svårt att nå sub 40 även här.

Stadslöpning med guide? (171 dagar)

Istället för stadsvandring kan man i Brygge tydligen välja att få en guidad löptur! Finns det sådant i Sverige?

Snegla på tröjor (172 dagar)

Jag var förvånad över hur få andra löpare jag såg i den utmärkta parken i Bryssels utkant där jag sprang igår. Precis som i Central Park borde det vimlat av löpare, men de kanske hellre springer någon annanstans. Det kan också till viss del berott på att det var lördagskväll och dessutom nationaldag.

Jag försökte hälsa på de löpare jag mötte. En av dem hade en tröja från Bryssels tjugokilometerslopp. Hon log och vi hälsade på varandra med nickningar. Jag hade en finishertröja från Stockholm Marathon.

Jag tycker det är kul att se tröjor från olika lopp på andra löpare och brukar snegla lite extra på tröjor med text. Jag har själv tagit med mig flera tröjor från olika lopp att springa i under semestern, och idag hade jag på mig bomullströjan man fick efter Jubileumsmarathon.

Bois de la Cambre (173 dagar)

Jag har haft lite ångest över att jag inte har sprungit något på semestern. Det har hunnit gå en vecka sedan Jubileumsmarathon. Efter ännu en sovmorgon blev det dessutom självklart så att vi drack ett par öl på stan medan vi iakttog belgarnas nationaldagsfirande.

När vi kommit tillbaka hem bestämde jag mig trots allt för att springa en runda innan grillen skulle tändas. Som tidigare föreslagits sprang jag till den stora parken Bois de la Cambre en dryg kilometer bort. Där valde jag att följa bilvägen som går nästan som en åtta genom parken, mest för att inte riskera att springa vilse.

Parken påminde mig både om Central Park i New York och Hagaparken hemma i Stockholm. Jag är mycket glad över att ha varit där och sett den och återvänder gärna för närmare utforskningar.

På väg tillbaka kände jag att maran fortfarande sitter i benen. Kanske var dagens runda på 7,4 km i mesta laget, men mentalt var det precis vad jag behövde. Fint också att få ett glas pastis i handen så fort jag kom innanför dörren.

400dagar.blogspot.be (174 dagar)

Jag hade tänkt springa en runda idag, men jag somnade om och vaknade igen först tjugo i elva. Jag antar att det är okej att sova ikapp efter 170 mil i bil på tre dagar.

Det finns en plan för morgondagen med både samkväm och turism, men jag tror att det finns utrymme för att springa en runda också. Jag har fått tips om en park i närheten.

Den senaste tiden har jag märkt att bloggen hoppar till .se när man skrivit in adressen. Här hoppar den till .be. Jag undrar om bloggen finns med alla toppdomäner i hela världen.

Favoriten bland prylarna (175 dagar)

Ibland får man helt meningslösa saker i samband med att man springer ett lopp (utöver den obligatoriska funktionströjan). Det kan vara nästan vad som helst som försetts med loppets logga. Sedan ligger dessa och skräpar någonstans i den ständigt växande samlingen av saker som man aldrig använder men samtidigt inte kan förmå sig själv att slänga.

Men ibland har arrangören lyckats ta fram en produkt som faktiskt kommer till användning. Ett exempel på detta är handduken som delades ut av Stockholm Marathon för några år sedan.

Den är varken speciellt snygg eller märkvärdig på något sätt, men den fyller en funktion. Jag kan nog inte komma på något av det jag fått som jag har använt mer. Jag har med mig handduken på min pågående semesterresa och använde den för bara några minuter sedan.

En ny medalj (176 dagar)

Jag har fått min andra digitala medalj — samtidigt min första på distansen 40 075 meter (som jag dock inte stannade vid).

Någon medalj med min verkliga sluttid blir det alltså inte, men jag kommer att tänka på loppet som 42 195 meter och på min tid som 3:49:15. Mitt trettonde maratonlopp.

Vikten (177 dagar)

Jag vägde mig före och efter jag sprang Jubileumsmarathon. Trots att jag drack en del under loppet och minst en halvliter efteråt så tappade jag 2,5 kg. Det är ganska mycket med tanke på hur lite jag väger.

Eftersom jag ännu inte hämtat in den förlorade vikten kan jag bara dra slutsatsen att det inte bara är vätskeförlust som ligger bakom min viktminskning. Med tanke på att jag inte har mycket fett att ta av så kan jag också anta att jag genom ansträngningen brutit ner kroppen istället för att bygga upp den.

Tur att jag inte springer mer än två maror om året.

All in (178 dagar)

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Utan lopp hade det inte blivit mycket sprunget. Tack vare Jubileumsmarathons 42 kilometer ligger jag inte efter i Playitas-utmaningen på jogg.se. Jag har till och med några kilometer till godo, trots att ett träningspass på 5,25 km inte registrerats.

Nu är det förstås planerad vila som gäller efter maran. Sedan får vi se hur mycket det blir sprunget under semestern. Jag packar givetvis ned alla nödvändiga löparprylar! Inför resan försöker jag få ordning på det det digitala också, körde Jubileumsmaran för hela slanten på Facebook till exempel.

Jag valde 42.

Jubileumsmarathon 2012 (179 dagar)

På tunnelbanan på väg in till Stadion träffade jag en annan löpare som också skulle springa Jubileumsmarathon. Han hade dock klätt sig speciellt för tillfället, till och med justerat startlappens utseende. Vi pratade givetvis om löpning hela vägen fram till Lidingövägen.

Jag tycker att det var en helt annan stämning på Östermalms IP än vid Stockholm Marathon. Det kändes verkligen som ett betydligt mindre arrangemang. Mindre trängsel, kortare köer, smidigare att ta sig till startfållan. Där hade jag dessutom turen att träffa Tobias. Vi höll sällskap hela vägen fram till startlinjen, lite oroade över värmen och solskenet.

Var det inte mest uppförsbackar? Det låter kanske negativt, men det kändes lovande inför tillbakavägen. En annan grej med vändbana är att man rent teoretiskt får se alla andra löpare. Jag undrade hur trångt det skulle bli, för på flera ställen kändes det inte som att det fanns tillräckligt med utrymme. Precis som väderprognoserna varierat, varierade också vädret. Regndropparna var bara välkomna.

Det jobbigaste var att komma till Sollentuna och ändå inte ha kommit mycket mer än halvvägs till vändpunkten. Jag räknade en hel del (vilket jag nästan alltid gör under lopp) och kom fram till att det borde vara dags att se täten snart. Den förste mötte jag strax innan 17 kilometer, lite senare såg jag en utklädd Anders Szalkai i täten på en lite klunga.

Enligt mina uträkningar skulle jag möta Erik vid 1:32, och det stämde ganska väl. Han var lätt att känna igen i sin blågula utstyrsel. Trots att jag visste om hans planerade DNF var det kul att se honom så nära eliten! Själv travade jag på, runt monumentet (som jag aldig såg!) och tillbaka mot Stadion motströms.

Jag hade känt mig trött tidigt, men nu var jag ännu tröttare. Det var så illa att jag började gå redan vid 28 kilometer — tidigare än vid årets Stockholm Marathon. Nu kunde jag inte skylla på vädret som vid det här laget var ganska svalt och skönt. I backen upp mot 32 kilometer var det många som gick, men samtliga började springa efter krönet.

För att komma ur kraftlösheten tryckte jag i mig mängder av den dextrosol som bjöds. När jag hade svalt den sista stack min syster ut huvudet i banan och ropade åt mig. Hon hade åkt dit med barnen, frågat några funktionärer om var på banan de var och fått svar som ”av hela 60 är det här ungefär 20” samt ”ganska nära mål”.

Snart hade jag gått för sista gången, och nu kändes det som att jag började plocka placeringar. Jag var fast besluten att välja den fulla distansen, 42195 meter, om jag så skulle tvingas gå igen. Det var fint att nå Stadion med krafter kvar, men kilometern till den extra slingans vändpunkt kändes lång. På tillbakavägen mötte jag Tobias som alltså också valt den längre distansen.

Jag spurtade på Stadion, först där helt säker på att gå under 3:50. Jag blev väldigt glad över att se mina anhöriga på läktaren och viftade med båda armarna. Sedan var det inget märkvärdigt, bara den vanliga smärtan i kroppen när jag blev sittande på Östermalms IP. Jo, förresten — jag gillar finisher-tröjan man fick! Jag har på mig den nu.

Mitt resultat i Jubileumsmarathon (180 dagar)

Jag har mest suttit och slöat sedan jag gick i mål, så en längre redogörelse av loppet får vänta till imorgon. Om man kollar i resultatlistan står mitt resultat som 3:37:30, men jag sprang ju inte bara 40 075 meter utan gick i mål först efter 42 195 meter på tiden 3:49:15.

Glad över att springa i mål under 3:50.

Det var inte bättre förr (181 dagar)

Jag inleder min semester med att springa Jubileumsmarathon. Idag hämtade jag min startlapp, imorgon klockan 13:48 springer jag från Stockholms Stadion till Sollentuna och tillbaka.

Springa ett vanligt maratonlopp eller ungefär som 1912?

För mig är det här ett maratonlopp nästan som vilket maratonlopp som helst. Jag kommer inte att klä ut mig, inte ens med hjälp av den näsduken man fick med startlappen och är tänkt att bäras på huvudet. Min löparvän Tobias, som också ska springa loppet, skrev ”De som gjorde loppet 1912 körde high tech för sin tid. Jag gör detsamma”.

Tygpåse, näsduk och startlapp med jubileumstryck.

Jag funderar till och med på att hoppa över de traditionella säkerhetsnålarna och testa magneter istället, speciella magneter som jag fått skickade till mig från Sportsmagneter i Danmark. Fast det är klart, man ska ju inte testa saker för första gången på tävling, särskilt inte på maratonlopp.

Vem sitter på läktaren imorgon?

En dag kvar till semester? (182 dagar)

De sista dagarnas förberedelser går lite knackigt. Det är fortsatt minus på sömnkontot samtidigt som all vaken tid går åt till antingen jobb eller andra icke löpningsrelaterade aktiviteter.

Till dagens plus och minus räknar jag en total nedtrimning av skägg och frisyr, samt något som liknar magsjuka. Förhoppningsvis får jag sova utan avbrott i natt. Det skulle också vara skönt om sista arbetsdagen innan semestern kan hållas så kort att jag kan ta mig till startlappsutdelningen och ändå komma hem i rimlig tid.

När börjar semestern — efter sista arbetsdagen eller efter Jubileumsmarathon?

Lunchrunda (183 dagar)

På de ett och ett halvt år jag hr jobbat i Kungens kurva har jag nog bara en gång tidigare sprungit en lunchrunda. Anledningen till att det blev en andra gång idag var att min kontorskollega föreslog det. Jag hade förmodligen inte tagit initiativ till det själv.

Jag föreslog att vi skulle springa till de motionsspår som finns bara två kilometer bort, springa ett lämpligt spår och sedan springa tillbaka. Max en mil i lugnt tempo.

Nu råkade vi springa det tre kilometer långa elljusspåret istället för något mer spännande, men det visade sig bli precis lagom eftersom vi kom ut lite sent. Det var lite mindre terräng än vad jag hade väntat mig, lite mer än mitt löpsällskap hade önskat.

Totalt blev det 7,5 kilometer i strax över femminuterstempo. Vi kommer att springa igen, men det blir först efter min semester.

På sömnkontot (184 dagar)

Av de sju tipsen inför Jubileumsmaran som det länkades till i ett nyhetsbrev står sömn som nummer 1. Det här får vara min sista slarviga kväll. Jag spelade biljard efter jobbet och drack en öl, drack lite vin till maten och sedan lite till medan jag såg en film. Nu är det sent och jag måste gå upp tidigt. Det återstår dock tre nätter, så jag är inte speciellt orolig.

Ett dussin backar (185 dagar)

För några veckor sedan berättade en granne om en idé han hade haft om att arrangera en löpartävling för grannskapet. Han tänkte sig att man sprang eller gick ett valfritt antal varv på Hammarbyrundan under en begränsad tid och sedan kanske grillade tillsammans. Jag skulle definitivt medverka på ett sådant arrangemang.

Hammarbyrundan har tre ganska tuffa backar. Idag sprang jag fyra varv, så det blev sammanlagt tolv backar. Jag kände mig ganska pigg i benen och ökade stegfrekvensen ordentligt uppför, snabbt trippande på tå. Totalt blev det inte mer än 3,55 kilometer — min Garmin kommer inte ens upp i 800 meter per varv fast det ska vara 900 — men det kändes lagom mellan arbetsdag och kvällsmat.

Den gamla skadan gör sig påmind (186 dagar)

Efter åtskilliga timmars bilkörning den här helgen har jag ont i vänster knä.

Det var i maj 2008 som jag slog vänster knä i marken, närmare bestämt måndagen innan Stockholm Marathon. Knät svullnade upp så att jag inte kunde böja det och jag haltade fortfarande på onsdagen. Jag sprang ändå maran på lördagen — satte till och med nytt personbästa — men efter loppet svullnade knät igen.

Jag haltade nästan hela sommaren innan jag tog tag i problemet och fick diagnos, sjukgymnastik och el-akupunktur. Den molande smärtan fortsatte sedan att dyka upp när jag satt still längre stunder, som när jag gick på bio eller körde bil.

Det har hunnit gå ganska lång tid utan att jag känt den där smärtan. Jag har inte kört så mycket bil heller. Vi får se vad som händer under ett par veckors bilsemester.

Hälften av Velamsund (187 dagar)

Vi har skaffat bil, så det blev lite lättare att ta sig till relativt avlägsna Velamsund än vad det hade varit med kollektivtrafiken. Flickvännen och hunden var nöjda med att sitta still eller bada medan jag flängde runt i skogen med min iPhone (och Friska Nacka-appen) i handen.

Lantlig stämning, men de flesta kontrollerna göms i skogen.

Det var hyfsat svår terräng att ta sig igenom för att nå flera av kontrollerna. Jag försökte tänka på min flickväns varnande ord om att det bara är en vecka till Jubileumsmarathon och inte läge att skada sig. Jag började med de sex kontrollerna öster om Velamsund och den närmast teaterplatsen. Sedan blev det en lätt lunch. Innan vi åkte därifrån tog jag tre till. 10 av 20 avklarade, resten får vänta till augusti.

Effektiv löptid och sträcka blev bara 46 minuter och 7,5 kilometer, men jag tyckte ändå att det kändes rätt lagom. Det jobbigaste var att det kliade fruktansvärt på benen direkt efteråt. Kanske var det en hel del myggbett och en och annan rispa från terrängen, men det såg också ut som någon typ av allergisk reaktion. Lite amatörmässigt med orientering i shorts, men det var väldigt varmt idag.

The whole 46145 yards (188 dagar)

En vecka till Jubileumsmarathon. En vecka till semester. Jag kommer med andra ord inte vara mindre stressad eller bättre förberedd inför loppet än vad jag var när jag sprang Stockholm Marathon.

Förhoppningsvis blir det ändå roligt att springa en annan mara, för jo, jag tänker nog välja att springa den fulla distansen. I vilket fall kan jag betrakta loppet som ett nyttigt långpass inför Lidingöloppet.

Fartlek på kvällskvisten (189 dagar)

Min Garmin 410 har betett sig lite underligt den senaste tiden. Bland annat tar det väldigt lång tid att få satellitkontakt. Jag är lite orolig att det är något fel på den. Nu på kvällen blev jag färdig att starta klockan precis samma sekund som elljusspårets belysning tändes.

Egentligen ville jag springa tre varv på Björkhagsspåret — ett lugnt, ett normalt och ett snabbt — men det var snart tydligt att vad jag ville och vad jag ville var två helt olika saker.

Efter en tung första kilometer på ca 5:30 bestämde jag mig för en fartökning (och ett kortare pass). Det kändes nästan som tävlingsfart. Andra kilometern gick på 4:20, men istället för att öka ytterligare så återgick jag till lugn lunk. Det var först efter 2,5 kilometer som jag bestämde mig för hur jag skulle springa resten av passet.

Den nya planen var att bygga på med Kärrtorpsspåret, där springa ytterligare en snabb kilometer och sedan avsluta med en lugn kilometer. Efter den tredje kilometern ökade jag alltså farten igen, och även den här gången blev det en kilometer på 4:20. Sedan lunkade jag resten av vägen hem.

Den tråkiga avslutningen på dagen var att överföringen av träningspasset från klockan till datorn inte fungerade. När jag sedan kollade historiken i klockan syns inte passet där heller. Hur ska det nu gå i Playitas-utmaningen på jogg.se?

En försmak av augusti? (190 dagar)

Vi var ute på kvällspromenad med hunden när jag såg en orienterare korsa Björkhagsspåret. Inget märkvärdigt med det, men just den här orienteraren såg ut att ha ett antal metallstolpar i ena handen. Det såg faktiskt precis ut som den typen av stolpar som används som kontroller i NackaOrienteringen Friska Nacka.

Björkhagen och Hammarbyhöjden är området för kontrollerna i augusti. Kan det vara möjligt att de sätter ut stolparna redan nu med flera veckor kvar till kartsläppet? Räknas kontrollerna om man hittar dem redan nu, utan karta? Jag riskerar att halka efter i topplistan, för jag har ännu inte bestämt om jag ska ta mig ut till Velamsund i helgen för att pricka av julikontrollerna.

Anmälan öppen till Barcelona (191 dagar)

Idag öppnade anmälan till Barcelonas halvmarathon, Mitja Marató de Barcelona. Datumet för loppet är 17 februari 2013. Det här är ett lopp jag ser fram emot att springa igen, inte bara för att mitt personbästa på distansen är från Barcelona 2011.

Till loppets fördelar räknar jag dessutom att Barcelona är en trevlig stad, klimatet vid den tiden på året är perfekt för löpning och anmälningsavgiften är blygsamma €25! Om man inte är bland de 12000 första anmälda stiger anmälningsavgiften €4, vilket jag kan leva med. Vilka hänger med?

Seedad i Lidingöloppet (192 dagar)

Jag anmälde mig till Lidingöloppet nyligen och har varit lite orolig för vilken startgrupp jag skulle hamna i. Nu ser jag att de tycks ha tagit hänsyn till mina angivna meriter och placerat mig i 1C.

Bättre hade jag inte kunnat vänta mig. Start klockan 12:30 med tio minuters marginal till de som är närmast bakom.  Jag startade i grupp 2 när jag sprang Lidingöloppet 2010, men det är i 1C jag ska stå om jag ska göra en bättre tid än sist  — och inte riktigt har medaljtid inom räckhåll...

Långpanna (193 dagar)

”Du ser snabb ut” sa grannen när jag var på väg ut. ”Tanken är att jag ska vara uthållig” svarade jag. ”Långpanna” konstaterade han, kanske också med hänvisning till att jag bar ryggsäck. Klockan var ett par minuter över tio. Mitt mål med dagen var uppåt 25 kilometer, en tiondel av slingan runt Fuerteventura i tävlingen på jogg.se.

Jag saknar ett längre spår att basera mina långpass på. Som det är nu tänker jag bara att jag springer mot Hellasgårdens spår och kanske gör ett varv på det gröna spåret i kombination med något annat. Idag ville jag egentligen springa så med tanke på det blöta underlaget, men så tänkte jag att regnvatten försvinner snabbare än smältvatten.

Det var en del lerpölar lite varstans, men det gick oftast att ta sig runt dem. Jag försökte hålla mig springandes samtidigt som jag ville undvika att skita ner mina DS Trainers som ju sköljdes rena och fina när jag sprang Stockholm Marathon.

Istället för att vända tillbaka där Sörmlandsleden går från etapp 1 till etapp 2 fortsatte jag vägen framåt, nyfiken på var jag skulle hamna. Skulle det inte kännas rätt kunde jag ju alltid vända tillbaka igen. Det är kul att springa där jag inte varit förut, men jag vill inte hamna längre bort än att jag kan ta mig tillbaka till fots. Jag nådde ett vägskäl efter precis en timme och stannade för att fotografera hästarna samt äta och dricka lite.

Jag kollade också kartan på mobilen så att jag säkert visste att nästa grusväg tog mig i rätt riktning. Jag såg ganska många andra löpare, bland annat en äldre man i bar överkropp som höjde handen till hälsning och sa hej. Jag svarade på samma sätt och sprang glatt vidare, snart tillbaka på det gröna spåret lagom till det tuffa partiet.

Det gick inte fort i sommarvärmen. Tempot var för det mesta strax under sex minuter men gled över när jag sprang uppför branta backar. Efter en brant backe tog jag ännu en paus för att dricka samt fotografera ett speciellt stenrös jag alltid brukar titta på.

Vid det här laget hade jag bestämt mig för att jag skulle springa till Hellasgården, en bit på elljusspåret och sedan längs med Sicklasjön och via Lilla Sickla hem. Det skulle inte bli några 25 kilometer av det, men jag tyckte att det fick räcka. Efter 18 kilometer var mina knän slut, vilket framförallt var besvärligt i branta nerförsbackar. Jag gjorde ännu ett kort stopp då jag åt en Dextrosol och drack upp resten av sportdrycken.

Hem kom jag efter totalt 21 kilometer på två timmar och en minut. Hade det här varit jubileumsmaran så hade jag förmodligen klivit av banan i Sollentuna och tagit pendeltåget tillbaka. Eller kanske inte, för jag har aldrig brutit ett lopp, men det skulle varit väldigt svårt att springa lika långt till som det kändes idag.